Nystart för Observatoriet

I fredags återinvigdes Observatoriemuseet som varit stängt i flera år. Vetenskapsakademien köpte huset för 25 år sedan och gjorde i ordning ett fint museum i den gamla observatoriebyggnaden från 1700-talet. Men det gick inte att driva museet med våra begränsade resurser, och vi sökte länge efter en partner som kunde ta över. Den partnern blev Stockholms stad. Stadens fastighetsbolag SISAB köpte byggnaden av Vetenskapsakademien, och det gamla observatoriet blir ett centrum för lärande i stadens regi. Observatoriemuseet ska öppnas för skolklasser och intresserade, med personal från Vetenskapens Hus som handledare och guider. Dessutom kommer skolprojekt i stadens regi att drivas i byggnaden. Särskilt glädjande är att de ideella organisationer som hyr lokaler får stanna kvar. Det är både Raoul Wallenberg-Akademien, Berättarministeriet och Stockholms Amatörastronomer. Vi på Vetenskapsakademien är glada att Stockholms Gamla Observatorium kommit i nya goda händer.

Här är skolborgarrådet Olle Burell och jag vid Observatoriet, med en medalj som avbildar dess förste astronom Pehr Wilhelm Wargentin.

Går det att förbjuda ordet ”världsklass”?

Jag är ingen förespråkare av förbud, men nu är det snart dags att göra ett undantag. När jag tillbaka efter semestern går igenom högarna av mail, papper och reklam dyker ordet ”världsklass” upp gång efter annan. I Lund och Umeå är skolbiblioteken i världsklass, i Linköping damfotbollen, och i Göteborg håller Håkan Hellström världsklass. Uppsala har ett helt världsklassnätverk som nu kompletteras med en velodrom, också den i världsklass. Och lilla Norrtälje gläder sig åt ett städbolag i världsklass.

Den organisation som just nu trumpetar ”världsklass” allra mest högljutt är Stockholms läns landsting. ”Här ska bedrivas sjukvård i världsklass” utlovade sjukhusdirektör Melvin Samson när det skandalomsusade Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) invigdes för några månader sedan. ”Vi bygger ett universitetssjukhus i världsklass” utropade byggföretaget Skanska medan det ena byggfelet efter det andra dök upp. Och nu senast skrev landstingsrådet Irene Svenonius med flera på DN Debatt den 9 augusti att ”vår satsning på medicinsk forskning är världsunik”. Det världsunika uppges vara att man byggt ett modernt life science-kluster med plats för över 2 500 forskare och studenter, inom 500 meters radie.

Det är förstås bra att det finns moderna forskningslokaler för life science i anslutning till universitetssjukhuset. Men även i Stockholms landsting bör man ha lite sinne för proportioner. Longwood Medical Area i Boston innehåller på ungefär samma yta 10 000 forskare och 21 000 studenter, man bygger nytt hela tiden, och inte ens landstinget i Stockholm kan nog hävda att kvaliteten på forskningen och sjukvården vid Harvard Medical School i Longwood-området är sämre än den vid NKS och Karolinska Institutet.

Men i ett avseende är NKS klart överlägset Bostonsjukhusen. Det är världens dyraste sjukhus. På Wikipedias lista över världens dyraste byggnader hamnar NKS på en föga hedrande trettondeplats. I pris slår NKS bland andra världens högsta byggnad, Burj Khalifa i Dubai. Trots detta är NKS ett litet sjukhus. Det kommer fullt utbyggt att ha 550 vårdplatser. Sjukhusen i Longwoodområdet har drygt 1800 vårdplatser.

Storleken betyder faktiskt något när det gäller klinisk forskning och utbildning, det vet jag efter fyra decenniers yrkesverksamhet inom området. Man måste till exempel ha tillräckligt stort patientunderlag för att få ingå i de stora multicenterstudier där nya behandlingar testas. Det skapar stora problem för forskningen vid Karolinska sjukhuset i Solna, bland annat inom området kardiologi (hjärtsjukdomar), som har blivit av med många av sina vårdplatser. Idag är man nere i 18 vårdplatser för kardiologi, att jämföra med 39 vårdplatser vid Linköpings universitetssjukhus, 54 på Sahlgrenska och hela 88 på Södersjukhuset i Stockholm. Dessutom är akutmottagningen på NKS stängd. Bara ambulanser och helikoptrar har tillträde, och de akut hjärtsjuka skickas till andra sjukhus.

Med så få patienter är NKS inte en attraktiv partner i stora internationella kliniska forskningsprojekt. Att då tala om ”världsklass” ter sig snarast löjeväckande. Att Stockholms landstingsråd säger sig vilja verka för privata investeringar i klinisk forskning väger lätt när NKS inte har tillräckligt med sjukvård för de projekt som företagen vill stödja.

Den nya organisationen drabbar även utbildningen. Hur ska man kunna utbilda läkare, sjuksköterskor och fysioterapeuter när man sållat bort de vanligaste sjukdomarna och stängt akutmottagningen?

”Det blir svårt att genomföra den kliniska delen av läkarprogrammet på Karolinska i Solna”, varnade Annika Östman Wernerson, dekanus för utbildning på Karolinska institutet, ifjol. ”Det är anmärkningsvärt att man fattar beslut i frågan utan att landstinget har gjort någon konsekvensanalys av vad det innebär för forskning och utbildning”, konstaterade dekanus i en intervju med Läkartidningen. I själva verket har landstingets ledning systematiskt kört över de professioner som verkar på Karolinska och som varnat för konsekvenserna av NKS-projektet. Läs gärna den artikel jag publicerade för sex år sedan tillsammans med några kolleger (DN Debatt 22 februari 2012). Tyvärr lyssnade inte landstingsledningen den gången – heller.

När Stockholmslandstingets ledande företrädare nu talar om att NKS skulle innebära en ”världsunik” satsning på medicinsk forskning och utbildning är det alltså rent struntprat. Med en olycklig blandning av inkompetens och arrogans har man slagit sönder en välfungerande forsknings- och utbildningsorganisation.

Läget är nog inte riktigt lika illa på andra håll i landet, men det är ingen tvekan om att den besynnerliga organisationen med två huvudmän, landstinget och staten, gör det svårare att bedriva klinisk forskning och utbildning i Sverige. Ansvarsfördelningen är ju att det statliga universitetet, i det här fallet Karolinska Institutet, ansvarar för forskning och utbildning medan landstinget har hand om sjukvården. Landstinget har alltså ansvar för att den kliniska forskningen och utbildningen ges bra arbetsförhållanden vid universitetssjukhusen. Man måste fråga sig om inte klinisk forskning, utbildning – och kanske också sjukvård – är alldeles för viktiga uppgifter för att överlåta åt landstingen?

Göran K Hansson

Om fakta och åsikter

I dessa tider är skiljelinjen mellan fakta och åsikter viktigare än någonsin. Varje individ har rätt till sina åsikter, och varje parti eller intresseorganisation har rätt att lägga fram sin analys och sina förslag om hur dagens problem bäst ska lösas. Men för att förslagen ska vara relevanta krävs att analysen grundas på fakta. Här behöver politiken hjälp av vetenskapen.

En politisk debatt blir meningsfull om politikerna lägger fram sina olika förslag om hur klimatförändringen ska mötas, energiförsörjningen klaras, och maten hållas giftfri. Men om debatten istället handlar om huruvida klimatet verkligen har förändrats eller om gifter verkligen är giftiga, blir det ett gräl om data istället för en informativ debatt. Om debattörerna ifrågasätter forskningens resultat som ”falska nyheter” och lägger fram ”alternativa fakta” fördummar de samhällsdebatten och försämrar väljarnas möjligheter att ta ställning.

Vetenskapen erbjuder idag en fantastisk databas av information om världens tillstånd. Vi utforskar klimatet, luftmiljön, haven, livsmedlen, mikroorganismerna, människokroppens inre och mycket annat. Våra beslutsfattare har bara att förse sig med de fakta de behöver för att fatta kloka beslut.

Under Almedalsveckan diskuterade vi samspelet mellan vetenskap och politik vid ett seminarium som ordnades av föreningen Vetenskap & Allmänhet. Samtliga riksdagspartier var representerade, med partisekreterare eller forskningspolitiska talespersoner, och från forskningen deltog företrädare för Kungl. Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien och Sveriges Unga Akademi.

Det blev tyvärr en dyster tillställning. Forskarna erbjöd sig att förse politiken med faktaunderlag, men flera av partisekreterarna tycktes se vetenskap som ett särintresse och inte som en kunskapsbas. Så här nära inpå valet vill jag inte peka ut de partier som utmärkte sig negativt, utan nöjer mig med några citat.

”Om forskarna vill påverka besluten får ni gå med i vårt parti.”

”Vi stämmer av alla våra förslag med en panel på flera hundra personer. Där ingår säkert några forskare som kan säga vad de tycker.”

En partitalesperson menade till och med att om forskningen kommer i konflikt med politiken, då måste politiken styra.

Jag kom att tänka på striden mellan forskare och makthavare på 1600-talet, när Galileo funnit att jorden går runt solen medan de politiska makthavarna i Kyrkostaten förlitade sig på dåtidens politiska ideologi, som uttolkades ur Bibeln. Ett mer närliggande exempel var när Stalins regim beslöt att kommunistpartiets politik stod över både genetik och geovetenskap. Resultatet blev en av världshistoriens största miljökatastrofer, med missväxt och svält i Ukraina och torrläggning av en av världens största sjöar, Aralsjön.

Vi får förstås hoppas att det aldrig kommer att gå så långt i vår tid, och jag vill gärna tro att grodorna som hoppade ur några partiföreträdares munnar kan skrivas på den hetsiga valkampanjens konto. Förhoppningsvis lyssnade de på sina klokare kolleger från några andra partier.

Jag vill avsluta med att upprepa vårt erbjudande. Vetenskapen erbjuder fakta som kan och bör ligga till grund för samhällsdebatten. Vetenskapsakademien, och säkert hela forskarsamhället, hjälper gärna till med att förse debattörer och beslutsfattare med faktaunderlag. På dem kan ni politiker bygga era ställningstaganden, och på saklig grund övertyga väljarna om att era förslag är de bästa. Så fungerar demokratin bäst.

Göran K. Hansson

Tillbaka i Almedalen

Vetenskapsakademien var på plats i Almedalen även i år. Vi var lite oroliga för att andra programpunkter skulle komma i skuggan av valrörelsen, men så var inte alls fallet. Almedalsveckan blev än en gång en fantastisk mötesplats för intresseorganisationer, myndigheter, politiker, företagare, opinionsbildare och allmänhet. Om det rosévinspimplande innegänget finns på plats är det såpass utspätt med alla oss andra att åtminstone jag inte såg av det. Däremot märktes förstås fotbolls-VM. Det blev stort jubel i hela Visby när Emil Forsberg slog in 1-0 för Sverige på tisdag kväll.

Vetenskapsakademien anordnade två seminarier under Almedalsveckan, båda i samarbete med föreningen Vetenskap & Allmänhet, och båda med anknytning till miljö- och hållbarhetsfrågor. Det ena seminariet frågade om vi kan lita på miljömärkningen, det andra om vattnen runt våra kuster.

Vi vill värna om miljön och handlar därför varor som märkts med olika miljömärkningsetiketter, som Svanen, Krav och MSC. Men vilar miljömärkningen på saklig, vetenskaplig grund? Ambitionerna är verkligen höga, man vill basera sina märkningar på vetenskaplig fakta, och man ger på det hela taget viktig och bra vägledning till konsumenterna. Men man har begränsad vetenskaplig kompetens inom märkningsföretagen, och det finns en del låsningar på grund av regelverk, bland annat EU:s specifikationer för ekologiskt jordbruk. Det har till exempel lett till att all genteknisk växtförädling straffas ut från miljömärkningen, trots att vi idag vet att genteknik i sig inte är farlig. Forskningen har visat att risken istället beror på vilka gener man modifierar med sin teknik, och det är alltså detta som bör granskas. Här finns utrymme för förbättringar.

Vårt andra seminarium handlade om våra kustvatten. Hur förändras de, och hur tar vi hand om de problem som dyker upp i samband med klimatförändringen? Forskningen är gedigen och kunskaperna goda, men de praktiska konsekvenserna är svåra att hantera. Läget är därför bekymmersamt. Samarbete mellan forskare och beslutsfattare är absolut nödvändigt för att rädda haven.

Almedalen erbjöd också flera tillfällen att diskutera forskningspolitik, innovationer och samhällsnytta. Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson redovisade en mycket positiv syn på forskningens betydelse vid Vetenskapsrådets seminarium i ämnet, och hon välkomnade forskarnas deltagande i samhällsdebatten. Centerpartiets forskningspolitiske talesperson Fredrik Christenson betonade också forskningens – och utbildningens – viktiga roll i samhällsutvecklingen.

Jag fick själv tillfälle att berätta om grundforskningens betydelse för innovationer, produktutveckling och samhällsnytta, och kunde visa på hur stora samhälleliga framsteg startat inom den akademiska grundforskningen. Två bra exempel är hur World Wide Web utvecklades vid fysikcentrat CERN i Genève, och hur forskningen om hjärnans signalsystem i Lund, Göteborg och Stockholm lett till framgångsrik behandling av en rad allvarliga sjukdomar.

I den efterföljande paneldiskussionen kunde vi alla enas om att grundforskningen måste värnas, att kvaliteten på den högre utbildningen måste höjas, och att samhällsnyttan måste ses i ett storskaligt och långsiktigt perspektiv, inte mätas år för år hos den enskilde forskaren. Vetenskaplig forskning är inte i första hand en fråga om akut problemlösning, den är en investering för framtiden.

Göran K Hansson

Arvid Carlsson

I fredags gick Arvid Carlsson ur tiden. Han ägnade sitt liv åt att utforska hjärnans signalsystem, och han gjorde en rad epokgörande upptäckter inom neurofarmakologin under 60 år i vetenskapens tjänst. Han valdes in i Kungl. Vetenskapsakademien 1975 och belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2000.

Den stora pionjärinsatsen gjorde Arvid Carlsson som ung forskare i Lund på 1950-talet, då han tillsammans med histologen Nils-Åke Hillarp upptäckte viktiga principer för signaleringen i nervsystemet. När de kunde visa att hjärnans signalsystem är beroende av kemiska substanser som bildas på plats, åstadkom de ett paradigmskifte i neuroforskningen. Dessutom öppnades dörren för att behandla hjärnans sjukdomar med kemiska substanser, alltså läkemedel.

Först bland sjukdomarna var Parkinsons sjukdom. Arvid Carlsson, som 1958 flyttat till Göteborgs universitet, kunde visa att sjukdomens symtom orsakas av brist på signalsubstansen dopamin i hjärnan. Substansen L-Dopa togs fram; den omvandlas i kroppen till dopamin. Kliniska prövningar med L-Dopa genomfördes, bland annat på Sahlgrenska sjukhuset, och resultaten var goda. L-Dopa introducerades som läkemedel, och det har lindrat symtomen och förbättrat livet för miljoner Parkinson-patienter världen över. Grundforskningen om hjärnans arbetssätt hade lett till en revolution inom den kliniska medicinen.

Nu vändes Arvid Carlssons intresse mot schizofreni. I i djurförsök belyste han och hans medarbetare hur signalsubstanser är involverade i  beteenden och symtom som förekommer vid denna sjukdom. Men man stötte på motstånd. Den psykoanalytiskt inriktade skolan inom psykiatri och psykologi hävdade att schizofreni kunde botas med psykoterapi, och att läkemedelsbehandling rentav var skadlig. Det blev en hätsk debatt men Arvid Carlsson var inte den som drog sig för att hävda sin ståndpunkt i offentlighetens ljus. Han såg det som en del av forskarens ansvar. Till slut fick han rätt, när stora kliniska studier visade hur psykofarmaka lindrar symtomen och förbättrar livet för alla dem som lider av schizofreni.

Arvid Carlssons tredje stora upptäckt var att brist på signalmolekylen serotonin leder till depression. Tillsammans med forskare vid läkemedelsföretaget Astra tog han fram de så kallade SSRI-substanserna, som ökar serotonin-nivåerna i nervkopplingarna. Men när Astras SSRI-läkemedel visade sig ge biverkningar lade företaget ner projektet. Det blev istället den amerikanska konkurrenten Eli Lilly som kom att dominera marknaden. Deras SSRI-läkemedel Prozac kom att kallas lyckopillret och blev ett av världens mest sålda läkemedel. Det har mycket god effekt på depressioner och tvångsneuroser.

Allt detta skulle vara mer än nog för att fylla ett livsverk. Men Arvid Carlsson hann med ännu mer. Han var en inspirerande lärare för många kullar av medicinstudenter vid Göteborgs universitet, bland dem jag själv som hade honom som lärare i farmakologi i början av 1970-talet. Han var en engagerad samhällsdebattör, inte bara när det gällde psykiatri utan också i en rad andra frågor. Han lyckades stoppa förslaget att man skulle tillsätta fluor i dricksvattnet, han tvingade fram en omorganisation av Medicinska forskningsrådet, och han slogs för klassisk fysiologi och farmakologi gentemot den nya molekylärbiologin. Han väckte alltid starka känslor. Bakom den blida framtoningen fanns en hängiven förkämpe för vetenskapen och för det han upplevde som rätt och riktigt. Ingen som mötte honom kunde undgå att imponeras av denne briljante forskare.

Göran K Hansson

 

 

Tobias Stiftelsen – en unik gåva

I förra veckan var jag i Lund för att delta i ett annorlunda födelsedagsfirande. Det var Tobias Stiftelsen som fyllde 25 år, och man firade med ett symposium på Lunds universitet. Som sig bör handlade symposiet om stiftelsens ämnesområde, alltså stamceller och blodsjukdomar. Det blev inte bara vetenskapligt högklassiga föredrag, utan också några gripande personliga berättelser.

Jonas Frisén, professor och akademiledamot, skildrade hur han själv gick från att vara stamcellsforskare till att bli stamcellspatient. Det var gripande att höra Jonas berätta om hur han drabbades av leukemi, genomgick cytostatikabehandlingar, fick recidiv, och till slut erhöll en benmärgstransplantation. Bilden av patienten Jonas med sina små barn kring sig vid sjuksängen stannade i minnet. Samtidigt var det en hoppfull berättelse, eftersom transplantationen räddade honom från sin livshotande sjukdom.

Historien bakom Tobias Stiftelsen är också starkt gripande och engagerande. Tobias Storch fick en blodsjukdom, aplastisk anemi, när han var i tonåren. Enda räddningen var en benmärgstransplantation. Men när Tobias blev sjuk, i början av 90-talet, fanns det inte några bra register över benmärgsgivare. Man visste helt enkelt inte om det fanns tänkbara donatorer med rätt vävnadstyp nånstans i världen. Familj och läkare gjorde vad de kunde för att försöka hitta en lämplig donator, men man lyckades inte. Tobias dog 1991, 17 år gammal.

Mitt i sorgen gjorde Tobias föräldrar, Marcus och Gunilla Storch, något storslaget. De byggde upp ett rikstäckande register över benmärgsdonatorer. Med egna pengar och arbetsinsatser etablerade de Tobias Registret. Med dess hjälp kan donatorer och patienter finna varandra. Sedan starten 1992 har Tobias Registret bidragit till 900 livräddande benmärgstransplantationer, och arbetet fortsätter.

När registret var uppbyggt gick Tobias Stiftelsen över till att finansiera forskning om blodsjukdomar och stamceller. Man har genom åren delat ut hundra miljoner kronor till forskning, och man fortsätter sitt viktiga arbete. Kungl. Vetenskapsakademien är stolt samarbetspartner i fördelningen av forskningsmedel.

Jag reste från Lund med bilden av Tobias på näthinnan. Tankarna kring den levnadsglade pojkens tragiska bortgång förenades med tacksamhet över att så många andra räddats till livet tack vare det register och den forskning som bär hans namn.

Göran K Hansson

Årets Nobelpris

Det blir färre Nobelpris 2018. De vetenskapliga Nobelprisen kommer dock att delas ut som vanligt.

Svenska Akademien beslöt i torsdags att inte dela ut något Nobelpris i litteratur i år. Det var ett klokt beslut. För Nobelpriset är det av största betydelse att de prisutdelande institutionerna står starka och har förtroende i omvärlden. Det har inte Svenska Akademien i dag. Därför är det bra att dess ledamöter nu koncentrerar sig på att återställa sin akademi och se över sitt arbetssätt.

Nobelstiftelsens ordförande Carl-Henrik Heldin skrev i ett pressmeddelande idag att Svenska Akademiens beslut ”betonar allvaret i situationen och bidrar till att värna Nobelprisets anseende på lång sikt. Inget av detta berör utdelandet av Nobelpris inom övriga priskategorier 2018.”

Kungl. Vetenskapsakademien är inte indragen i den problematik som drabbat vår systerakademi. Våra Nobelkommittéer fortsätter oförtrutet sitt arbete med att utvärdera kandidaterna till årets Nobelpris i fysik och kemi, liksom till Riksbankens ekonomipris till Nobels minne. Arbetet löper väl och listorna över toppkandidater börjar långsamt ta form. Vi räknar med att – som vanligt – fatta beslut om utdelning av årets vetenskapliga Nobelpris första veckan i oktober.

Göran K. Hansson