Debatten om coronapandemin har blivit så infekterad att den hotar forskningens frihet. Den senaste tiden har vi både sett trakasserier mot enskilda forskare som presenterar resultat somliga inte gillar, och fördömanden av debattörer som hotar den så kallade Sverigebilden.
Sedan coronapandemin började för ett år sedan har vi haft en intensiv debatt om dess hantering. Inledningsvis talade många med stolthet om den svenska linjen och såg den som en framgångsväg. Men snart nog kom dödstalen att sticka hål på den förhoppningen. Och givetvis har de höga dödstalen i Sverige väckt starka känslor och omfattande kritik.
Både Folkhälsomyndigheten och dess kritiker har gjort sig skyldiga till övertramp. Statsepidemiologen avfärdade i ett tidigt skede sina kritiker som hobbyepidemiologer och insinuerade att de bara var ute efter att få forskningsanslag. Kritikerna betecknade Folkhälsomyndighetens tjänstemän som talanglösa.
Sedan dess har debattläget trissats upp. När Lars Calmfors och jag skrev en debattartikel om coronastrategin i DN i augusti blev vi hudflängda i kommentarsfält och e-post. I artikeln varnade vi för att smittspridningen skulle kunna tillta under hösten och förordade ökad testning och smittspårning, karantänsregler, begränsad beläggning i kollektivtrafik och evenemang, och munskydd i offentliga miljöer. Vi fick snabbt veta att vi var inkompetenta, odugliga, oinsatta, uppmärksamhetstörstande stackare som borde hålla tyst. Sedan dess har tonen blivit ännu hårdare. En forskare som ifrågasatte den svenska coronastrategin fick ta emot så hård kritik av sina chefer på Karolinska Institutet att hon såg sig tvingad att lämna sin tjänst.
I dagarna har det framkommit att en forskare i Örebro fått motta en mängd hotelser efter att han publicerat en registerstudie som visade att bara ett begränsat antal barn och lärare fått så svår covid-19 att de krävt intensivvård. Det är avskyvärt att den som redovisar forskningsresultat ska utsättas för trakasserier från personer som ogillar just dessa data. Sådana angrepp är attacker mot forskningens frihet. De som står bakom hoten bör inse vad som händer om forskare tystas. Då får vi sämre kunskap, sämre faktaunderlag, och sämre möjligheter att fatta rätt beslut. Kunskap är till nytta, även om den ibland inte stämmer med våra förväntningar.
Ett annat slags hot mot forskningens frihet och det fria ordet kom fram i Vetenskapsradions reportage om en Facebookgrupp där man kritiserar den svenska coronastrategin. I vad som betecknades som en ”dold Facebookgrupp” ska det ha uttalats hård kritik av den svenska coronastrategin och dess företrädare. Vidare ska medlemmar i den dolda Facebookgruppen ha uttalat sig negativt om den svenska strategin i utländska media, och detta ska ha skadat Sverigebilden.
I ett uppföljande radioinslag diskuterades om inte detta slags aktivitet bör ses som en förtroendeskadlig bisyssla, något som kan leda till avsked. En lagparagraf som ska hindra att någon är partisk på grund av sidoinkomster skulle alltså användas för att tysta universitetsanställda kritiker av svenska statens linje. Är det bara jag som associerar till sättet att hantera kritiker i länder som Ryssland, Polen och Ungern?
Här ser vi alltså två hot mot yttrandefrihet och forskningsfrihet. Dels trakasserier och hotelser mot enskilda forskare som för fram resultat som misshagar somliga. Dels också fördömanden av forskare som ”skadar Sverigebilden”, och som nu brännmärks som landsförrädare i sociala medier. Det fria ordet och den fria forskningen börjar få det trångt.
Avslutningsvis två klarlägganden. För det första vill jag bekänna att jag också är medlem i en privat Facebookgrupp. Vår bostadsrättsförening har en sådan. Vi diskuterar viktiga frågor som ordning i tvättstugan och gårdsstädning, och vi har ett hövligt tonfall. Men det finns säkert massor av privata Facebookgrupper där deltagarna tar till hårda ord. Då är det väl att föredra att de är privata, så att inte ogenomtänkta kommentarer görs i offentligheten där de kan såra och skada?
För det andra vill jag kommentera att man ska framträda som expert bara om man verkligen är expert, något som togs upp av Vetenskapsradion i veckan. Det är viktigt att man skiljer på expertrollen och rollen som debatterande privatperson, men gränsen är inte knivskarp. En vetenskaplig utbildning och lång vetenskaplig erfarenhet innebär ju inte bara att man skaffat sig smala expertkunskaper, man har också fått goda intellektuella verktyg att analysera fakta och vetenskap inom ett brett fält.
Ett rejält övertramp gjordes dock av Sveriges Radio när man intervjuade ”Ekots vaccinexpert”. Det visade sig vara en journalist med utbildning i teknisk fysik och fysikalisk kemi. En god utbildning, men väldigt långt från vacciner.
Göran K. Hansson
