Vad ska vi göra med Linné?

Rötmånaden börjar tidigt i år. De senaste dagarna har några engagerade debattörer krävt att statyer av Carl von Linné ska rivas ner. Orsaken är hans idéer om människoraser, och de svenska debattörerna är förstås inspirerade av att man i USA rivit statyer över slaveriets ledande förespråkare, i ”black lives matter”-rörelsens svallvågor.

Men det är en väldig skillnad mellan Jefferson Davis och Carl von Linné. Den förstnämnde var den politiske ledaren för en utbrytarnation, de amerikanska sydstaterna, som förde ett blodigt krig för att behålla människor i slaveri. Den sistnämnde var en biolog som systematiserade växt- och djurrikena och i samband med det reflekterade över människosläktet i sina skrifter. Statyerna över Jefferson Davis och sydstaternas militärbefälhavare Robert E. Lee restes av politiska skäl, när vita politiska ledare i de besegrade Sydstaterna vid 1900-talets början återigen ville stärka segregationen och rasförtrycket. De Linnéstatyer som finns i en rad svenska städer restes för att hylla en naturforskare med global betydelse.

Vari bestod då Linnés rasism? Han levde under ett århundrade som innebar stora framsteg i kunskapen om världen och synen på människan, men också en dyster milstolpe i mänskligt förtryck, när slavhandeln från Afrika till Amerika kulminerade. Linné själv reste aldrig utanför Nordeuropa och hade aldrig någon kontakt med slaveriet. Däremot var hans elev Anders Sparrman en av de första som krävde förbud mot slavhandeln. 

Det som anförs mot Linné är hans försök att gruppera in människosläktet i sin stora kartläggning av livets former, Systema Naturae. Han insåg att alla människor tillhör samma art, vilket inte ansågs självklart på 1700-talet. Sedan tyckte han sig kunna identifiera fyra människoraser, nämligen ”vita européer”, ”röda amerikaner”, ”bruna asiater” och ”svarta afrikaner”. Dessutom konstruerade han en reservkategori, ”monstrosus”, dit man kunde hänföra mytiska varelser som troglodyter, patagoniska jättar och hesseniska vargpojkar. Inget av detta var grundat på egna observationer. Det var skrivbordskonstruktioner baserade på reserapporter och hörsägner. Han var ett barn av sin tid, och det var en tid när man grubblade över människans raser och arternas släktskap. 

Linnés stora insatser vad gäller antropologi var att han hänförde människosläktet till djurriket. Det blev våldsamma protester från teologerna när han antydde att människan är släkt med apan. Slutsatsen blev ju att människosläktet inte var skapt till Guds avbild utan utvecklats gradvis och hade gemensamt ursprung med aporna. Det blev Charles Darwin som fullföljde den tankegången när han skapade sin evolutionsteori. 

Idag har vi utomordentliga belägg för att människan utvecklats genom en evolutionär process. Genom DNA-analys vet vi också att skillnaderna mellan de så kallade människoraserna är så små att begreppet ras inte är särskilt relevant för människor. 

Mycket av det Linné skapade är förlegat idag. Hans sexualsystem för klassificering av växter säger inget om deras släktskap eller utveckling, och det har i allt väsentligt ersatts av DNA-analys. Men hans pionjärinsats, som var att systematiskt beskriva livets former, har bestående värde. Den gav biologin oskattbara verktyg, och öppnade dörren till en utforskning av livets uppkomst och utveckling. Det kan vara värt en staty. 

Göran K. Hansson

Vad ska vi göra med Linné?

Sverige kan förlora en forskargeneration i coronakrisens spår

Forskningen tillhör de områden som riskerar att drabbas hårt av coronakrisen. Bidragen från de fristående stiftelser som finansierar forskning kommer till stor del från aktieutdelningar. Detsamma gäller Vetenskapsakademiens egna stipendiefonder. De drabbas hårt när bolag sänker eller avstår från aktieutdelningar.

Förra året, 2019, delade Akademien ut 33 miljoner kronor från de egna stipendiefonderna. Sammanlagt 72 miljoner kronor delades ut i form av priser med stöd från olika fristående stiftelser. Dessutom utvärderade Akademien ansökningar som ledde till att forskningsfinansiärer kunde dela ut över 350 miljoner kronor till tjänster och bidrag till svenska forskare. Bland finansiärerna av dessa forskningsbidrag finns privata stiftelser som bland annat Wallenberg- och Göran Gustafssonsstiftelserna. Det är framför allt yngre forskare som på det här sättet får stabil finansiering med hjälp av fleråriga anslag.

Flera stiftelser har redan aviserat att de inte kommer att kunna dela ut medel till några nya forskningsprojekt nästa år. Konsekvensen kan bli att vi förlorar en hel generation forskare. I det läget bedömer vi att det är nödvändigt att staten istället går in och tar ett större ansvar genom att se till att forskningen får mer statligt stöd via Vetenskapsrådet.

Läs gärna den debattartikel som Hans Ellegren och jag publicerar idag på DN Debatt. Här är länken:
https://www.dn.se/debatt/coronakrisen-kan-leda-till-en-forlorad-generation-forskare/

Göran K. Hansson

 

Sverige kan förlora en forskargeneration i coronakrisens spår

Fakta och debatt om Covid-19

Just nu cirkulerar många påståenden, åsikter och rykten om Covid-19. Läs Vetenskapsakademiens faktasammanställning om du vill ha objektiv information om viruset, sjukdomen och smittspridningen. Artikeln finns på http://www.kva.se. Här är en direktlänk till artikeln:
https://www.kva.se/sv/nyheter/fakta-och-debatt-om-covid-19
Hoppas du finner den läsvärd. Sprid den gärna!
Och var rädda om er i dessa pandemitider!

Göran K. Hansson

Fakta och debatt om Covid-19

Att tolka data under pågående pandemi

Under de senaste veckorna har vi tittat på epidemiologiska data. Siffrorna över insjuknanden och död i covid-19 har stigit dag för dag, både i Sverige och vår omvärld. Hur de ska tolkas, och vilka åtgärder de ska föranleda, har man debatterat intensivt. En polemisk debattartikel som publicerades i DN i förra veckan blev hårt åtgången för att data som den åberopade kunde ifrågasättas. Och idag fick Folkhälsomyndigheten dra tillbaka en rapport om smittspridningen i landet. Man hade missat att korrigera en variabel i sin statistiska modell, och hamnade i orimliga slutsatser.

Det är viktigt att de data som läggs fram granskas och diskuteras. Det är en hörnsten inom vetenskapen. Men samtalet bör föras i en hövlig ton. Det finns ingen anledning att misstänka att inte Folkhälsomyndighetens beslutsfattare skulle göra sitt bästa i en svår situation. Men det är också viktigt att Folkhälsomyndigheten inte stänger dörrarna för diskussion med sina kritiker. Vår kunskap om Sars-CoV-2 och Covid-19 är ännu begränsade, data är bristfälliga, och det är svårt att dra de rätta slutsatserna. Just därför behöver man utnyttja all kompetens som finns tillgänglig.

När Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson aviserade att han skulle utse en referensgrupp för sitt Covid-19-arbete var vi därför många som hälsade det med glädje. Man berättade att referensgruppen skulle komplettera den expertis som finns inom myndigheten. När referensgruppen offentliggjordes för några dagar sedan visade det sig dock att man utsett två f.d. smittskyddsläkare och fyra professorer i klinisk virologi, alltså experter med liknande expertis som den man redan har inom myndigheten. Ingen av de experter som deltagit i det offentliga samtalet om Covid-19 återfanns heller i gruppen. Jag tror det var ett misstag att inte sätta ihop en referensgrupp med bredare expertis och med plats även för kritiska forskare.

Johan Carlson tillhörde dem som underskattade coronaviruset när hotet tornade upp sig. I en intervju med Svenska Dagbladet den 6 februari förklarade han att ” det är helt osannolikt med ett större sjukdomsutbrott i Sverige.” Den bedömningen kan ha bidragit till att Sverige saknade skyddsutrustning och virustester när pandemin vällde in över oss. Man skulle därför önska att generaldirektör Carlson blivit mer benägen att lyssna på andra röster. Det vore viktigt för folkhälsan.

Göran K. Hansson

Att tolka data under pågående pandemi

Vetenskapliga råd om Covid-19

Covid-19-pandemin härjar nu över hela världen. Svåra beslut måste tas, tiden är kort och beslutsunderlaget ofta otillräckligt. Data från Kina och Italien måste utvärderas, grundläggande kunskap om coronavirus och infektionsepidemiologi tillföras, och alltsammans måste anpassas till varje lands förhållanden.

Det svenska systemet lägger ett tungt ansvar på expertmyndigheterna, och idag är det förstås Folkhälsomyndigheten som befinner sig i händelsernas centrum. Där finns välutbildade och erfarna experter som arbetar oerhört hårt. Men även för dem måste det vara svårt att hantera och bedöma kunskapsläget ensamma i den svåra situation som landet idag befinner sig i.

Det är därför klokt att Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson nu inrättar en rådgivande referensgrupp som ska ge myndigheten råd om smittskydd, epidemiologi, virologi och klinisk infektionsmedicin.

Vetenskapsakademien är beredd att bistå Folkhälsomyndigheten med experter till dess referensgrupp. Vi har bland våra ledamöter och i vårt kontaktnät tillgång till landets främsta expertis inom hela det vetenskapliga fältet. Hos oss finns ledande medicinska forskare, mikrobiologer, samhällsvetare, statistiker och andra med relevant kompetens. Vi ställer gärna upp.

Göran K. Hansson

Vetenskapliga råd om Covid-19

I skuggan av Covid-19

Vi lever just nu i skuggan av Covid-19. Pandemin som började i Kina har nu sitt epicentrum i Sydeuropa, och sjuktalen stiger snabbt även i Nordeuropa och Nordamerika. Mina släktingar i Italien berättar om oron och instängdheten, om bekanta som insjuknar och dör och om ett samhälle som är helt lamslaget. Jag får liknande rapporter från USA, som är långt sämre ställt än vad deras statsledning hävdat.

Pandemin blev plötsligt väldigt konkret och skrämmande för mig och min familj när vår gode vän professor Steve Schwartz vid University of Washington i Seattle, avled i Covid-19 för en vecka sedan. Han hade insjuknat en vecka tidigare med hosta och feber, kom in till universitetssjukhuset i Seattle, försämrades snabbt och hamnade i respirator, men hans liv gick inte att rädda. Han blev ett av tusentals offer för sjukdomen.

Här i Sverige är vi ännu inte så hårt drabbade, men vi ser stigande sjuktal och dödstal. Fabriker och skolor, universitet och myndigheter, teatrar och restauranger, alla har de stängt. Hela samhället går på sparlåga i väntan på att flockimmunitet ska byggas upp och sjukdomen klinga av.

Samtidigt är det uppenbart att sjukvården inte har de resurser som krävs för att hantera situationen. Bristen på intensivvårdsplatser är skriande, kapaciteten att analysera virusprover är otillräcklig, och man saknar basal skyddsutrustning för sjukvårdspersonalen. Katastrofberedskapen i våra landsting och regioner verkar ha varit försumbar. Man har planerat sjukvården för goda tider och det finns inga marginaler när katastrofen slår till.

Lyckligtvis rycker civilsamhället in och hjälper till när vårdapparaten sviktar. Sjukvårdsanställda jobbar på sin fritid, och grannar handlar åt personer som måste hålla sig hemma. Älvsjömässan i Stockholm görs om till intensivvårdsavdelning, universiteten ställer upp med analyser och många andra insatser, och Wallenbergstiftelserna skänker 50 miljoner kronor för att fler virusprover ska kunna testas.

Debatten om hanteringen av pandemin är intensiv. Folkhälsomyndigheten gör för lite och för sent, hävdar en del. Regeringen borde införa hårdare restriktioner, kräver somliga. Andra vill att regeringen ska sätta ett slutdatum för krissituationen, trots att ingen ännu kan säga när sjukdomen kulminerar i Sverige.

Det begås säkert misstag i den svåra situation som råder. Kanske har man reagerat för långsamt, kanske skulle man ha vidtagit andra åtgärder. Förmodligen var förberedelserna otillräckliga inom hälso- och sjukvården. När pandemin är över blir det dags att dra lärdomar för framtiden. Då blir det också viktigt att diskutera vad priset för att hantera en epidemi ska vara. Vi får väga sjukvårdskostnader mot nationalekonomi, och helt krasst fråga oss hur mycket ett människoliv får kosta.

Vetenskapsakademien planerar att bjuda in till seminarier om lärdomarna av Covid-19. Men vi väntar med det tills pandemin är över. Just nu gör vi alla bäst i att följa rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten. Tvätta händerna, hosta inte rakt ut, håll dig hemma om du är sjuk, och hjälp andra om du kan. Allt har sin tid.

Göran K Hansson

I skuggan av Covid-19

Covid-19 ändrar våra planer

Den pågående coronaviruspandemin tvingar oss att ändra hela Vetenskapsakademiens vårprogram. Vi har idag beslutat ställa in vår högtidssammankomst den 31 mars. Det var inget roligt beslut att ta, men i nuvarande situation det enda rimliga.

Regeringen förbjöd i förrgår alla sammankomster med fler än 500 deltagare, och Folkhälsomyndigheten varnar för att vi kan börja få smittspridning inom landet. Vår högtidssammankomst brukar locka flera hundra deltagare från hela landet, en rad utländska gäster och åtskilliga som tillhör medicinska riskgrupper. Det var därför en självklarhet för oss att ställa in. Jag beklagar djupt att vi inte får tillfälle att hälsa våra nya ledamöter välkomna, hylla värdiga pristagare, lyssna till intressanta föredrag, äta gott och umgås tillsammans.

Högtidssammankomsten är höjdpunkten i ett flerdagsprogram, Akademidagarna. Det innehåller seminarier, möten och föreläsningar med våra Aminoff-, Sjöberg-, Gustafsson- och Lindqvistpristagare, populärvetenskap och kunskapsutbyte. Tyvärr nödgas vi ställa in allt detta i år.

Förutom Akademidagarna påverkas även andra verksamheter hos oss. Inga externa arrangemang anordnas tills vidare vid Akademien. I görligaste mån genomför vi nödvändiga möten digitalt. Vi minimerar externa besök och kommer, med enstaka undantag, bara att ta emot ledamöter och personal. Och vi följer förstås Folkhälsomyndighetens rekommendationer, tvättar händerna ofta, undviker att hosta eller nysa rakt ut, och stannar hemma om vi får hosta och feber.

Forskningen kring Covid-19 och dess virus SARS-CoV-2 är intensiv. Man kommer säkert att få fram vacciner och/eller läkemedel mot coronavirus; det gäller att arbeta snabbt och samtidigt inte föra ut några produkter på marknaden innan de hunnit testas. Förmodligen får vi utkämpa de närmaste månadernas kamp mot SARS-CoV-2 med god hygien och sunt förnuft som bästa hjälpmedel.

Nu hoppas vi att Covid-19-pandemin ska blåsa över så att vi kan återgå till ett normalt liv. Vi har massor av viktiga arbetsuppgifter att ta itu med.

Göran K. Hansson

Covid-19 ändrar våra planer

Behöver vi excellens i forskning?

Häromdagen var jag på en konferens där man redovisade utvärderingen av svenska excellenta forskningsmiljöer. En internationell expertpanel presenterade sin noggranna utvärdering av Vetenskapsrådets och Formas Linnéprogram, som genomfördes 2006–2018. Dessutom berättades i mer kåserande form om några andra centrumsatsningar – Berzeliuscentra, VinnExcellence centra och Fortes centra.

Utvärderarpanelen konstaterade att Linnéstödet medfört en klar förbättring av svensk konkurrenskraft och synlighet inom vetenskapens område.

”The Linnaeus programme has had an important role in the funding landscape and the higher education system and positioned Sweden among the most successful research nations in Europe”, summerade utvärderarpanelens ordförande professor Jürgen Mlynek, som till vardags är verksam vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Hans svar på frågan om Sverige behöver excellens i forskning var alltså ett klart ja.

Utvärderarpanelen rekommenderade följaktligen att en ny satsning på excellenscentra bör göras i Sverige. Man slog fast att det är viktigt att nya excellenscentra utlyses öppet för konkurrens inom breda områden, att man satsar på banbrytande och djärva projekt, att man ger centrumledarna stor flexibilitet i användningen av medlen, och att satsningarna görs på lång tid, helst 10 år.

Bland de relativt få kritiska synpunkterna var att lärosätena inte utnyttjat Linnécentras möjligheter, inte alltid givit dem det stöd som hade behövts, och att samarbete mellan lärosäten inte uppmuntrats. Här finns helt klart en läxa att lära för våra universitet och högskolor.

Jag hade själv förmånen att tillsammans med professor Marie Wahren-Herlenius leda ett av dessa Linnécentra, CERIC, som varit baserat vid Karolinska Institutet och forskat kring inflammation som sjukdomsmekanism i blodkärl, hjärna, leder och hud. CERIC gav oss en fantastisk tid. Ett 10-tal forskargrupper samlades kring gemensamma frågeställningar och tekniker, utbytte idéer och delade utbildningsuppdrag. Vi hade seminarier varje vecka och internatkonferenser varje år, bjöd in världsledande forskare och genomförde gemensamma projekt. Allra viktigast var nog att vi kunde rekrytera tiotals postdoktorforskare och ett par mycket lovande forskare på junior faculty-nivå.

När vi rapporterade CERIC:s resultat till Vetenskapsrådet blev vi faktiskt förvånade. Forskarna vid vårt lilla centrum hade publicerat 2 000 vetenskapliga artiklar som hunnit citeras mer än 20 000 gånger. Bortåt 20 % av artiklarna publicerades i de 5 % främsta tidskrifterna i världen. En del av våra resultat har haft direkt inverkan på sjukvården, medan andra har gett nya insikter om människokroppen i hälsa och sjukdom.

En viktig förutsättning för att CERIC och de andra Linnécentra lyckades så bra var att de deltagande forskargrupperna hade egna projektpengar som kunde läggas till potten. Det gavs möjligheter till både profilering och samordning. På så vis kan excellenscentra utgöra viktiga komplement till de projektmedel som är basen i den offentliga forskningens finansiering.

Nu är Linnéstödet avslutat, avrapporterat och utvärderat. Men det lever ändå kvar. Tack vare att vi använde så mycket av resurserna till yngre forskare har vi fått en väldigt lyckad generationsväxling, och forskningsprogrammen leds nu av en delvis ny grupp forskningsledare – som säkert kommer att bli ännu mer framgångsrika än vi varit. Förutsättningen är förstås att de och deras kollegor runtom i det svenska forskningslandskapet också får bra stöd till projekt och centra i framtiden. Jag hoppas verkligen att Linnécentra får efterföljare.

Göran K. Hansson

Behöver vi excellens i forskning?

En vecka för vetenskap och civilisation

2019 års Nobelvecka är över. Den blev en fin hyllning till den mänskliga civilisationens framsteg. Bland de vetenskapliga Nobelprisen hittar vi kosmologiska upptäckter som får tanken att svindla men också tillämpad forskning om litiumjonbatterier som gjort vår vardag bättre och gett oss verktyg att minska klimatpåverkan. Vi mötte upptäckarna av människokroppens syresensor, och vi fick hylla insatser för att förbättra situationen för världens fattiga.

Nobelveckans intellektuella höjdpunkt var förstås Nobelföreläsningarna den 7 och 8 december. Bland mycket som stannat i minnet finns fysikern James Peebles reflektioner över hur kunskap kommer till och forskningsfält utvecklas, liksom kemisten John Goodenoughs smittande skratt när han berättade om forskningens glädje i sin videoinspelade föreläsning. Abhijit Banerjees ekonomiprisföreläsning där han gjorde en kritisk granskning av sin egen vetenskapsgren, dess styrkor och svagheter, var också minnesvärd liksom mycket annat som sades inför en fullsatt Aula Magna på Stockholms universitet.

Ett unikt möte ägde rum den 6 december på Nobelmuseet. Då samtalade exoplaneternas upptäckare Michel Mayor och Didier Queloz via videolänk med astronauterna Jessica Meir och Luca Parmitano, som befann sig ombord på rymdstationen ISS i omloppsbana runt jorden. Det blev glada skämt men också allvarsord om vår sköra planet. Batterikemisten Stanley Whittingham deltog också i samtalet, och astronauterna berättade för honom hur avgörande litiumjonbatterierna som Whittingham utvecklat tillsammans med Goodenough och Akira Yoshino varit för den utrustning som rymdstationen är beroende av. Samtalet avslutades med att astronauterna seglade ut ur bild i viktlöst tillstånd!

A00A5074-3D5D-43C5-943A-E8AF5C45B9CF_1_105_cSamtal med rymden. T.v. Nobelpristagarna Didier Queloz, Michel Mayor och Stanley Whittingham, t.h. astronauten och akademiledamoten Christer Fuglesang, och på skärmen astronauten Jessica Meir med svensk flagga på rymdstationen ISS.

En annan intressant programpunkt var seminariet i Riksdagen som talman Andreas Norlén bjudit in till och som organiserades av Föreningen Riksdagsledamöter och Forskare, RIFO. Esther Duflo berättade engagerat om sin och medpristagarna Abhijit Banerjee och Michael Kremers forskning där man med hjälp av kontrollerade studier tar fram strategier för att mildra den globala fattigdomen. Hennes stora erfarenhet av att arbeta med policyfrågor och beslutsfattare kom väl till pass i riksdagen. Duflo delade podiet med Stanley Whittingham och Didier Queloz, och seminariet avslutades med en frågestund med riksdagsledamöterna Betty Malmberg (M) och Helene Hellmark Knutsson (S).

Det var en särskild glädje för mig att återse medicinpristagaren Gregg Semenza. Vi har arbetat inom närliggande forskningsområden, och när jag anordnade en vetenskaplig konferens i USA 1999 bjöd jag in honom att berätta om sina då helt nya, spännande upptäckter om hur syrehalten styr geners funktion. Nu återsågs vi den 10 december i Konserthuset när han mottagit sitt Nobelpris, tillsammans med medpristagarna Peter Ratcliffe och Bill Kaehlin. ”Who would have thought it would end like this?” blev den samfällda kommentaren.

Margareta och jag brukar alltid försöka titta på fredsprisutdelningen på TV innan vi åker till Konserthuset. Oslos rådhus var som vanligt blomsterprytt, och årets fredspristagare, Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed gjorde sitt tal till en stark plädering för fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Det lovar gott för framtiden i det krigssargade landet.

Till de civilisationens frukter som freden gynnar hör kultur likväl som vetenskap. Litteraturpristagaren Olga Tokarczuk var en charmerande bekantskap med sin smittande glädje och humor. Visst blev man sugen på att läsa hennes Jakobsböcker när man hörde henne tala i Stadshuset?

Om några veckor är det dags för Nobelkommittéerna att gå igenom nomineringshögarna inför 2020 års Nobelpris. Rutinerna för att granska och utvärdera kandidaterna till de vetenskapliga Nobelprisen är väl utarbetade. I dialog med andra experter inom de prisutdelande institutionerna får kommittéernas ordinarie och adjungerade ledamöter vässa sina argument och fördjupa sina analyser. Allt detta borgar för att vi år 2020 ska få ännu en serie fina priser till välförtjänta pristagare – till mänsklighetens största nytta.

Göran K. Hansson

En vecka för vetenskap och civilisation

Finns det en framtid för klinisk forskning i Sverige?

Sveriges medicinska forskning befinner sig på ett sluttande plan, konstaterar Cancerfonden i en rapport som publicerades i veckan. Hur kunde det bli så trots alla vackra ord? Och vad kan man göra åt saken?

Den medicinska forskningen i Sverige tillhörde under många år det absoluta toppskiktet i världen. Här fanns framstående biomedicinska grundforskare, skickliga kliniska forskare och en framgångsrik läkemedelsindustri. Tillsammans utgjorde de en stafett som förde till vetenskapliga framsteg, exportinkomster och bättre folkhälsa.

Den svenska grundforskningen är fortfarande stark, även om den globala konkurrensen hårdnat betydligt. Läkemedelsindustrin har förändrats genom fusioner och andra omstruktureringar, men står fortfarande för ett exportvärde på över 80 miljarder kronor per år. Men den kliniska forskningen har försvagats på ett oroväckande sätt.

Cancerfondens rapport visar att läkemedelsprövningarna i Sverige minskat med mer än hälften på femton år. Konsekvenserna är flera. Sverige blir mindre attraktivt för medicinsk forskning. Kunskapsnivån i svensk sjukvård sjunker. Sveriges patienter får vänta längre på nya effektiva behandlingar.

Hur kunde det gå så illa? En av orsakerna är förstås att den svenska läkemedelsindustrin delvis flyttat ut. Men det är inte hela förklaringen. Ordföranden i Cancerfondens forskningsnämnd, professor Klas Kärre, gör följande analys:

”En av bromsklossarna är sjukvårdens extrema produktionsfokus som gör att det inte sätts av tillräckligt med tid för forskning. Det leder i sin tur till att det blir karriärmässigt oattraktivt för läkare och andra yrkesgrupper att ägna sig åt forskning. Här finns en stor förbättringspotential. Sjukvårdens huvudmän (regionerna) borde lägga stor kraft på att flytta sitt fokus från vårdfabriker till kunskapsorganisationer. Om de misslyckas med detta är risken överhängande att vårdkvaliteten på sikt kommer att sjunka.”

Cancerfondens rapport finns i sin helhet på:https://www.cancerfonden.se/cancerfondsrapporten/forskning/svensk-forskning-pa-efterkalken

Universitetssjukhusen har utsatts för hårdhänta omstruktureringar. Regions- och landstingsledningarna har tvingat fram en fokusering på vårdproduktion och skurit bort tid och resurser för både forskning och utbildning. Värst är nog situationen i Stockholmsregionen. Vid Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) har fungerande forskningsstrukturer slagits sönder, vårdplatserna minskats och klinikerna ersatts av flödesprocesser som för tankarna till bilfabrikernas löpande band. Självklart blir det svårt att bedriva klinisk forskning under sådana omständigheter.

Systemet med dubbla huvudmän bidrar till problemen. Idag är regioner och landsting huvudmän för sjukvården medan staten är huvudman för forskning och utbildning. Miljarder i statliga medel går till regionerna för att det ska bedrivas forskning och utbildning på universitetssjukhusen, men regionerna prioriterar inte forskning och utbildning och staten styr inte över sjukhusens organisation. Det är inte konstigt att den kliniska forskningen försvagas.

Nu är det hög tid att regering och riksdag griper in och stoppar nedmonteringen av den kliniska forskningen. Regeringen bör tillsätta en kriskommission med uppgift att återupprätta universitetssjukhusen och vända trenden för klinisk forskning i Sverige. Universitetssjukvårdens uppdrag måste förtydligas så att forskning och utbildning får den plats och de resurser de behöver. Dagens dubbla huvudmannaskap måste bort, och staten måste ta sitt ansvar för den nationella resurs som universitetssjukhusen utgör.

Stefan Löfvén, Matilda Ernkrans, Lena Hallengren och Ibrahim Baylan, det är dags att ta krafttag för att rädda Sveriges kliniska forskning!

Göran K. Hansson

 

 

 

 

Finns det en framtid för klinisk forskning i Sverige?