Stort firande i Lund under årets Crafoorddagar

I går avslutades årets Crafoorddagar med prisutdelningsceremoni och bankett här nere i Lund. Crafoordpriset firar i år 40-årsjubileum och denna gång var det extra festligt. Förutom utdelningen av årets pris kunde nu även 2020 och 2021 års pristagare belönas och delta i de aktiviteter som inramar priset.

Crafoordpriset alternerar i ett rullande schema mellan områdena matematik och astronomi, biovetenskaper, geovetenskaper, och polyartrit. Professor Andrew Knoll är Crafoordpristagare 2022, inom området geovetenskaper. På det karaktäristiska sätt som kännetecknar en forskare som förmår se de stora mönstren har han studerat livets övergripande utveckling under tre miljarder år genom att kombinera kunskaper och ansatser från flera fält: geovetenskap, biologi och kemi. Med hjälp av fossilt material har han kunnat kartlägga utvecklingen från encelliga organismer till komplexa livsformer, och hur detta hänger samman med den primära energiproduktionen.

2021 års pris gällde området polyartrit, ett prisområde tillkommet genom donatorns vilja att främja forskning kring reumatologisk sjukdom, som också påverkade hans egen hälsa. Pristagaren Daniel L. Kastner från USA har identifierat den genetiska och molekylära bakgrunden till vissa ärftliga sjukdomar där kroppens eget immunförsvar angriper vävnader och skapar inflammation. Han har etablerat begreppet autoinflammatoriska sjukdomar.

På plats fanns också den mycket framstående matematikern professor Enrico Bombieri, Crafoordpristagare 2020. Med enastående analytisk och problemlösande förmåga har han lämnat viktiga bidrag till de flesta av matematikens områden. Bombieri har varit i Sverige många gånger och då forskat vid Vetenskapsakademiens Institut Mittag-Leffler.

Astronomen professor Eugene N. Parker tilldelades Crafoordpriset i astronomi 2020. Han avled tyvärr för bara någon månad sedan och representerades vid ceremonin av sin son och dotter. Parker var den som först insåg att solen ger ifrån sig massa i form av de laddade gasmoln som expanderar ut i vårt planetsystem,­ det vi brukar kalla solvinden.

Crafoordpriset tillkom genom en donation av Holger Crafoord, företagsledare med ett skarpt sinne för teknisk utveckling inom olika industrisektorer. Han var under lång tid VD för Åkerlund & Rausing och blev då också en av grundarna av dotterbolaget Tetra Pak. Senare startade och drev han det egna bolaget Gambro, som blev mycket framgångsrikt på den globala marknaden genom tillverkning och försäljning av dialysutrustning för njursjukvården.

Huvuddelen av Holger Crafoords donation förvaltas av en stiftelse, Crafoordska stiftelsen med säte i Lund. Stiftelsen finansierar vetenskaplig forskning på flera olika sätt. Crafoordpriset utgör ett samarbete mellan stiftelsen och Vetenskapsakademien där vi står för utseendet av pristagare och ansvarar för det vetenskapliga programmet i samband med prisutdelningen. Arrangemanget nu i Lund var mycket lyckat och stärker bilden av att vi är en nationell akademi verksam över hela landet.

Hans Ellegren

Stort firande i Lund under årets Crafoorddagar

Vetenskapsakademien stödjer Ukraina

Det har gått drygt tre veckor sedan Ryssland invaderade Ukraina. Sveriges regering, Europeiska rådet, en mycket stor majoritet av FN:s generalförsamling, människorätts- och hjälporganisationer över hela världen fördömer med samstämmiga röster attacken. Framtiden är på många sätt oviss och många som tar del av rapporteringen känner oro för situationen just nu och inför framtiden. Hur skall det då inte kännas för de människor som är krigets offer, de som tvingats överge sina hem, sett sina familjer splittras eller haft anhöriga som omkommit? För de av oss som vuxit upp och levt i fred, och tagit det för givet, är det nog svårt att föreställa sig.

Det ukrainska samhället står inför en humanitär katastrof. I det akuta läget handlar det om att rädda liv och hjälpa människor på flykt. Jag läser i dag att 10 miljoner ukrainare uppskattas ha lämnat sina hem varav cirka 3 miljoner har flytt landet, den snabbast växande flyktingkrisen i Europa sedan andra världskriget enligt UNHCR. Vi måste göra vårt yttersta för att hjälpa ett land utsatt för ett oprovocerat anfallskrig. Det gäller att såväl i tal som handling ge stöd till det ukrainska folket.

Vad kan vi som vetenskapsakademi göra? Många av våra ledamöter är starkt engagerade i frågan och stödjer ukrainska kollegor genom egna kontaktnät och ämnesorganisationer. Akademiernas kommitté för mänskliga rättigheter, som under ledning av vår ledamot Elisabeth Rachlew drivs tillsammans med Vitterhetsakademien, Svenska Akademien och Sveriges unga akademi, är mycket aktiva. Som medlemmar i Scholars at Risk engagerar vi oss genom en central aktör med ett väletablerat program för att ge stöd åt forskare på flykt.

För en tid sedan tog jag kontakt med flera universitetsrektorer för att undersöka förutsättningarna till ett samlat initiativ med syftet att erbjuda ukrainska forskare möjlighet att tillfälligt verka i Sverige. Genom ett gott samarbete med presidiet för Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF (Astrid Söderbergh Widding och Hans Adolfsson), har Akademien och SUHF gått ut med ett gemensamt uttalande. Vi aviserar ett samlat svenskt agerande som innebär att ukrainska forskare ges möjlighet att under en tid få bedriva sin forskning vid svenska forskningsmiljöer. För Akademiens del kan våra institut och program – Institut Mittag-Leffler, Beijerinstitutet, Centrum för vetenskapshistoria, SIGHT och GEDB – vara tänkbara värdar.

För att underlätta för ukrainska forskare att under en tid bedriva sin verksamhet i Sverige gör vi nu också en stipendieutlysning riktad till ukrainska medborgare. Den vänder sig till etablerade forskare som har en inbjudan från en svensk forskningsmiljö. Akademistyrelsen har beslutat att satsningen finansieras med våra egna medel. Flera forskningsfinansiärer resonerar på samma sätt. Stiftelsen för Strategisk Forskning var snabbt ute och andra har gått samma väg. Förhoppningsvis tillkommer fler. Det oberoende kunskapssökandet och den akademiska friheten utgör viktiga grundpelare i en fungerande demokrati, och för samhällsutvecklingen. Vid sidan av mänskliga lidanden och umbäranden ser vi med djup oro på hur förutsättningarna för vetenskapen i Ukraina nu äventyras, och hotar att göra så för lång tid framöver.

Hans Ellegren

Vetenskapsakademien stödjer Ukraina

Att värdera meriter

Häromdagen ordnade Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) sitt årliga dialogseminarium med lärosätesledningar och forskningsfinansiärer. Fokus brukar ligga på aktuella forskningspolitiska frågor – det är ett uppskattat arrangemang och ett alltid lika givande forum för diskussion inom sektorn. Denna gång var Meritering och Meritbedömning samt Sveriges strategi för Horisont Europa de två frågor som togs upp.

Den meritokratiska ideologin är djupt rotad i den akademiska världen. Men vilka är de meriter som ska tas hänsyn till och hur ska de bedömas? Inte minst för unga forskare är det angeläget att det finns en samsyn kring meriter och meritvärdering – de behöver veta vad som gäller. I ett kvalitetsbaserat fördelningssystem för forskningsmedel behöver vi också kunna definiera vad kvalitet är och hur det ska bedömas.

Sett över lång tid har det skett förskjutningar i hur olika typer av akademisk verksamhet värderas. Fram till mitten av 1800-talet premierades främst undervisningsinsatser, ofta bedömt genom antalet tjänsteår. Först i och med 1876 års universitetsstatuter reglerades att forskning ingick i professorers arbetsuppgifter. Efter det och framför allt under 1900-talet växte ett tydligt fokus på vetenskapliga meriter fram. Sedan några decennier ser vi ofta att vetenskapliga och pedagogiska meriter ska värderas lika vid anställningar.

Universitet och högskolor, och statliga forskningsfinansiärer, påverkas av den allmänna samhällsutvecklingen och de politiska signaler eller direkta styrinstrument som staten förmedlar. Termer som innovation, samverkan och relevans har lagts till bland de förväntningar som finns på lärosätena. Från det är inte steget långt till att meriter som kan kopplas till sådana förväntningar blir en del av meritvärderingen vid anställningar och utdelning av forskningsanslag. För dagen pratas allt mer om begreppet impact, forskning som på olika sätt uppfattas eller förväntas ha ett genomslag i samhället. Unga forskare som söker forskningsmedel får lära sig att sälja in sig själva och sina projekt.

Generellt sett tror jag man ska vara försiktig, både vid anställningar och vid fördelning av forskningsanslag, att börja väva in meriter från områden som ligger vid sidan av högskolans kärnverksamheter. Det leder lätt till ett responsivt och kortsiktigt agerande, både från arbetsgivare/finansiärer och forskarna själva, styrt av den för dagen rådande diskursen i samhället. Tittar man på 2000-talets forskningspropositioner är det lätt att se hur snabbt den styrande politiken kan ändras.

Lärosätenas långsiktiga trovärdighet bygger på deras integritet, inte deras följsamhet. Med det menar jag inte att universiteten ska frikoppla sig från den samhälleliga utvecklingen eller på annat sätt vara världsfrånvända. Tvärtom, det finns till exempel anledning att i än högre utsträckning kommunicera nya vetenskapliga rön, bidra med underlag till evidensbaserade politiska beslut och underlätta processen ”från ax till limpa”. Men just när det gäller meritvärdering behöver man kunna stå upp för den grundläggande meritokratin kring utbildning och forskning.

Från Vetenskapsakademiens sida har vi länge framhärdat i att den fria forskningen är den bästa garanten för att vetenskapen kommer samhället och mänskligheten till nytta. De kunskaper och verktyg som nu räddar oss genom pandemin bygger på att immunologer, virologer, infektionsbiologer med flera genom åren fått anställningar och forskningsanslag baserade på sin vetenskapliga meritering.

En sida av den vetenskapliga meritvärderingen är hur meriter framställs och bedöms. Vi har i ökande omfattning kommit att fokusera på det mätbara, kvantitativa aspekter relaterade till bland annat publicering och finansiering. Men intrycket av vad en forskare verkligen åstadkommit kan nog skilja sig mellan ett tidstypiskt CV och ett mer narrativt CV fokuserat på de vetenskapliga frågeställningar som forskaren tidigare har angripit. Det är lätt att bländas av arbeten publicerade i vad som uppfattas som prestigefyllda tidskrifter. I många fall, förvisso, särskilt vad gäller högt rankade inomvetenskapliga tidskrifter, blir tidskriften i sig en rimlig form av kvalitetsstämpel på de arbeten som publiceras där. Men vi vet också att vissa forskningsresultat har lättare att nå fram eftersom de uppfattas som spektakulära. Det kan för övrigt gälla både i topptidskrifterna och i medierna.

Tidsbrist och den enorma ökningen av mängden vetenskapliga arbeten som publiceras hänvisar en arbetstyngd bedömare till att använda indikatorer, särskilt då om den egna kompetensen ligger lite vid sidan av. Jag kan själv uppleva att forskning som befinner sig en bit efter forskningsfronten ibland har lättare att få stöd, eftersom det tar tid för en bredare grupp bedömare att göra sig bekant med nya inriktningar eller metoder. Något självkritiskt kan det vara så att svensk forskning i alltför stor utsträckning är mainstream.

Ett sätt att hantera problematiken kring vetenskaplig meritbedömning är att i större utsträckning använda externa sakkunniga, med djupa ämneskunskaper. Ett annat är att verkligen lägga kraft på att identifiera duktiga personer och sedan ge de forskarna långsiktigt förtroende och finansiering. Ett tredje sätt är att det akademiska ledarskapet lyfter fram reella vetenskapliga framsteg. På en institution eller fakultet lär det i dag oftare vara stora anslag än ny, konceptuell kunskap som firas.

Hans Ellegren

Att värdera meriter

Vid ständighetens slut

Kära bloggläsare,

Efter drygt sex år är det dags att sätta punkt för den här bloggen. Vid årsskiftet tar ständigheten slut och jag lämnar över min plats vid skrivpulpeten till min efterträdare Hans Ellegren. Uppdraget som ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien har varit mer spännande, mer omväxlande, och mer intensivt än jag föreställde mig när jag tillträdde sommaren 2015.

Vetenskapsakademien är ju landets främsta vetenskapliga expertpanel i ett brett fält från matematik, astronomi och fysik, över kemi, geovetenskaper, biologi, medicin och teknik, till samhällsvetenskaper och humaniora. Det gör att massor av olika ärenden kommer upp, och ofta hamnar de på ständige sekreterarens bord när våra experter gjort sina analyser. Vetenskapsakademien har till exempel en viktig roll som remissinstans. Jag har fått sätta mig in i en mängd olika frågor, alltifrån rymdskrot och Nagoyaprotokoll till skolfrågor och personuppgiftshantering. Det har varit oerhört lärorikt.

Vetenskapsakademiens expertpanel kompletteras av våra systerakademier i den bukett som utgörs av de kungliga akademierna. Med Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, och Skogs- och lantbruksakademien KSLA har vi flera gemensamma satsningar och projekt, och även med Vitterhetsakademien har vi betydande kontaktytor. Med Svenska akademien delar vi engagemanget i Nobelpriset, som ju är en huvuduppgift för oss båda. Och i mötet med de konstnärliga akademierna, alltså Konstakademien och Musikaliska akademien, erbjuds spännande möjligheter att fördjupa samtalet om de kreativa verksamheterna vetenskap och kultur. 

Kontakterna med politiker och andra beslutsfattare har varit väldigt intressanta och gett mig nya perspektiv. Likaså har kontakterna med journalister och andra mediaföreträdare varit spännande och givande. En viktig lärdom är att varje kategori har sin uppgift som man bör ha respekt för. Forskaren tar fram ny kunskap, journalisten berättar för allmänheten om det nya som kommit fram, och politikern fattar beslut, som måste baseras inte bara på kunskapsläget utan också på opinionsläget och den politiska situationen. 

En annan givande kontaktyta har varit med våra ekonomiska rådgivare i Vetenskapsakademiens placeringskommitté. Här har jag mött experter inom ett för mig nytt område, och bland dem ett starkt engagemang för hållbara och etiska placeringar, och en glädje att arbeta för vetenskapens bästa. Samma engagemang och entusiasm för vetenskapen finns hos de stiftelser och individer som stödjer svensk forskning i samarbete med Vetenskapsakademien. Deras insatser är ovärderliga.

Akademiens verksamhet vilar på dess ledamöter. Jag har ständigt imponerats av bredden och djupet i kompetensen, liksom av engagemanget i ledamotskåren. Åtskilliga ledamöter avsätter många oavlönade timmar för att arbeta för Akademien och därmed ställa sin kunskap till landets förfogande. Det kan handla om remissvar, seminarier, faktaunderlag, utdelning av priser och forskningsmedel, och mycket annat.

Våra forskningsinstitut för ekologisk ekonomi, matematik, global hälsa och vetenskapshistoria har också erbjudit kontakter med engagerade forskare och givande inblickar i angelägna forskningsfält. Det är stimulerande för oss som arbetar i KVA-huset att ha dynamiska forskargrupper i vår miljö, med inflöde av unga forskare från när och fjärran.

Akademien har genom århundradena varit ”barnmorska” åt många verksamheter som så småningom knoppats av, till exempel SMHI, Naturhistoriska riksmuseet, naturparkerna, marinbiologisk forskning, polarforskning och miljöforskning. Tack vare att vi är just en akademi och inte en statlig myndighet har vi de frihetsgrader som behövs för att starta nya verksamheter inom angelägna områden.

Under åren som ständig sekreterare har jag haft många tillfällen att glädjas åt att vi har en så kvalificerad och engagerad personal. Här finns medarbetare som tillsammans med ledamöterna tar fram forskningspolitiska inlägg och faktaunderlag för samhällsdebatten, administratörer som stöttar priskommittéer, klasser och akademiledning, ekonomer och ekonomiassistenter som hanterar våra medel, fastighetsfolk och tekniker som sköter våra fastigheter och all deras teknik, och kommunikatörer som håller kontakt med media och tar fram pressmeddelanden och populärvetenskap. Alla bidrar lojalt och hängivet till vår uppgift att stärka vetenskapen och öka dess inflytande i samhället.

Jag har haft ett mycket gott samarbete med akademistyrelsen och akademiledningen med preses i spetsen, med kansliledningen där akademiråd, akademikamrer och personalchef ingår, och med akademisekreteraren som bistått mig i det dagliga arbetet. Ständige sekreteraren är som Akademiens VD beroende av en bra styrelse som drar upp riktlinjerna och fattar de övergripande besluten, och av en bra exekutiv ledningsgrupp där alla stora och små frågor kan ventileras och hanteras. Jag har haft glädjen av bådadera, och vill passa på och tacka för det goda samarbetet.

Sist men inte minst vill jag tacka er som följt min blogg. Det har varit väldigt roligt att få delge er mina funderingar och, ibland, skriva av mig min frustration över sånt som kunde gjorts bättre i samhället eller forskarvärlden. Nu lämnar jag denna spalt. Kanske ses vi någon annanstans i bloggosfären. Ta väl hand om er, och låt oss hoppas på ett bra år 2022!

Allt gott

Göran

PS. Om ni vill veta mer om mina funderingar när ständigheten tar slut, kan ni titta på någon av dessa länkar:

https://www.svd.se/skont-att-akademien-har-overlevt-mig

https://www.lifesciencesweden.se/article/view/801316/nobelpris_akademikris_och_coronabrak_goran_k_hansson_om_tiden_som_standig_sekreterare

Vid ständighetens slut

Har Sverige något att lära av pandemin?

Den som inte lär av sina misstag är dömd att upprepa dem. I en välfungerande demokrati granskas genomgångna kriser noggrant för att se vad som kunde ha gjorts bättre. På det viset kan man förbättra sin krishantering nästa gång problem tornar upp sig. Läroprocessen kan vara smärtsam och det kan kännas tungt för beslutsfattare att få ta emot kritik efter att ha gjort så gott man kunnat. Men ansvarsutkrävande är också en del av läroprocessen. 

Coronapandemin är en global och nationell katastrof av stora mått. I Sverige har hittills 15197 människor avlidit i covid-19 (fram till 17 december 2021). Det är mer än 25 gånger fler dödsfall än i tsunamin (543 döda svenskar) eller Estoniakatastrofen (501 svenska dödsfall). Jämfört med våra grannländer har Sverige klarat sig dåligt, med 1491 dödsfall per miljon invånare, jämfört med Danmarks 530, Finlands 269 och Norges 220 dödsfall per miljon invånare. Just nu har visserligen grannländerna relativt höga smittspridningssiffror, men eftersom majoriteten av invånarna är vaccinerade blir antalet intensivvårdade och döda mycket lägre än under 2020, då pandemin drabbade en ovaccinerad befolkning. I ett europeiskt perspektiv har Sverige klarat sig bättre än länderna i Sydeuropa men sämre än till exempel Tyskland och Nederländerna. Även om jämförelser mellan nationer aldrig är invändningsfria, visar siffrorna att svenska staten inte lyckats särskilt väl med att skydda sin befolkning. 

En del debattörer har menat att dödsfallen i covid-19 bara utgörs av gamla människor som ändå skulle dö snart. Det är för det första inte sant, även yngre drabbades, om än i lägre frekvens. För det andra avspeglar det en skrämmande ringaktning av äldre människor och deras människovärde. 

När man ser tillbaka på de åtgärder som vidtogs vårvintern 2020 är det uppenbart att Folkhälsomyndigheten gjorde grava felbedömningar. Till exempel bedömde dåvarande generaldirektören Johan Carlson i februari att coronaviruset inte skulle spridas i svenska samhället (SvD 4/2 2020), och på Folkhälsomyndighetens hemsida kunde man 27/3 2020 fortfarande läsa att risken för allmän smittspridning i Sverige var låg. Varningarna från mikrobiologer om att en pandemi var under utveckling jämförde Carlson med att ”titta i fiskmagar och spå sommarvädret” (Ekots lördagsintervju 7/3 2020). 

Samtidigt var det lågt i tak i Sverige. Statsepidemiolog Anders Tegnell avfärdade forskare som kritiserade myndighetens linje som ”hobbyepidemiologer” och antydde att de agerade för att få mer forskningspengar (DN 11/3 2020). Han och hans medarbetare bedrev närmast en kampanj mot munskydd och annan skyddsutrustning, även när det blivit uppenbart att Sars-CoV-2-viruset sprids i luften.

En märklig debatt följde när det visade sig att Sverige hade en helt annan pandemistrategi än andra länder. Det hävdades att Sverige, till skillnad från andra länder, valt ett vetenskapligt förhållningssätt, och att svenskarna värderar friheten högre än andra länders invånare. När våra dödstal började raka i höjden förklarades det med att vi skulle ha en helt annan befolkningssammansättning än andra europeiska länder, underförstått att gruppen invandrare skulle vara orsak till den stora smittspridningen i Sverige. 

I sin bok ”Du stolta, du fria” visar Gina Gustavsson hur en ”kollektiv narcissism” bredde ut sig under coronapandemin och hur nationalistiska värderingar kom till uttryck i pandemidebatten. Ett exempel på detta var Vetenskapsradions attack mot forskare som kritiserat den svenska pandemilinjen i utländska medier (SR P1 9/2 2021). Det antyddes att sådana uttalanden skulle vara skäl för att avskeda de kritiker som var anställda vid statliga svenska universitet.

Övertonerna fanns förstås inte enbart bland dem som stödde myndigheternas linje. Även många kritiker tog till väldiga överord och anklagade Folkhälsomyndighetens tjänstemän för att medvetet vilja skada befolkningen. 

I själva verket har ju alla, från regeringen till kommunernas vårdsamordnare, gjort så gott man kunnat i en svår situation. Mycket har också skötts väldigt bra. Sjukhusens läkare, sjuksköterskor och andra medarbetare lyckades med heroiska insatser klara det enorma vårdbehov som uppstod under pandemins toppar. Vaccinationsprogrammet genomförs på det hela taget väl, även om en del förseningar inträffat och en del prioriteringar kan diskuteras. Det var förmodligen rätt att inte stänga skolorna våren 2020. 

Men andra delar av pandemiarbetet har fungerat dåligt eller inte alls. Vårdsektorn stod utan skyddsutrustning när pandemin kom. Man skulle skydda de äldre men det blev istället en skrämmande hög dödlighet bland de äldsta i befolkningen. Testning motarbetades periodvis av ansvariga svenska myndigheter, trots att WHO rekommenderade omfattande testning för att kartlägga smittan. Den nationella samordningen av vård och prevention lämnade mycket övrigt att önska. Listan kan göras längre.

Det är naturligt att misstagen uppmärksammats, och att det blivit omfattande debatt och kritik. Både den statliga coronakommissionen och Vetenskapsakademiens expertgrupp har identifierat misstag som gjorts och, i flera fall, lagt fram förslag på hur man bör ändra sitt arbetssätt i framtiden.

Men har det varit dystert att se hur en del beslutsfattare reagerat på synpunkter och förslag. Den ansvariga ministern har haft påfallande svårt att hantera kritiken. Den politiska oppositionen har varit tämligen slak. Folkhälsomyndighetens mest framträdande tjänstemän har genomgående avvisat alla kritiska synpunkter, även de mest välgrundade sådana. Ingen vill medge att några fel kan ha gjorts. 

Den här attityden är motsatsen till att lära av sina misstag. Men den som inte lär av sina misstag är dömd att upprepa dem. Låt oss hoppas att det inte blir Sveriges lott vid nästa pandemi. 

Göran K. Hansson

Har Sverige något att lära av pandemin?

Lärdomar av pandemin

I veckan offentliggjorde Vetenskapsakademiens expertgrupp om covid-19 sin slutrapport ”Vad kan vi lära av pandemin?” Den består av en omfattande huvudrapport och en sammanfattning med förslag till åtgärder.

Huvudrapporten innehåller en gedigen genomgång av smittskyddsarbetet i Sverige, både vad gäller organisation och åtgärder. Vidare en beteendevetenskaplig bedömning av pandemin och smittskyddet, liksom av immunförsvaret efter infektion och vaccination. Långtidskomplikationer och undanträngningseffekter inom sjukvården diskuteras, viruset analyseras på molekylär nivå, och man berättar om utvecklingen av läkemedel mot covid-19. Hela rapporten finns att ladda ner www.kva.se/covid19slutrapport

Lärdomarna och åtgärdsförslagen presenterades vid en presskonferens på Vetenskapsakademien i tisdags. De deltagande experterna, f. statsepidemiologen Annika Linde, immunologiprofessorn Gunilla Karlsson Hedestam, medicinprofessorn Jan Nilsson samt smittskyddsprofessorn och ordföranden Staffan Normark, identifierade en rad tillkortakommanden i den svenska pandemihanteringen. Statsledning och myndigheter använde inte försiktighetsprincipen för att skydda befolkningen, man reagerade för långsamt när smittan kom in, och var ofta otydlig i sina rekommendationer. Planeringen utgick från influensaepidemier och var inte adekvat för coronapandemin. Landet var dåligt förberett, smittskyddsorganisationen var splittrad och sjukvården saknade viktig skyddsutrustning. Äldrevården var särskilt illa tillgodosedd, och hade inga möjligheter att skydda de boende när smittan kommit in i samhället. 

Expertgruppen listade 16 konkreta förslag för att förbättra läget inför framtida pandemier och liknande utmaningar. Här är de:

  1. Det behövs en pandemilagstiftning som med kort varsel kan aktiveras av riksdagen.
  2. Det behövs också en ny pandemiplan som kan tillämpas på olika smittämnen med pandemipotential. 
  3. En beredskapsplan krävs för livsnödvändiga mediciner, skyddsmaterial, sjukvårdsutrustning, baslivsmedel med mera.
  4. Man måste säkerställa att alla aktörer som bedriver hälso- och sjukvård, särskilda boenden och hemtjänst vidtar de åtgärder som krävs under en pandemi.
  5. Samordningen mellan regionerna bör förbättras vad gäller både epidemiologi, smittskydd, testning och vaccination. 
  6. Man bör se över organisationen med smittskyddsregioner.
  7. Sverige bör delta i större utsträckning i WHO och EU:s smittskyddsorganisation ECDC, och öka samarbetet med våra nordiska grannländer inom smittskyddsområdet.
  8. Förstärkt forskning behövs, både inom medicinska vetenskaper och samhällsvetenskaper, liksom ökat samarbete mellan universitet, sjukvård och industri.
  9. Ett etiskt råd med vetenskaplig kompetens behövs för att stödja politiker och myndigheter i de svåra etiska avvägningar som måste göras under en pandemi.
  10. Ökad utbildning inom infektionsepidemiologi och smittskydd är angelägen.
  11. Förbättrad information behövs för att öka acceptansen för vaccination och smittskyddsåtgärder.
  12. Långsiktigt miljöarbete är viktigt för att förbättra luftkvaliteten inomhus, eftersom denna och många andra epidemier orsakas av luftburna smittämnen.
  13. En nationell plan för återhämtning hos vård- och omsorgspersonal bör tas fram.
  14. Incitament och resurser i ”pandemisk fredstid” behövs för att bättre möta framtida pandemiutmaningar, bland annat inom laboratorieforskning.
  15. Expertgruppen föreslår att Sverige etablerar en oberoende expertenhet med hög vetenskaplig kompetens för att ge råd till regering och myndigheter. 
  16. Expertgruppen föreslår också en utökning av det nationella forskningsprogrammet för virus och pandemier, med bland annat forskartjänster, säkerhetslaboratorier och avancerad utrustning.

Det här är kloka råd som våra beslutsfattare bör ta fasta på. Det finns mycket att lära av misstagen som begåtts under coronapandemin. Vi får inte stå handfallna en gång till.

Göran K. Hansson

Lärdomar av pandemin

Långsiktig grundforskning möjliggjorde blixtsnabb vaccinutveckling

I fredags deltog jag vid Karolinska institutets promotionshögtid. Det var som alltid en stilig ceremoni Stockholms stadshus, och det är inspirerande att se glädjen och entusiasmen hos nybakade doktorer, hedersdoktorer och jubeldoktorer. Och i sitt välkomsttal gjorde KI:s rektor några kloka reflektioner, som jag gärna vill dela med er.

Rektor Ole Petter Ottersen hyllade de vetenskapliga framsteg som gett oss verksamma diagnostika och vacciner mot covid-19, medel som tagits fram ”in record time and at warp speed”. De som tog vetenskapen den sista milen fram till nya vacciner gjorde ett fantastiskt jobb, sade han, men de skulle inte ha nått fram om det inte vore för tidigare forskning, inte minst grundforskning under flera decennier. 

Dagens höga tempo kan få oss att glömma all den forskning som utvecklingsarbetet vilar på. I fallet covid-19 handlar det till exempel om nyfikenhetsdriven forskning som dechiffrerade den genetiska koden, liksom forskning i virologi och immunologi, och forskning om lipider, som Ole Petter Ottersen betecknade som ”the unsung component of mRNA vaccines”. En titt på listan av Nobelpris hjälper oss att förstå varför vi är så oändligt mycket bättre rustade att hantera covid-19 än man var när spanska sjukan drabbade mänskligheten för 100 år sedan.

Ole Petter Ottersens tal visar på flera lärdomar att dra av pandemin och dess hantering: betydelsen av långsiktighet, av fri grundforskning, och av att lära av historien. För att hantera dagens utmaningar behöver vi utnyttja den väldiga bas av kunskap som forskningen gett oss. Och för att hantera morgondagens utmaningar måste vi satsa brett på fri grundforskning idag. 

Göran K. Hansson

Långsiktig grundforskning möjliggjorde blixtsnabb vaccinutveckling

Spännande dagar i Nobelprisets tjänst

I början av månaden hade jag återigen förmånen att få tillkännage årets Nobelpris i fysik, Nobelpriset i kemi och Ekonomipriset till Nobels minne. Det var intensiva dagar. På morgonen samlas Vetenskapsakademiens ledamöter till plenarsammankomst. Priskommitténs ordförande redogör för nomineringar, utredningar och diskussioner och en sakkunnig inom priskommittén går igenom förslaget till Nobelpris i detalj. Därefter blir det omröstning. Så snart rösterna räknats och Akademiens preses klubbat beslutet avslutas sammankomsten.

Nu har vi en dryg timme på oss att meddela pristagarna innan det är dags för presskonferens. På olika sätt har vi fått fram telefonnumren till dem, och jag ringer det första samtalet. Amerikanska pristagare brukar väckas mitt i natten, och så var fallet även denna gång. Européerna är mitt i förmiddagsbestyren och östasiatiska pristagare kan man ibland nå när de är på väg hem från jobbet.

Jag inleder samtalet med att presentera mig, berätta att jag ringer från The Royal Swedish Academy of Sciences, och försäkrar mig om att jag nått rätt person. Vid det laget anar ofta personen i andra ändan vad samtalet handlar om. När jag talar om att Akademien beslutat tilldela honom eller henne Nobelpriset kommer reaktionen. Det kan bli jubel, glada skratt, rörda snyftningar – eller förstummad tystnad. Några pristagare vägrar tro mig och en del, som årets kemipristagare David MacMillan, tror att det är en felringning och lägger på luren innan jag hunnit framföra mitt ärende. Men de flesta lyckas jag ändå nå. Jag ställer för formens skull frågan om min samtalspartner accepterar priset, och får alltid ett glatt ja till svar. Sedan blir det lite prat om prismotivering, vem man delar priset med, och vad som kommer att hända härnäst. Jag brukar råda de nya Nobelpristagarna att ta sig en kopp kaffe och fundera igenom vad de ska säga när media kommer springande längre fram under dagen. De flesta naturvetenskapliga Nobelpristagare är ju inga kändisar utanför sina forskningsfält, och de behöver tänka igenom hur de ska agera framför kamerorna. Några priskommittéledamöter som sitter med i mitt rum framför sina hälsningar och sedan är det magiska telefonsamtalet slut. 

Klockan 11.45 är det dags för presskonferens. Det är laddning i luften när vi kommer in i Akademiens sessionssal som är fylld med väntande journalister och kamerafolk. Strålkastarna lyser i ögonen när jag ser mig omkring i salen. Jag presenterar mina medpanelister, som oftast är Nobelkommitténs ordförande och en expert från kommittén. Sedan går jag rakt på sak, läser upp pristagare och prismotivering och följer traditionen att göra det på de fem språk Alfred Nobel själv talade, alltså svenska, engelska, tyska, franska och ryska. Översättningarna är noggrant granskade av experter och jag har fått extra hjälp med ryskan, som inte är min starkaste sida. Det går en rörelse genom salen så snart jag presenterat beslutet på svenska, och ibland ett ”ja!” från någon som gissat rätt. Någon Gert Fylking i rosa overall som hojtar ”Äntligen!” har vi hittills förskonats från. 

Efter mitt tillkännagivande tar Nobelkommitténs ordförande över, och gör en kort redogörelse för hur kommittén resonerat och varför upptäckten är så betydelsefull att den förtjänar ett Nobelpris. Därefter intar Nobelkommitténs sakkunniga expert scenen för att under 6–7 minuter förklara vad upptäckten handlar om. Det här är presentationer som är oerhört genomarbetade. Orden har vägts på guldvåg, våra kommunikatörer har strukit krångligheter och facktermer, och mediatränare har hjälpt till att slipa bort stamningar och harklingar. Det brukar bli väldigt pedagogiska och lättillgängliga presentationer.

Det har alltid förvånat mig att SVT systematiskt klipper bort de här presentationerna och istället försöker förklara den prisbelönade upptäckten själva. Det är ju en omöjlig uppgift när man inte har en susning om området i förväg. I år blev det närmast parodiskt eftersom SVT och många andra fått för sig att kemipriset skulle belöna mRNA-vaccin. Man hade bjudit in vaccinexperter som naturligtvis blev helt ställda när Nobelpriset visade sig handla om katalys. Situationen räddades av kemisten och akademiledamoten Christina Moberg, som också bjudits in till SVT-studion, och som kunde förklara vad priset handlar om. 

Om SVT och andra medier hade tänkt efter före, hade de insett att vacciner som kom på marknaden ungefär samtidigt som nomineringstiden för Nobelpriset gick ut, knappast skulle hinna nomineras eller utredas för årets pris. Bäst hade varit om de låtit de svenska TV-tittarna ta del av Nobelkommittéledamoten Peter Somfais utomordentliga presentation. Det fick de miljoner människor som följde tillkännagivandet på nobelprize.org, kva.se och andra webbkanaler. 

Efter expertens berättelse är det dags för frågor. Då har vi oftast med oss en av de nya Nobelpristagarna via telefonlänk. Det brukar bli frågor om högt och lågt, om forskningens betydelse för mänskligheten och om vad pristagaren ska göra med pengarna. Eftersom vi i panelen sällan känner pristagarna i förväg är det lika spännande för oss som för journalisterna och tittarna att ta del av svaren. 

När Nobelpristagaren lagt på luren och vi i panelen fått svara på några frågor är det dags för mig att avsluta presskonferensen så att journalisterna får tillfälle till intervjuer med Nobelkommittéledamöter och andra experter som väntar på olika håll i Akademihuset. 

I år var det en speciell känsla när jag avslutade presskonferensen om Ekonomipriset. Det var min sista presskonferens i Nobelserien eftersom jag med ålderns rätt lämnar uppdraget som Vetenskapsakademiens ständige sekreterare vid årsskiftet. Efter 24 presskonferenser och 67 telefonsamtal till lyckliga pristagare var det dags att sätta punkt. När jag berättat det fick jag applåder av de tuffa journalisterna. Då blev jag lite rörd.

Det har varit 12 fantastiska år, först med Nobelpriset i medicin på Karolinska Institutet och därefter på Vetenskapsakademien med våra priser. Vilken härlig uppgift att få göra människor glada och hjälpa till att sätta strålkastarljuset på mänsklighetens stora landvinningar!

Göran K. Hansson

Spännande dagar i Nobelprisets tjänst

Snedträff på bollen, Bojs!

Många klimatengagerade människor världen över gläds åt Nobelpriset i fysik. ”Jag har sällan sett ett så vältajmat fysikpris”, skrev Vetenskapsradions Ulrika Björkstén i veckan. Men Karin Bojs är inte nöjd. I söndagens DN hävdade hon att Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) varit passiv i klimatfrågan fram till förra veckans Nobelpris. Istället hyllade hon en grupp kända personer som i torsdags gick ut med ett upprop i klimatfrågan, bland dem fotbollsstjärnan Glenn Hysén, och sätter rubriken ”Kungliga Vetenskapsakademien inte lika snabba på bollen som Hysén”. När det gäller Glenn Hysén har hon förstås rätt, han var blixtsnabb på bollen under sin aktiva tid, och det är starkt av honom att nu engagera sig i klimatfrågan. Men när det gäller KVA har hon fel.

KVA:s engagemang i klimatfrågan startade för åtskilliga decennier sedan, när vår nu bortgångne ledamot Bert Bolin tog initiativ till International Geosphere Biosphere Program, IGBP, som startade 1987. Från sitt kontor på KVA samordnade IGBP internationell forskning om globala miljöförändringar, deltog i utvecklingen av konceptet Antropocen, och bidrog till miljöpolitiken, främst genom sitt samarbete med FN: s klimatpanel (IPCC). IGBP ersattes 2015 av en ny internationell organisation för att samordna miljö- och klimatforskning, Future Earth. Det skedde återigen med stöd från KVA, som är värd för ett av dess fem internationella centra. I KVA finns sedan 1975 också Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, som forskar om samhälleliga aspekter på miljö och klimat.  

KVA har under många år varit ett forum för idéutbyte och debatt om klimatfrågan. På 80- och 90-talen var kunskapen begränsad och uppfattningarna divergerade ganska rejält, även på KVA:s möten. Men när KVA 2003 gav ut broschyren ”Akademien anser … om framtidens väder” konstaterade våra experter att det föreligger en exceptionell ökning av den globala medeltemperaturen och att människan bidragit till växthuseffekten. 2007 skrev KVA:s klimatgrupp i ett uttalande att den globala uppvärmningen till största delen förefaller vara orsakad av människans utsläpp och att omfattande satsningar måste göras för att mildra de negativa konsekvenserna av klimatförändringarna. 2009 varnade vi för ansamlingen av växthusgaser och rekommenderade energihushållning, minskning av CO2-utsläppen och utveckling av ny teknik. Samma år betonade vårt energiutskott i ett brev till klimatmötet i Köpenhamn att användningen av fossila bränslen måste minska. I ett uppdaterat uttalande 2015 konstaterade KVA återigen att halten CO2 förväntas öka kraftigt, kommer att leda till temperaturhöjningar, och utgör ett allvarligt problem. Senare i höst ger vi ut broschyren ”Vetenskapen säger … om klimatförändringar” där några av Sveriges ledande experter berättar om kunskapsläget inom klimatforskningen. De konstaterar att snabba utsläppsminskningar kommer att krävas för att få ner den globala uppvärmningen.  

2011 var KVA värd för ett ”Nobel Laureate Symposium on Global Sustainability” där Nobelpristagare, politiker och opinionsbildare från hela världen deltog. Det resulterade i ”The Stockholm Memorandum” som bland annat krävde utsläppsbegränsningar för att hålla nere den globala uppvärmningen. När ett liknande möte, ”Nobel Prize Summit” hölls våren 2021 var KVA:s Beijerinstitut en av arrangörerna. Nobelpristagare, beslutsfattare och opinionsbildare enades om ett slutdokument som bland annat konstaterade att “Climate stabilization is critical for human wellbeing and prosperity” och att det är “critical to curb human-induced climate change”.

KVA har belönat flera viktiga insatser i klimatforskningen med det prestigefyllda Crafoordpriset. Redan 1983 gick det till Edward Lorenz som gjorde pionjärinsatser inom klimatprediktion. 2006 belönades Wallace Smith Broecker, som tidigt varnade för global uppvärmning, och 2018 Syukuru Manabe, som i år får Nobelpriset tillsammans med Klaus Hasselmann. 

Jag vill också påminna om två Nobelpris i kemi. 1995 års Nobelpris gick till Paul Crutzen, Mario Molina och Sheldon Rowland för utforskning av atmosfärens kemi och ozonhålet, och 2019 års pris till John Goodenough, Stanley Whittingham och Akira Yoshino för utveckling av litiumjonbatteriet, som är ett stort steg på vägen mot en fossilfri värld.

Det står naturligtvis var och en fritt att tycka att Manabe och Hasselmann borde ha fått Nobelpriset tidigare. Men KVA är inte bara Nobelpris, och många initiativ i klimatfrågan har gjorts från vår Akademi. Vi har vinnlagt oss om att ge fakta och ärligt redovisa de analyser och bedömningar som gjorts, och en del tycker nog att vi borde varit mer agitatoriska. Men vår roll är i första hand att bidra till debatten med vetenskapligt baserade fakta, sedan får andra dra sina slutsatser inför politiska och ekonomiska beslut.

Både Karin Bojs och Glenn Hysén är förstås hjärtligt välkomna att ta del av vårt informationsmaterial om klimatet. 

Göran K. Hansson

Snedträff på bollen, Bojs!

Stoppa kriget mot vetenskapen!

Alternativfakta är ordet för dagen. Populister och andra desinformatörer har satt i system att sprida lögnaktiga påståenden och förneka vetenskapens rön. Följderna är allvarliga. 

Falska utsagor om vacciner har gjort många rädda. Man tror mer på påståenden som snurrar i cybervärldens dunklare skrymslen än på de fakta som presenteras från mer trovärdiga källor. En sund skepsis har ersatts av fullständig misstro mot moderna påfund som vacciner. Man vill se vaccinsprutan för att försäkra sig om att den inte innehåller mikrochips som gör oss alla till robotar. På samma sätt väljer man att inte tro på dem som berättar om att klimatet förändras och att människans aktiviteter producerar koldioxid. Sådana fakta kommer, menar man, från en liten elit som tjänar pengar på en omställning till renare drivmedel.

Vem hade trott att vetenskapen skulle hamna i skottgluggen på det här sättet? För ett par decennier sedan var det en helt annan tilltro till vetenskapen, och stora förhoppningar om att vetenskaplig forskning skulle vara vårt viktigaste verktyg för att förändra världen. Idag, när vetenskapen verkligen har levererat och på rekordtid identifierat ett nytt virus och tagit fram helt nya vacciner som skyddar oss mot allvarlig sjukdom, misstror man vetenskapen. 

Den här misstron är inte bara tråkig, den är farlig. Om den växer sig stark riskerar den att blockera utvecklingen i ett skede när forskningens resultat behövs mer än nånsin. Risken är uppenbar att vi inte kommer att kunna kämpa ner coronaviruset och inte heller kunna genomföra omställningen till ett hållbart samhälle. 

Vi måste med förenade krafter motarbeta de mörksens krafter som sprider denna misstro mot vetenskapen. FN:s generalsekreterare António Guterres har uttryckt saken väl i sin senaste rapport till Världsorganisationen:

”Now is the time to end the “infodemic” plaguing our world by defending a common, empirically backed consensus around facts, science and knowledge. The “war on science” must end. All policy and budget decisions should be backed by science and expertise, and I am calling for a global code of conduct that promotes integrity in public information.”

Jag hoppas verkligen att vi i Sverige, och särskilt våra politiker och opinionsbildare, följer generalsekreterarens uppmaning. Det behövs en ”global code of conduct” för information och opinionsbildning.

Göran K. Hansson

Stoppa kriget mot vetenskapen!