Mer forskning, mindre administration

Forskning har visat att den administrativa bördan hos professionen inom offentlig sektor bara ökar. Redan för 10 år sedan introducerade Patrik Hall begreppet managementbyråkratin. Senare har han visat hur andelen högre administratörer har ökat över tid medan andelen av yrkesgrupper knutna till det lokala verksamhetsstödet, liksom utförare av själva kärnuppgifterna, har minskat. Det är något av en paradox: trots en expansion av den centrala byråkratin får lärare, poliser och sjukvårdspersonal själva ägna allt mer tid åt administrativa uppgifter. Det borde vara tvärtom.

Nyligen pekade förvaltningsforskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger i en debattartikel på ”en förskjutning i vem som administrerar och vad de gör”. De noterade en upphöjning av det administrativa arbetet inom offentlig sektor, mot arbetsuppgifter av övergripande och strategisk karaktär. Enklare arbetsuppgifter skjuts i stället ned mot kärnverksamheternas utövare. Beskrivningen stämmer blott alltför väl överens med situationen vid lärosätena. Det här hotar kvaliteten av svensk forskning.  

Enligt lärosätenas egna uppgifter redovisade av SUHF är andelen indirekta kostnader för forskning i genomsnitt cirka 20 % av den totala verksamhetskostnaden. De mer precisa siffrorna är svåra att komma åt eftersom olika lärosäten definierar indirekta kostnader på olika sätt. Det finns också en variation i storleken på lönekostnadspålägget. Men generellt tycks andelen indirekta kostnader vara högre för högskolorna än för universiteten.

Staten tillför varje år 43 miljarder kronor till svensk forskning. Säg, enligt ovan, att knappt 10 miljarder kronor av de medlen går till indirekta kostnader. Ytterligare miljarder går till hyror. Säg nu vidare att svenska lärosäten fick ett sparbeting ­– självmant eller pålagt – som gick ut på att reducera sina indirekta kostnader med 5 %. Och att detsamma skulle gälla för de myndigheter som fördelar eller är mottagare av statsanslaget för forskning. Det borde frigöra cirka 500 miljoner kronor per år som i stället skulle kunna gå till utförande av forskning. Det skulle till exempel räcka för att kunna anställa upp emot 1 000 fler doktorander i Sverige. Eller för att med fakultetsmedel kunna fullfinansiera hundratals professorer som i dag är beroende av att söka externa bidrag till delar av sina egna löner.

Du som är rektor, vore det inte en frestande utmaning att gå i bräschen för ett paradigmskifte vid svenska universitet och högskolor? Att kunna deklarera att vid vårt lärosäte har vi valt att prioritera kärnverksamheterna genom att omfördela resurser från en överbyråkratiserad förvaltning till ett ökat stöd till institutionernas forskningsverksamhet. Det vore att göra skillnad!

Visst, det är naturligtvis lätt att från åskådarläktaren föreslå närmast strukturella ändringar i lärosätenas inre verksamhet. Som myndighetschefer sitter rektorer i en svår sits – de har att följa de anvisningar som regeringen ger. En mycket stor del av det administrativa arbetet som utförs inom centrala förvaltningar, eller i det verksamhetsnära stödet, är helt nödvändig för att kärnverksamheterna ska fungera. Punkt. De indirekta kostnaderna innefattar ju också saker som bibliotek och infrastruktur. Det är inte heller lärosätesledningarna som bestämt att sektorn ska betala marknadshyror som genererar miljardvinster till staten. I tankeexperimentet ovan skulle antalet nya doktorander eller fullfinansierade professor flerfaldigt kunna ökas om vinstkravet på Akademiska hus slopades.

Det diskussionen handlar om är den mera precisa fördelningen mellan direkta och indirekta kostnader. Eller som Alvehus och Kastberg Weichselberger i en slutreplik retoriskt frågar sig: ”Visst behövs det administration, men måste den vara så stor?”. I SUHF:s statistik syns att av de indirekta kostnaderna ökar andelen som går till utbildnings- och forskningsadministration, samt till ledningsfunktioner, över tid medan andelen som går till infrastruktur och service minskar.

Men diskussionen handlar också om vad de indirekta kostnaderna egentligen ger. Nivån kanske är acceptabel om det vore så att stödet inkluderade alla de administrativa arbetsuppgifter som i dag utgör tids- och energitjuvar för kärnverksamhetens utförare: fylla i reseräkningar, göra kursutvärderingar, salsbokningar och strategiplaner, uppfylla interna rapporteringskrav, medverka i kommittéer och grupper etc., etc.

Hans Ellegren

Svensk forskning i mänsklighetens tjänst

Från Vetenskapsakademiens sida betonar vi ofta den oväntade nyttan. Hur fri forskning skapar förutsättningar för att innovationer och annan samhällsnytta ska kunna växa fram. Ofta sker det inom ramen för starka forskningsmiljöer. Exemplen på att så har varit fallet inom svensk universitetsforskning är många. Här kommer ett axplock.

Flera av de mest storsäljande läkemedlen som tagits fram i Sverige har en historia från ledande forskningsmiljöer. Nanna Svartz, verksam vid Serafimerlasarettet och professor på KI förstod att en förening av salicylsyra och sulfa skulle kunna vara effektivt vid behandling av reumatism och tarminflammation, och hennes vidare arbeten ledde sedan till att Salazopyrin kunde tillverkas och säljas av Pharmacia. Samma företag avböjde dock att köpa rättigheterna till Xylocain som kemisterna Nils Löfgren och Bengt Lundqvist utvecklade vid Stockholms högskola, och som i stället kom att säljas av Astra. Utvecklingen av Omeprazol (först marknadsfört som Losec) hade en stark akademisk komponent genom insatser av flera framgångsrika forskare vid Göteborgs universitet, däribland Nobelpristagaren Arvid Carlsson – i samverkan med företaget Hässle.

Svensk forskning ligger också bakom tillkomsten av många kliniskt viktiga redskap och metoder. Carl Gunnar Engström disputerade 1963 i Uppsala på en volymsstyrd respirator som kom att ersätta den hemska ”järnlungan” (utvecklad i Lund av Torsten Thunberg) vilket öppnade vägen för modern anestesiologi. Engströms apparat ersattes i sin tur av en ny generation av respiratorer med flödesregulatorer som den unge Björn Jonsson hade utvecklat i Lund med stöd från bland annat Håkan Westling (senare rektor vid universitetet). På samma ställe utvecklades ultraljud för användning inom sjukvård av kardiologen Inge Edler och fysikern Hellmuth Hertz.

Den så kallade gammakniven för behandling av hjärntumörer har sin bakgrund i det stereotaktiska system som neurokirurgen Lars Leksell utvecklade först tillsammans med Herbert Olivecrona på Serafimerlasarettet och sedan på sin egen klinik i Lund. När Leksell återvände till KI som professor samarbetade han med Börje Larsson vid Gustaf Werners institut för kärnkemi i Uppsala och de kom på att utnyttja gammastrålning för att slå ut hjärntumörer utan kirurgi. Många av oss har också Per-Ingvar Brånemark från Göteborgs universitet att tacka för hans grundläggande forskning kring interaktionen mellan vävnad och blod. Närmast av en tillfällighet – som så ofta är fallet bakom de stora upptäckterna – fann han att titan binder in, snarare än stöts bort, till benvävnad. 1965 behandlade han sin första patient med ett tandimplantat av titan och i dag hjälper titanskruvar till att hålla många delar av vår kropp på plats.

Åtskilliga är förstås de innovatörer som fått grunden till sina kunskaper lagda vid ledande utbildningar i landet – det gäller inte minst personer bakom flera av dagens IT-relaterade innovationer, till exempel Skypegrundaren Niklas Zennström. Tidigare exempel är bland annat Jonas Wenström, liksom Zennström student från Uppsala, som utvecklade trefas växelström vilket ledde till bildandet av ASEA. ”Fyrmästaren” Gustaf Dalén tog civilingenjörsexamen vid Chalmers och gjorde vad vi i dag skulle kalla en postdok vid ETH i Zürich. Axel Eriksson utvecklade lättbetong under ledning av professor Henrik Kreuger vid KTH, och kylskåpet presenterades som ett examensarbete av Baltzar von Platen vid samma lärosäte. Separatorns uppfinnare Gustaf de Laval skrev på 1870-talet sin doktorsavhandling i kemi vid Uppsala universitet i kretsen kring Per Cleve, dåtidens ledande svenske kemist.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, och åter fokuserar på universitetsforskning, var Anders Celsius utveckling av sin temperaturskala ett resultat av det förutsättningslösa kunskapssökandet. Att kunna mäta och observera blev i början av 1700-talet den nya naturvetenskapens ledstjärna och Celsius befann sig i den absoluta forskningsfronten. Tillsammans med Erik Burman inledde han i Uppsala 1722 vad som kom att bli världens längsta temperaturmätserie, nu så värdefull för vår kunskap om klimatets utveckling. Då var det en av pusselbitarna bakom att förstå vår omvärld.

Just i denna blogg är det förstås på sin plats att till sist lyfta fram en av mina företrädare, Jacob Berzelius, och miljön kring honom. Svaveltändstickor erbjöd tidigt ett sätt att tända eld under ordnade former, men det var först genom utvecklingen av fosforstickor på 1600-talet som antändningen kunde göras med friktion i stället för tillgång till värme. Men den gula fosfor som användes självantände lätt och var dessutom giftig. Berzelius fann att röd fosfor var ett bättre alternativ och en av hans studenter, Gustaf Erik Pasch, inspirerades av sin handledare och utvecklade ”säkerhetständstickan”. Den blev snabbt världsberömd.

Exemplen ovan utgör inget slumpmässigt urval av svenska innovationer sprungna ur universitetsforskningen. De är alla hämtade från en helt nyutkommen bok Svenska innovationer som förändrat världen, skriven av Henrik Berggren och Eva Krutmeijer, den senare en tidigare medarbetare på Vetenskapsakademien. Deras bok ger fascinerande inblickar i hur Sverige som kunskapsnation har spelat en så viktig roll för samhällsutvecklingen i stora delar av världen. Svensk konkurrenskraft är beroende av att vi har starka forskningsmiljöer där nyvunnen kunskap ligger till grund för innovationer och lösningar på de stora samhällsutmaningarna!

Hans Ellegren

Ett gott exempel som förtjänar att lyftas fram

Det är lätt att tankar om forskningspolitik och förutsättningarna för att bedriva forskning av hög kvalitet i Sverige drar iväg åt håll som fokuserar på problem och behov av förändring. Men det finns förstås också många goda initiativ som är värda att uppmärksamma, åtgärder som utgör gott akademiskt ledarskap och som går i bräschen för nya sätt att arbeta. Ett sådant initiativ som lovar gott och som åtminstone från ett utifrånperspektiv förefaller vara rätt väg att gå är det förändringsarbete som pågår på Chalmers, initierat och lett av dess rektor Stefan Bengtsson.

På 20 års sikt säger sig Chalmers ha ambitionen att utvecklas till ett universitet i världsklass. Den planerade vägen dit har flera komponenter. Centralt inom forskningen är att man satsar på kvalitet framför kvantitet. Under de senaste 6–7 åren har antalet lärartjänster skurits ned med mellan 5 och 10 procent. I dag är antalet professorer, biträdande professorer, docenter (tjänst vid Chalmers) och universitetslektorer max 578. Detta steg, tillsammans med åtgärder för att öka basfinansieringen, ger universitetet möjlighet att kunna erbjuda mer resurser per ”fakultetsperson”. Tanken är att det ska leda till att forskarna kan ha större svängrum och långsiktigt våga satsa på mer riskfyllda projekt. Det bör också kunna göra lärosätet till en mer attraktiv arbetsplats, både för de forskare man har och för de som skulle kunna tänka sig att söka sig till universitetet.

Parallellt arbetar Chalmers med att utveckla rekryteringsprocessen, till exempel genom rekryteringar där många anställningar för yngre forskare med mycket bred ämnesinriktning utlyses samtidigt. Det var ett instrument vi också använde under min tid som forskningsdekan vid teknisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala; intrycket då var att mer konkurrenskraftiga forskare kunde rekryteras än vad fallet normalt är vid smalt skrivna ämnesspecifika utlysningar.

Återigen, det är svårt för en utomstående att få hela bilden av det förändringsarbete som pågår i Göteborg. Förutsättningarna vid Chalmers skiljer sig också från de statliga lärosätena, både genom att man är ett stiftelseuniversitet och genom att man som teknisk högskola är ett lärosäte med en närmast monotypisk profil. Men, och det är viktigt, man gör ett försök att lösa det strukturproblem som efter hand byggts upp i Sverige: vi har för många forskare i systemet för att kunna erbjuda dem drägliga förutsättningar, såväl vad avser resurser för att kunna utföra sin forskning som anställningstrygghet­ givet de sammanlagda resurser som finns tillgängliga.

Svensk forskning behöver i större utsträckning än i dag prioritera kvalitet framför kvantitet. Om resurserna var, om inte oändliga, så ändå mycket större skulle man potentiellt kunna argumentera för att vi blir mer konkurrenskraftiga bara genom att anställa fler fakultetsfinansierade lärare och forskare. Men nu ser tillgången på skattemedel till forskning ut som det gör och då gäller det att kunna prioritera, och satsa på sätt som bör kunna vara samhället till störst nytta. Du som är rektor, dekan eller prefekt, låt dig inspireras av Chalmers arbete med att sätta tak för antalet fakultetsanställningar och öka de resurser som tilldelas varje lärare!

Hans Ellegren

Vetenskapsakademiens institut och program

Vetenskapsakademien ”har till uppgift att främja vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället”, en formulering hämtad ur den allra första meningen i våra grundregler. Vi gör det inte minst genom ett engagemang inom forskningspolitiska frågor, och genom att sprida kunskap och bidra till faktabaserade beslut i samhället. Vi erbjuder också en mötesplats för vetenskapliga diskussioner, och belönar och stödjer forskning av allra högsta kvalitet. Det är en bred palett av aktiviteter som vår ledamotskår är engagerade i.

Men Vetenskapsakademien driver också några mycket framgångsrika forskningsinstitut och forskningsprogram. Det äldsta av dessa är Institut Mittag-Leffler, uppkallat efter den karismatiske matematikern Gösta Mittag-Leffler (1846–1927). Han var en central gestalt både inom Akademien och för Stockholms högskola under decennierna närmast före och efter sekelskiftet 1900. År 1882 grundade han den allt sedan dess världsledande matematiktidskriften Acta Mathematica. I sitt för tiden starka engagemang för kvinnors rättigheter banade Mittag-Leffler väg för att Sofja Kovalevskaja kunde anställas vid högskolan och 1884 bli landets första kvinnliga professor.

Mittag-Leffler närde en vision att hans magnifika hem i Djursholm med sitt stora bibliotek skulle bli ett framstående institut för matematisk forskning efter hans död. Ekonomiska skäl gjorde att det dröjde innan planerna kunde realiseras men tack vare hans donation är Institut Mittag-Leffler nu sedan 50 år en världsledande matematisk miljö. Hit till Villa Mittag-Leffler kommer såväl juniora som mer seniora matematiker från hela världen för att under längre eller kortare tid samlas för att tillsammans angripa matematiska problem. Institutet leds idag på ett mycket framgångsrikt sätt av vår ledamot Tobias Ekholm.

En annan verksamhet av yppersta klass är den som leds av ledamoten Carl Folke: Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi. Institutet är engagerat i frågor kring naturresurser, ekosystem och deras samhällsnytta och ekonomiska värde. Det handlar till exempel om matproduktion, och i projektet SeaBOS samverkar man med några av världens största fiskeriföretag för att i dialogform förmedla vetenskapliga aspekter på hållbart fiske. Nära verksamheten vid Beijerinstitutet finns programmet Global Economic Dynamics and the Biosphere (GEDB), lett av Beatrice Crona. Där studeras ekonomiska aspekter på globala miljöförändringar och hur detta påverkar möjligheterna till hållbara samhällen i framtiden. Verksamheten finansieras via Erling-Perssons Stiftelse.

Redan 1791 tillkom den donation från Peter Jonas Bergius som la grunden till Bergianska trädgården och tjänsten som Professor Bergianus. Tjänsten innehas i dag av Hanna Johannesson och hon bedriver världsledande forskning kring svampars reproduktion och evolution av olika reproduktionssystem. Behovet av modern utrustning för spetsforskning inom ämnet gör att verksamheten är förlagd till en institution på Stockholms universitet – ett arrangemang som tillkommit tack vare ett värdefullt samarbete med universitetet. I Bergianska trädgården finns Edvard Andersons växthus som uppfördes tack vare en donation ”för inrättandet och drivandet av en vinterträdgård, där medelhavsklimatets och därmed jämförliga klimatområdens träd, buskar och örter äro uteslutande representerade”. Det är en rofylld miljö som erbjuder en lisa för själen lika mycket som en pedagogisk presentation av biologisk mångfald.

Slutligen ska nämnas vårt Centrum för vetenskapshistoria som ansvarar för Akademiens eget arkiv, inklusive bland annat Nobelarkivet och Jacob Berzelius arkiv. Materialet är en viktig resurs som genom föreståndaren Karl Grandin och hans kunniga personal står till förfogande för vetenskapshistorisk forskning. Här kan timmarna lätt rinna iväg när man dyker ned i gamla handlingar och brev! Ett spännande projekt som just nu drivs vid centret är användningen av artificiell intelligens för att kunna digitalisera gammal handskrift.

Hans Ellegren

Behöver utvärderingen av forskning reformeras?

Frågan om vilka meriter som ska tas i beaktande, och hur de ska bedömas, i samband med fördelning av forskningsanslag och vid tjänstetillsättningar är återkommande teman för diskussion inom den akademiska världen (se översikten i denna blogg från 25 januari i år). Ser vi till utvecklingen under de senaste decennierna har den digitala revolutionen inneburit att bibliometri allt mer kommit att användas som ett mått på meritering. Idag kan alla som vill lätt få fram uppgifter på en forskares vetenskapliga produktion så som den presenterats i vetenskapliga tidskrifter, och hur den har tagits emot av andra forskare genom citeringar.

Nu är något nytt på väg att hända när det gäller akademisk meritvärdering och jag har en känsla av att det gått under radarn hos de flesta forskare där ute på institutionsgolven. Det är kanske inte så konstigt eftersom det knappast kan sägas vara ett bottom-up initiativ. Tvärtom, det är ett EU-initierat projekt som drivs av organisationerna Science Europe och EUA (European University Association), och förefaller ledas av forskningskoordinatorer och -administratörer inom dessa organisationer. Initiativet är en reaktion på användningen av det man beskriver som narrow assessment criteria, definierat som olämplig användning av kvantitativa och då särskilt bibliometriska mått på meritering. Projektet ska vara ”a catalyzer of change for a better and brighter R&I system in Europe and beyond” med ett ”overarching goal to maximise the quality and impact of research”. Det är fina ord, som här och genomgående i argumentationen är karaktäristisk för den forskningsbyråkrati som inte sällan befinner sig en bra bit ifrån forskarnas vardag.

Projektet heter Reforming Research Assessment (RRA), vilket beskriver vad det handlar om. Det har bildats en samarbetsorganisation CoARA, Coalition for Advancing Research Assessment bestående av europeiska universitet, finansiärer, akademier och institut. Organisationen söker nu underskrifter från svenska universitet och forskningsråd, däribland Vetenskapsrådet, för att dessa nu redan under hösten ska gå med i CoARA. Genom att göra det förbinder sig undertecknarna att följa de riktlinjer för meritvärdering som initiativtagarna har satt upp. I december planerar organisationen ett konstituerande möte och att tillsätta arbetsgrupper som ska ta fram gemensamma och detaljerade förhållningssätt för olika typer av meritvärdering. Väldigt snabbt kan förändringar ske i förutsättningarna för att erhålla finansiering för ett mycket stort antal forskare i Sverige och i övriga Europa.

Det är lätt att sympatisera med åsikten att det slarvas med användningen av bibliometriska mått i samband med meritvärdering. Många forskare och därmed utvärderare har till exempel ett starkt fokus på tidskrifters impact faktor (det läggs stor vikt var man publicerar) och olika typer av index för citeringsgenomslag. Vid en snabb genomgång av meriter kan sådana kvantitativa mått lätt få (för) stor betydelse, särskilt om brist på tid eller kompetens försvårar för utvärderare att granska och sätta sig in i innehållet i den forskning som en sökande tidigare har utfört eller planerar att utföra.

Samtidigt är tidigare publicering (som ju redan har genomgått peer review) och plan för fortsatt forskning helt adekvata underlag för meritvärdering. Hanterat på ett rätt sätt måste detta ändå vara kärnan i vetenskaplig utvärdering. Det vore att slänga ut barnet med badvattnet att vända sig ifrån att granska en forskares vetenskapliga produktion. Jag har hittills inte stött på något bättre sätt för utvärdering än när riktigt erfarna granskare verkligen går igenom både en sökandes tidigare arbeten och planer för fortsatt forskning.

De organisationer som nu skriver under på CoARA-avtalet lovar bland annat att ”abandon inappropriate uses in research assessment of journal- and publication-based metrics”. Att upphöra med olämplig användning av bibliometri är naturligtvis okontroversiellt. Men det intryck man får i de ganska luddiga presentationerna av CoARA är att det här riskerar bli ett sluttande plan (”The agreement is only the starting point: changes to be developed and implemented by the Coalition”). Känslan är att initiativet vill gå mot att generiska färdigheter och vad som för stunden uppfattas som samhällelig relevans ska ges allt större tyngd vid meritvärdering, på bekostnad av den vetenskapliga kärnan och förmågan till förutsättningslöst sökande efter ny kunskap. Det är som att man söker överpröva den peer review som redan är gjord i samband med forskares publicering.

Det är dock inte lätt att bli klok på Reforming Research Assessment-initiativet. Trots att man vill reformera dagens system talar man om ”Base research assessment primarily on qualitative evaluation for which peer-review is central”. Men det är ju precis så som ansvarsfulla finansiärer och lärosäten redan arbetar, sedan länge! För Vetenskapsakademien är det självklart att använda externa sakkunniga för utvärdering av ansökningar om anslag och i samband med utdelningen av priser. Det är också självklart att all meritvärdering inte kan se ut på ett och samma sätt. Det finns en stor variation i hur forskare inom olika forskningsområden publicerar sig och vilka typer av meriter som är viktiga.

Härom veckan höll Vetenskapsrådet ett webbinarium där representanter för CoARA presenterade initiativet. Mötet finns tyvärr inte tillgängligt i efterhand på VR:s webbplats (vad jag kan se), och det hade nog varit värdefullt för svenska forskare att få ha tagit del av det. På en efterlysning av exempel på nya kriterier för meritvärdering som CoARA-representanterna skulle vilja se kom att ersätta bibliometri blev svaret ”management abilities”. Med inspiration från rekryteringsprocesser inom andra samhällssektorer framhölls att frågeformulär skulle kunna användas där sökande får redovisa ”evidence of how one has dealt with certain situations in management”. För att implementera detta vad jag uppfattar som HR-inspirerade sätt att meritvärdera föreslogs att unga sökande skulle kunna tränas i hur de fyller i sådana formulär.

De är ingen vild gissning att svenska universitet och åtminstone en del svenska finansiärer kommer att ansluta sig till CoARA (se t.ex. debattartikel i Curie från 19 oktober 2022). Projektet är inpackat i konventionella honnörsord som vetenskaplig frihet, autonomi, öppna data samt höga etikmål och integritet, begrepp som går hem. Men hur man än vänder och vrider på det så innebär det ännu en administrativ överbyggnad som läggs på kärnverksamheten och som kräver resurser. Det innebär också att forskare kan komma att behöva lägga än mer tid på sina ansökningar för att där beskriva sina förtjänster och förklara samhällsrelevansen av sin forskning. Vetenskapsrådet, som ju är den fria forskningens främsta företrädare i det svenska systemet, har nu att ta ställning till om man vill öka betydelsen av samhällsrelevans och managementegenskaper i sin bedömning av forskningsansökningar. Mitt råd till Vetenskapsrådets styrelse är att ha is i magen och avvakta med ett eventuellt anslutande till CoARA tills man tydligare ser vilken väg det här initiativet kommer att ta.

Hans Ellegren

Årets Nobel- och Ekonomipristagare är utsedda!

Så är tillkännagivandena av årets Nobelpriser klara. För Vetenskapsakademiens del kunde vi vid välbesökta presskonferenser presentera Nobelpriserna i fysik och kemi, samt Ekonomipriset, då omvärldens kameror och mikrofoner var riktade mot Akademien. Priserna har mottagits mycket väl, såväl vad gäller valet av prisbelönta ämnen som pristagare.

Fysikpriset gick i år till tre forskare som gjort helt avgörande experiment inom kvantmekaniken. Alain Aspect, John Clauser och Anton Zeilinger har studerat så kallade sammanflätade kvanttillstånd, ett fenomen som innebär att två partiklar – till exempel fotoner – uppvisar sammanlänkade egenskaper även när de är separerade över stora avstånd. Fenomenet har tidigare antagits bero på att partiklarna innehåller dold information som talar om för dem vilket utfall de ska ge i ett experiment. Men årets pristagare har kunnat visa att en av partiklarna i ett sammanflätat partikelpar avgör ödet för den andra partikeln utan någon sådan inneboende information, vilket är i linje med kvantmekanikens förutsägelser. Tack vare deras upptäckter sker just nu en spännande utveckling av kvantdatorer och avlyssningssäker kvantkrypterad kommunikation.

”Det sa bara klick” var en fras som förekom flera gånger i samband med presentationen av årets Nobelpris i kemi. För denna gång var det klickkemi som belönades och de belönade var Carolyn Bertozzi, Morten Meldal och Barry Sharpless. Deras forskning har gett oss en genväg till att kunna konstruera komplicerade molekyler, till exempel vid utvecklingen av nya läkemedel. De lyckades hitta en kemisk reaktion som kunde få helt olika kemiska byggstenar att klicka tag i och binda till varandra, och därigenom bilda en helt ny molekyl. På så sätt slipper man bygga de nya molekylerna steg för steg i en lång och ineffektiv process. I den ursprungliga reaktionen använde Meldal och Sharpless koppar som katalysator i klickprocessen. Koppar är dock giftigt för levande celler och därför var metoden initialt inte tillämpbar i biologiska miljöer. Det löste Carolyn Bertozzi genom att utveckla en så kallad bioortogonal reaktion som fungerar inuti levande organismer.

Ekonomipriset handlade i år om banker och finanskriser. Ben Bernanke, Douglas Diamond och Philip Dybvig har var och en på olika sätt demonstrerat vilken viktig roll banker spelar för samhällsekonomin. Genom att agera som mellanhand mellan sparare och investerare kan banker (med en viss kritisk nivå av kapital) både tillfredsställa behovet av att ge långfristiga lån till investerare och möjligheten för sparare att med kort varsel ta ut sina pengar om så skulle behövas. Den jämvikt som därmed finns mellan in- och utlåning kan dock rubbas om rykten uppstår att banken är på väg att hamna på obestånd; det uppstår då lätt en bankrusning, där alla sparare försöker ta ut sina pengar samtidigt, med risk för bankkollaps. Bankrusningar kan vara avgörande för om finanskriser blir djupa och långvariga. Med lärdom av tidigare finanskriser har pristagarnas forskning gett oss värdefull information för att vi ska kunna minimera effekten av finanskriser.

Bland årets priser kan man för övrigt notera att:

-Fyra kvinnor nu har tilldelats Nobelpriset i kemi under de senaste fem åren, vilket är lika många som totalt under Nobelprisets 117 första år fram till 2017.

-Barry Sharpless får Nobelpriset i kemi för andra gången.

-En särskild gratulation riktas till vår ledamot Svante Pääbo som mycket välförtjänt tilldelades 2022 års Nobelpris i fysiologi eller medicin för sin forskning om människans ursprung.

Hans Ellegren

Snart dags för Nobel!

Något av årets vetenskapliga höjdpunkt står för dörren: tillkännagivandet av Nobelprisen!

På Vetenskapsakademien är det bråda dagar. Arbetet med att utse pristagare är inne i slutspurten, och vägen dit har varit lång. Inkomna förslag på mottagare av prisen har nagelfarits in i minsta detalj. För det är just nomineringar från det internationella vetenskapssamhället som ligger till grund för Akademiens utvärderingsarbete. Ett mycket stort antal forskare från runt om i världen bjuds in att komma med förslag. Internationella experter används också för att utreda betydelsen av de nominerade forskarna och deras ämnesområden. Om flera forskare gjort avgörande insatser för en upptäckt kan upp till tre forskare tilldelas ett gemensamt Nobelpris. Allt omges att största sekretess ­– en viktig aspekt för att upprätthålla prisets legitimitet och integritet, några otillbörliga försök att påverka utfallet får inte förekomma.

Det mycket noggranna utvärderingsarbetet gör att det kan ta lång tid från att en forskare föreslagits till att hon eller han till slut möjligen får sitt pris. Det är komplexa frågor som ska utredas, bara för att nämna några kan det till exempel röra sig om vem som egentligen var först med en upptäckt eller uppfinning, om det finns flera forskare som gjort jämförbara eller kompletterande insatser och, inte minst, är upptäckten av sådan betydelse att det är värt att belöna med ett Nobelpris. Det senare kan förklara varför Nobelprisen inte sällan delas ut till forskare som gjort arbetet för ett bra tag sedan, kanske flera tiotals år tillbaka i tiden. I sådana fall kan det helt enkelt vara först på senare år som forskarsamhället har konfirmerat en upptäckt, insett betydelsen av den eller tagit den vidare på olika sätt.

Akademien beslutar om två Nobelpris (i fysik och kemi) samt Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne som har samma hanteringsordning för beredning och utdelning som de Nobelpris Akademien har ansvar för. Ekonomipriset, som det senare ofta kallas, instiftades 1968 genom medel från Sveriges Riksbank för att fira deras 300-årsjubileum. Akademiens Nobelpris och Ekonomipriset delas ut vid samma prisceremoni som Nobelprisen den 10 december.

Övriga Nobelpris hanteras av Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet (priset i fysiologi eller medicin), Svenska Akademien (priset i litteratur) och Norska Nobelkommittén (fredspriset; kommittén tillsätts av Stortinget). Men Vetenskapsakademien står alltså för tre priser och det bidrar till att vårt kansli nu har fullt upp med logistiken kring presskonferenser, mediakontakter, informationsmaterial med mera.

Bland Akademiens ledamöter utses särskilda Nobelkommittéer som ansvarar för lejonparten av det tunga utvärderingsarbetet. Deras insatser är verkligen imponerande. Jag har inte mött någon struktur i forskarvärlden som gör ett sådant ambitiöst och stringent arbete med att identifiera värdiga forskare att belöna. Ledamöterna offrar en stor del av sin fritid för att med den yttersta av noggrannhet, och med omsorg om prisets renommé i ryggmärgen, ta fram förslag på pristagare. De stöds av en mycket professionell stab av dedikerade medarbetare på vårt kansli, som kan ägna större delen av sin arbetstid åt att se till att Nobelmaskineriet fungerar problemfritt.

Det faktum att många upptäckter och uppfinningar som belönas med Nobelpris är gjorda för ett tag sedan gör att sammansättningen av dagens pristagare ofta speglar hur forskarsamhället såg ut i ett tidigare skede. Det är en av förklaringarna till varför prisen så ofta gått till män, inte minst sådana verksamma vid västerländska universitet. Det är först på senare år som andelen kvinnliga professorer inom naturvetenskapliga ämnen börjat stiga. Alfred Nobel gjorde i sitt testamente klart att nationalitet inte skulle vägas in vid utseende av pristagare. Några andra hänsyn får inte heller tas – enligt Nobels vilja ska bara den belönas som ”hafva gjort menskligheten den största nytta”. Akademien arbetar dock med att nå en jämnare könsfördelning i de olika stegen fram mot utseendet av pristagare. Vi har till exempel ökat andelen kvinnor som inbjuds att nominera pristagare och vi är måna om att utse både kvinnor och män att göra utredningar. I dag väljs lika många kvinnor och män in som ledamöter i Akademien och det gör att våra kommittéer kan få en bra balans.

Nästa vecka står vetenskapen i centrum för världens kameror. Vi ska vara stolta över Nobelpriset, som ju faktiskt är ett av Sveriges allra starkaste varumärken ute i världen. Vilka som tilldelas årets priser beslutas inte av Akademien förrän timmarna innan pristagarna tillkännages på välbesökta presskonferenser. Däremellan ska de ringas upp och gratuleras: För de få utvalda som då lyfter luren och får höra ”Stockholm calling” kommer livet därefter aldrig mer bli sig likt. De har fått Nobelpriset!

Hans Ellegren

ÖVERSYN AV DEN STATLIGA FORSKNINGSFINANSIERINGEN – DEL 2

I ett tidigare blogginlägg berörde jag den översyn av den statliga forskningsfinansieringen som regeringen nyligen initierat genom tillsättandet av en särskild utredare. Utredningen går under namnet En effektiv organisation för statlig forskningsfinansiering (Dir. 2022:85 https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2022/06/dir.-202285/). I den övergripande instruktionen till utredaren sägs att denna ska föreslå ett system där finansiärernas arbetssätt ”på ett ändamålsenligt sätt förhåller sig till universitets och högskolors direkta anslag för forskning”.

En första fråga att ställa sig är om nuvarande arbetssätt är ändamålsenligt. Det kan nog finnas fog för att säga att så är fallet, åtminstone i grunden: universiteten tar arbetsgivaransvaret för läraranställningar via basanslagen medan forskningsråden finansierar genomförandet av de projekt och den forskning som bedöms mest angelägen och av högst kvalitet. Men medan ansvarsfördelningen i teorin är god så har en rad utmaningar dykt upp längs vägen.

Ett sådant förhållande, menar jag, är att det svenska forskarsamhället är överbefolkat. Vi har helt enkelt för många lärare anställda inom högskolan sett i förhållande till vad statens resurser räcker till. Det finns flera orsaker till att det blivit så. En sådan kan vara att en utbyggnad av grundutbildningen inom vissa ämnen inte matchar tillgängliga resurser för forskning inom motsvarande områden. Men undervisande lärare behövs och anställs. Denna diskrepans har accentuerats genom en sorts överakademisering av yrkesinriktade utbildningar där lärare förväntas bedriva egen forskning (och studenter förväntas göra egna forskningsprojekt), när det egentligen skulle kunna vara viktigare med praktisk yrkeserfarenhet eller fortbildning.

Till en viss del påverkas systemet också på grund av att externa finansiärer skjuter till tidsbegränsade medel för att universiteten ska kunna anställa specifika och ofta särskilt duktiga forskningsledare. Med ett långsiktigt arbetsgivaransvar påverkar det planeringen inom den lokala akademiska miljön, inte minst om denna behöver skjuta till ”egna” fakultetsmedel för motfinansiering. Den satsning på individer som görs av olika privata finansiärer och av forskningsråden (och med statliga medel även genom andra kanaler) är dock helt essentiell för att lyfta den vetenskapliga kvaliteten i svensk forskning. Rekryteringen av forskningsledare, särskilt utländska sådana, som möjliggjorts av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse genom programmet Wallenberg Academy Fellows kan vara en av de viktigaste satsningarna på svensk forskning, tvärs över ämnesgränserna, som gjorts under 2000-talet. Vid det här laget har 230 yngre toppforskare kunnat få ett ordentligt stöd och en svensk anställning genom programmet. Vi på Akademien är glada över att kunna hjälpa till med urvalsarbetet.

I princip skulle universiteten själva kunna stå för den här typen av program för att rekrytera riktigt lovande lärare och ge dem signifikanta resurser. Det skulle göra det lättare för lärosätena att koordinera rekryteringarna med sin egen långsiktiga planering. Men fakultetsmedlen är ofta fördelade ut till kapillärerna där enskilda enheter inte kan mobilisera de muskler som krävs för att sy ihop tillräckligt attraktiva erbjudanden.  Det kollegiala systemet – som i sig är så värdefullt – har svårt att prioritera och snabbt göra resurser tillgängliga när duktiga personer eller lovande idéer dyker upp.

Ett annat skäl till överetableringen i svensk forskning kommer av att universiteten gärna har anställt fler lärare i takt med att basanslagen har höjts i de senaste forskningspropositionerna. Bättre vore att våga prioritera och ge goda resurser till de duktiga lärare man redan har, eller till de man ändå avser att rekrytera. Det kan handla om att lärarna inte ska behöva söka externa bidrag till sina egna löner och att ge såväl (reellt) administrativt stöd som att finansiera åtminstone en grundplåt i forskningsprojekten.

Till försvar för den rådande överetableringen i det svenska forskningssystemet hörs ibland att vi behöver mångfald och pluralism i forskningen. Det är ett argument som i sin kvalitativa innebörd naturligtvis i grunden är giltigt men som i ett kvantitativt perspektiv godtyckligt behöver utgå från att vi just nu råkar ha den optimala spridningen av resurser. Eller att vi till och med skulle behöva en än större spridning av de statliga forskningsmedlen på ännu fler forskningsledare. År 2010 fanns cirka 5 500 professorer, år 2020 var det 6 623 (https://www.scb.se/hitta-statistik/temaomraden/jamstalldhet/jamn-fordelning-av-makt-och-inflytande/ovrig-representation/professorer-vid-universitet-och-hogskolor/), en tjugoprocentig ökning utan att till synes ha stärkt Sveriges internationella position. Skulle svensk forskning nu bli bättre om man omfördelade befintliga resurser så att professorskåren kunde öka med ytterligare 10 procent i storlek, till cirka 7 200? Eller vore landet bättre gynnat av att kåren minskades med 10 procent, till cirka 6 000 och att dessa 6 000 fick bättre villkor för att bedriva sin forskning?

Vad viktigt är, det är inte i antal forskningsledare som Sverige halkar efter internationellt, tvärt om. Vetenskapsrådets forskningsbarometer har under en följd av år visat att vår svaga sida är den internationella genomslagskraften av svensk forskning (se till exempel senaste rapporten från 2021 https://www.vr.se/analys/rapporter/vara-rapporter/2021-10-21-forskningsbarometern-2021.html s. 6). Svenska forskningsledare publicerar många arbeten men andelen av dessa som bedöms så viktiga av kollegor runt om i världen att de ofta citeras är låg. Vi behöver stärka spetskvaliteten i svensk forskning och inom givna ekonomiska ramar görs det lättast genom att prioritera och koncentrera resurser.

Hans Ellegren

Vad får vi nu för forskningspolitik?

Dagen efter valet vet vi inte hur landet kommer att styras de fyra kommande åren. Dels är det så jämnt mellan två möjliga statsministerkandidater att det hela inte avgörs förrän alla poströster är räknade. Dels är det inte tydligt vilka regeringskonstellationer som egentligen kan komma i fråga, och vilket stöd från andra partier de kan behöva.

Kungl. Vetenskapsakademien värnar om villkoren för forskning och högre utbildning i Sverige, och att politiska beslut i så stor utsträckning som möjligt ska vila på vetenskaplig grund. Det är frågor som sällan står i fokus under valrörelser, och så inte heller denna gång. Överlag är forskningspolitiken ingen vattendelare mellan partierna, vare sig sakpolitiskt eller ideologiskt. Det är inget politikområde partier vinner röster på, och enligt den krassa valmatematiken därmed ett lågprioriterat område för debatt och medial täckning.

Men visst påverkas förutsättningarna för svensk forskning av vem som sitter vid den politiska makten. En trend under senare års styre har till exempel varit att sprida ut de statliga forskningsresurserna till ett stort antal högskolor och till fler nybildade universitet. Andra partier har menat att det varit fel väg att gå och att det lilla landet Sverige behöver koncentrera sina resurser och i högre utsträckning fördela medel i konkurrens. Hur de senare tankarna hade översatts i realpolitik om styret hade varit ett annat, eller nu kommer att översättas i ett eventuellt nytt styre, vet vi dock inte.

En aspekt av vetenskapens roll i samhället som skulle kunna komma att påverkas av valets utgång är hur den kommande regeringen tar till sig evidens från forskningen i utformningen av sin klimatpolitik. Med hänvisning till målkonflikter tycks de flesta partier plädera för att insatser för klimatet är viktiga, på vetenskaplig grund, men att de behöver balanseras gentemot intressen inom andra politikområden. Här är det oklart hur en kommande regering kommer att agera. Men det finns också politiska röster som inte vill acceptera det vetenskapliga underlaget och inte ställa sig bakom Sveriges klimatmål. Det vore mycket oroande om vi går mot ett samhälle där faktaresistens smyger sig in i landets regering.

Oberoende av vilken regering vi får så behövs en förändring i forskningspolitiken. Utvecklingen mot en allt ökande politisk styrning av forskningen, till exempel genom riktade satsningar, hotar kvaliteten och konkurrenskraften i svensk forskning. Detsamma riskerar att följa av politikernas behandling av universiteten som förvaltningsmyndigheter, med styrning genom myndighetsuppdrag och -dialoger. För att Sverige ska stärka sin position som en ledande forskningsnation krävs att regeringen visar vetenskapen tillit.

Hans Ellegren

Översyn av den statliga forskningsfinansieringen – del 1

I den senaste forskningspropositionen aviserade regeringen att den såg skäl att göra en översyn av den statliga forskningsfinansieringen (2020/21:60; s. 61). Vid ett regeringssammanträde dagarna innan midsommar beslutade regeringen att sjösätta en utredning kring frågan och strax därefter utsågs avgående generaldirektören för FORMAS, Ingrid Petersson till utredare. Hon har en diger meritlista som ämbetsman; innan GD-uppdraget (2013-2022) hade hon bland annat anställningar som sakkunnig inom Statsrådsberedningen, departementsråd vid Socialdepartementet, statssekreterare vid Jordbruksdepartementet och överdirektör på Riksförsäkringsverket.

Som ett av huvudmotiven till översynen anger regeringen att behovet av forskning inom olika samhällsområden har ändrats och utvecklats. Man menar att forsknings- och innovationspolitiken allt mer har inriktats på att möta samhällsutmaningar. Man säger vidare: ”För att Sverige ska kunna vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer är det viktigt att säkerställa att den statliga organisationen för forsknings- och innovationsfinansiering är väl anpassad till samhällsutvecklingen och fungerar på ett ändamålsenligt, kvalitativt, samordnat och kostnadseffektivt sätt.” Det är ett traditionellt och tidstypiskt förhållningssätt för den statliga finansieringen inom olika samhällssektorer.

Mina första större forskningsanslag fick jag från Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) och Skogs och Jordbrukets forskningsråd (SJFR). År 2001 fördes NFR in i det då nybildade Vetenskapsrådet (VR) medan SJFR gick upp i det som blev FORMAS. En hel del har ändrats sedan dess.

VR har genom de senaste forskningspropositionerna fått en allt högre grad av politisk styrning. Regleringsbreven listar rader av specifika områden, definierade top-down, som ska beforskas. Bara inom humaniora och samhällsvetenskap hittar jag på VR:s web idag 17 mer eller mindre snävt definierade bidragsformer. En följd av styrningen är att, givet den befintliga budgetramen, många angelägna områden som den rådande politiska majoriteten inte prioriterar får sämre möjligheter till forskningsstöd.

Tänk om gårdagens politiker hade jobbat så, till exempel i slutet av 1900-talet. Då hade kanske områden som atmosfären, material och virologi inte uppfattats som särskilt ”heta” och därför nedprioriterats till förmån för helt andra forskningsinriktningar. Men att vi idag har kunskap om människans påverkan på klimatet, kan utveckla ny teknik för energiförsörjningen och med rekordfart ta fram vaccin under en pågående pandemi, det kan i mångt och mycket förklaras av all den forskning av hög kvalitet som i öppen konkurrens fått stöd och lagt grunden till dagens kunskap.

Utvecklingen inom FORMAS, om man använder tiden med SJFR som referens, har gått än längre. Där är det inte bara riktade satsningar (på FORMAS startsida hittar jag idag följande aktuella utlysningar: Klimatneutrala och inkluderande kommuner, Genomförande av Agenda 2030, Smart Built Environment – Innovationsidén, Hållbar livsmedelsförsörjning i osäkra tider, samt Kommunikation (att kommunicera)), där har andra kriterier än vetenskaplig kvalitet fått en stor roll vid fördelningen av medel. Det har formulerats lite olika genom åren men det har handlat om hur pass väl den som söker medel på förhand kan förklara på vilket sätt resultaten (som alltså bör vara förutsägbara) ska komma avnämare till nytta. I bedömningspanelerna ingår både forskare och avnämare. Ytterligare faktorer tycks numer också spela in i bedömningen. På sidan om beredningsgrupper anger man idag att ”Formas arbetar för att […] genus och andra kritiska perspektiv får genomslag i forskningen.” Vilka de andra kritiska perspektiven är framgår inte av hemsidan.

Som huvudsekreterare för SJFR tjänstgjorde några av landets ledande forskare inom sektorn, däribland vår bortgångne ledamot Lars Rask (senare VD för SSF). Med övergången till FORMAS flyttades ledarskapet till en generaldirektör och sedan 2007 har rådet letts av personer hämtade ur den politiska sfären och Myndighetssverige, snarare än från forskningen.

Det är lätt att, som ovan, halka in på hur det statliga forskningsstödet fördelas snarare än hur det är organiserat. Nu är det onekligen det senare som är i fokus för utredningen även om utredaren också ska ”föreslå ett system för statlig extern forsknings- och innovationsfinansiering där finansiärernas arbetssätt och finansieringsformer är tydliga och effektiva…”

Inom Vetenskapsakademien kommer den forskningspolitiska kommittén med intresse att följa utredningen, som ska vara redovisad senast den 30 september 2023. Kommitténs ledamöter, tillsammans med övriga mer än 600 inhemska och utländska ledamöter i Akademien, besitter en samlad erfarenhet av nationell och internationell forskningsfinansiering som torde vara oöverträffad inom en svensk organisation. Vi bidrar gärna med goda råd till utredningen!

Hans Ellegren