Forskning har visat att den administrativa bördan hos professionen inom offentlig sektor bara ökar. Redan för 10 år sedan introducerade Patrik Hall begreppet managementbyråkratin. Senare har han visat hur andelen högre administratörer har ökat över tid medan andelen av yrkesgrupper knutna till det lokala verksamhetsstödet, liksom utförare av själva kärnuppgifterna, har minskat. Det är något av en paradox: trots en expansion av den centrala byråkratin får lärare, poliser och sjukvårdspersonal själva ägna allt mer tid åt administrativa uppgifter. Det borde vara tvärtom.
Nyligen pekade förvaltningsforskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger i en debattartikel på ”en förskjutning i vem som administrerar och vad de gör”. De noterade en upphöjning av det administrativa arbetet inom offentlig sektor, mot arbetsuppgifter av övergripande och strategisk karaktär. Enklare arbetsuppgifter skjuts i stället ned mot kärnverksamheternas utövare. Beskrivningen stämmer blott alltför väl överens med situationen vid lärosätena. Det här hotar kvaliteten av svensk forskning.
Enligt lärosätenas egna uppgifter redovisade av SUHF är andelen indirekta kostnader för forskning i genomsnitt cirka 20 % av den totala verksamhetskostnaden. De mer precisa siffrorna är svåra att komma åt eftersom olika lärosäten definierar indirekta kostnader på olika sätt. Det finns också en variation i storleken på lönekostnadspålägget. Men generellt tycks andelen indirekta kostnader vara högre för högskolorna än för universiteten.
Staten tillför varje år 43 miljarder kronor till svensk forskning. Säg, enligt ovan, att knappt 10 miljarder kronor av de medlen går till indirekta kostnader. Ytterligare miljarder går till hyror. Säg nu vidare att svenska lärosäten fick ett sparbeting – självmant eller pålagt – som gick ut på att reducera sina indirekta kostnader med 5 %. Och att detsamma skulle gälla för de myndigheter som fördelar eller är mottagare av statsanslaget för forskning. Det borde frigöra cirka 500 miljoner kronor per år som i stället skulle kunna gå till utförande av forskning. Det skulle till exempel räcka för att kunna anställa upp emot 1 000 fler doktorander i Sverige. Eller för att med fakultetsmedel kunna fullfinansiera hundratals professorer som i dag är beroende av att söka externa bidrag till delar av sina egna löner.
Du som är rektor, vore det inte en frestande utmaning att gå i bräschen för ett paradigmskifte vid svenska universitet och högskolor? Att kunna deklarera att vid vårt lärosäte har vi valt att prioritera kärnverksamheterna genom att omfördela resurser från en överbyråkratiserad förvaltning till ett ökat stöd till institutionernas forskningsverksamhet. Det vore att göra skillnad!
Visst, det är naturligtvis lätt att från åskådarläktaren föreslå närmast strukturella ändringar i lärosätenas inre verksamhet. Som myndighetschefer sitter rektorer i en svår sits – de har att följa de anvisningar som regeringen ger. En mycket stor del av det administrativa arbetet som utförs inom centrala förvaltningar, eller i det verksamhetsnära stödet, är helt nödvändig för att kärnverksamheterna ska fungera. Punkt. De indirekta kostnaderna innefattar ju också saker som bibliotek och infrastruktur. Det är inte heller lärosätesledningarna som bestämt att sektorn ska betala marknadshyror som genererar miljardvinster till staten. I tankeexperimentet ovan skulle antalet nya doktorander eller fullfinansierade professor flerfaldigt kunna ökas om vinstkravet på Akademiska hus slopades.
Det diskussionen handlar om är den mera precisa fördelningen mellan direkta och indirekta kostnader. Eller som Alvehus och Kastberg Weichselberger i en slutreplik retoriskt frågar sig: ”Visst behövs det administration, men måste den vara så stor?”. I SUHF:s statistik syns att av de indirekta kostnaderna ökar andelen som går till utbildnings- och forskningsadministration, samt till ledningsfunktioner, över tid medan andelen som går till infrastruktur och service minskar.
Men diskussionen handlar också om vad de indirekta kostnaderna egentligen ger. Nivån kanske är acceptabel om det vore så att stödet inkluderade alla de administrativa arbetsuppgifter som i dag utgör tids- och energitjuvar för kärnverksamhetens utförare: fylla i reseräkningar, göra kursutvärderingar, salsbokningar och strategiplaner, uppfylla interna rapporteringskrav, medverka i kommittéer och grupper etc., etc.
Hans Ellegren