Struten har landat

I förra veckan landade en STRUT på forskningsministerns bord. STRUT står för styrning och resurstilldelning till universitet och högskolor, och är en statlig utredning med beteckningen SOU 2019:6.

Högskolesektorn lider sedan flera år av växtvärk, och utredningen tar tag i flera av problemen. Det är bra att utredaren, förra rektorn för Göteborgs universitet Pam Fredman, betonar lärosätenas ansvar och vikten av att låta dem styra och profilera sin utveckling. Hon föreslår att utbildningsdepartementet ska träffa fleråriga avtal med lärosätena om uppgifter, mål och resurser. Det är ett intressant förslag som skulle kunna ge en bättre långsiktighet än dagens system. Givetvis gäller det att balansera kvantitativa variabler (antal examinerade studenter, antal doktorsexamina etc) med variabler som avspeglar kvaliteten i den verksamhet som bedrivs, och utredningen diskuterar denna problematik.

Ett annat förslag från STRUT-utredaren är att minst 50% av varje lärosätes forskningsbudget ska utgöras av direkta anslag. Det skulle ge rektorerna kontroll över än större resurser för forskning, och kanske också förbättra stabiliteten i finansieringen. Men varifrån ska pengarna tas? Utredningen öppnar för en överföring av medel från forskningsfinansierande myndigheter, bland dem Vetenskapsrådet, till universitet och högskolor. Konsekvensen kan i så fall bli att Vetenskapsrådet tilldelas mindre resurser. Det vore mycket olyckligt.

Vetenskapsrådet är den i särklass största statliga finansiären av fri forskning i Sverige, och är helt avgörande för den grundläggande forskningen i vårt land. Rådets forskningsbidrag går framför allt till specifika, forskarledda projekt. De ger forskarna både resurser och budgetansvar. Kvalitetsgranskningen med peer review garanterar att pengarna används väl, och bidragens tidsbegränsning ger flexibilitet i resursfördelningen över tid. Om STRUT-förslaget genomförs riskerar vi att få en resursöverföring från forskarna till universitets- och högskoleledningarna. Det är tyvärr osannolikt att de här resurserna skulle föras rakt ut till de forskande enheterna. Istället får vi en väldig resurskoncentration till lärosätenas ledningsorgan. Den interna prioriteringen inom lärosätena fungerar tyvärr inte särskilt bra, och man har alltså anledning att frukta att verkningsgraden i den akademiska forskningen skulle sjunka rejält om förslaget genomfördes.

Slutligen är det värt att notera att STRUT-betänkandet förordar att utbildning och forskning läggs ihop till ett gemensamt statsanslag för varje lärosäte. Det är förstås väldigt tilltalande för en universitetsrektor att förfoga över hela potten, men det innebär att statsmakterna förlorar möjligheten att styra medelstilldelningen vad gäller forskning respektive utbildning. Rektorerna vill säkert genomföra förslaget, men vill regeringen avhända sig så mycket makt?

Sammanfattningsvis innehåller STRUT en del intressanta förslag om långsiktig styrning av högskolesektorn, men också förslag som skulle kunna skada svensk forskning. Det är ett betänkande som inger blandade känslor.

Göran K Hansson

 

 

 

Struten har landat

Frige Djalali omedelbart!

Ahmadreza Djalali sitter fortfarande fängslad under svåra omständigheter i Iran. Den stockholmsbaserade forskaren greps under ett besök i sitt forna hemland för 2 ½ år sedan, anklagades för spioneri och dömdes till döden i en rättegång som ifrågasatts av många bedömare. Trots internationella protester och vädjanden till den iranska regimen sitter Dr Djalali kvar i dödscellen, och nu sviktar hans hälsa.

124 Nobelpristagare skrev i förra månaden till Irans högste ledare, ayatollan Khamenei, och krävde att Dr Djalali skulle friges. Vi väntar fortfarande på svaret. Sir Richard Roberts (Nobelpris i medicin 1993) tog initiativ till brevet, och berättar mer om bakgrunden här:

https://concernedscientists.org/2019/01/swedish-physician-professor-in-very-bad-health-in-iranian-prison-124-nobel-laureates-call-for-his-release/

Kungl. Vetenskapsakademien delar Nobelpristagarnas uppfattning och kräver att Dr Djalali får tillbaka sin frihet. Nu är det bråttom!

Göran K. Hansson

 

Frige Djalali omedelbart!

Förintelsedagen

Idag är det Förintelsedagen. Vi minns alla de miljoner människor som mördades under den nazistiska terrorn. Judar, romer, homosexuella, handikappade, oliktänkande. På årsdagen av befrielsen av fångarna i Auschwitz hedrar vi de förföljdas minne.

Men Förintelsedagen är också en dag att rannsaka oss själva. Gör vi allt vi kan för att förhindra att människor diskrimineras på etnisk, religiös eller politisk grund? Det krävs mod och integritet för att stå emot när rasism och intolerans växer sig stark. Historien lär oss att medlöpare finns i alla grupper. Under 30- och 40-talen fanns nazister och nazisympatisörer bland präster, artister, ämbetsmän, företagare, journalister, politiker till både vänster och höger, och, förstås, bland så kallat vanligt folk.

Vetenskapens värld var ingalunda fredad från de bruna idéerna. Även här fanns nazister. Dessutom dök en del vetenskapliga rön upp i förvrängd och perverterad form i de nazistiska skrifterna. Man påstod att det fanns vetenskapligt stöd för deras påståenden. Så var naturligtvis inte fallet men alltför många trodde på lögnerna, särskilt när en del forskare lånade ut sig som propagandister.

Vad kan vi då lära av Förintelsens tidevarv? Att vi alltid måste vara beredda att stå upp för frihet, rättvisa och sanning. Att våga säga ifrån när grupper och individer pekas ut och förföljs. Att inte tillåta att fakta förvrängs till lögn och propaganda. Här har vetenskapen ett särskilt ansvar.

Främlingshatet har återigen börjat växa till sig och antisemitismen visar sig på nytt. Vi får inte tveka när det är dags att säga ifrån.

Göran K. Hansson

 

 

 

Förintelsedagen

Välkomna till vetenskapens 2019!

Jag tänkte att vi skulle börja 2019 med goda nyheter. Vad kan väl vara mer glädjande i dessa dagar än en positiv nyhet om klimatet? Framsteg inom växtbiologi och jordbruksforskning ingjuter en viss optimism inför framtiden.

Jordbruket tillhör de stora miljöbovarna, eftersom det släpper ut stora mängder växthusgaser. Samtidigt är förstås jordbrukets livsmedelsproduktion absolut nödvändigt för mänsklighetens överlevnad. Kan mänskligheten klara paradoxen att minska utsläppen och samtidigt försörja en växande befolkning med mat? Nya forskningsrön gör att vi kan se lite mer hoppfullt på framtiden – om bara den nya kunskapen följs av kloka beslut.

Den 13 december ifjol publicerade tidskriften Nature en noggrann analys av klimatpåverkan från olika slags jordbruk. Det rör sig om ett internationellt samarbetsprojekt med Stefan Wirsenius vid Chalmers Tekniska Högskola som en av författarna. Man fann att koldioxidutsläppen kan minskas rejält, för vissa växtslag 50-70%, om bönderna övergår från ekologiskt lantbruk till konventionell odling. Samtidigt ökar avkastningen. Nackdelen är de bekämpningsmedel som används vid konventionell odling, och för att minska användningen av dem behövs ny forskning, ny kunskap och nya insatser. Men för klimatet och växthuseffekten är den konventionella odlingen alltså att föredra.

Modern växtförädling kan också förbättra situationen. Redan för några år sedan tog forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet fram en ny typ av ris, som orsakar betydligt mindre utsläpp av växthusgasen metan (sumpgas) än konventionellt ris. Forskarna Chuangxin Sun, Anna Schnürer och deras medarbetare använde DNA-teknik för att öka stärkelseinnehållet och minska metanutsläppen i risodlingar. Även denna rapport publicerades i Nature, och tidskriften beskrev i en ledarartikel den genförädlade risplantan som ” A rice cultivar for a warming world” (Nature 30 juli 2015).

Om man använder ny kunskap kan man alltså både öka livsmedelsproduktionen och minska miljöbelastningen. Vetenskapens svar är tydliga. Nu är det upp till beslutsfattare, opinionsbildare och allmänhet att ta till sig fakta. Så länge det är förbjudet att använda modern växtförädling, till exempel DNA-teknik med ”gensaxen” Crispr-Cas, är det förstås omöjligt att klara ekvationen. Och så länge ordet ”ekologisk” har samma värdeladdning som ”fred” eller ”godhet” är det förstås svårt att acceptera fakta. Men vårt ansvar för planeten kräver att vi går över från tro till vetande.

Läs gärna två färska artiklar i Svenska Dagbladet om ni vill få mer fakta i denna viktiga fråga. Den  28 december förklarade Stefan Wirsenius hur ekologiskt jordbruk påverkar miljön, och den 29 december beskrev KVA-ledamöterna Stefan Jansson, Roland von Bothmer och Torbjörn Fagerström de krav som den nya kunskapen ställer på politiken.

Jag kan lova att det nya året kommer att bjuda på fler positiva  nyheter från vetenskapens värld. Det finns hopp!

Göran K Hansson

 

Välkomna till vetenskapens 2019!

Gott Nytt År!

Kära läsare!

Vid årets slut vill jag delge er en bild som togs vid Nobelprisutdelningen för ett par veckor sedan. Den visar några av Kungl. Vetenskapsakademiens prominenta ledamöter (och så jag). Det är tidigare och nuvarande ordföranden i Nobelkommittéerna för fysik, kemi och medicin som ställt upp för fotografering i Konserthuset. En imponerande samling av vetenskaplig expertis!

image.png

Från vänster: Olga Botner, ordförande i Nobelkommittén för fysik; Anna Wedell, ordförande i Nobelkommittén för fysiologi eller medicin; en grånad men glad ständig sekreterare; Sara Snogerup-Linse, tidigare ordförande i Nobelkommittén för kemi; och Juleen Zierath, tidigare ordförande i Nobelkommittén för fysiologi eller medicin.

Gott Nytt År!

Göran K. Hansson

Gott Nytt År!

Julklappstips

Får jag ge er ett julklappstips? För den vetenskapligt och historiskt intresserade är den nyutkomna boken ”Kunskap i rörelse” en perfekt present. Undertiteln ”Kungl. Vetenskapsakademien och skapandet av det moderna samhället” klargör vad boken handlar om.

Redaktörerna Johan Kärnfelt, Karl Grandin och Solveig Jülich har med bidrag från tretton vetenskapshistoriker tecknat utvecklingen inom svensk vetenskap och dess akademi i en tegelsten på 650 sidor. Den sträcker sig från den sammanslutning för att nyttiggöra nya kunskaper som fem vetenskapsentusiaster med Carl Linnaeus i spetsen bildade 1739, över uppbyggandet av naturvetenskaplig forskning kring Jacob Berzelius under 1800-talets första hälft, till utvecklingen av ett slags ämbetsverk för vetenskap kring förra sekelskiftet, och ända fram till dagens expertpanel för vetenskaperna.

I historiken framträder som sig bör de stora expeditionerna till avlägsna delar av världen, inrättandet – och avknoppandet – av institutioner som SMHI och Naturhistoriska Riksmuseet, och inte minst Nobelprisen. Men även stormar och kriser behandlas, och de har förstås varit åtskilliga under Vetenskapsakademiens 279-åriga historia. Det unika bildmaterialet bidrar till att göra volymen attraktiv och intresseväckande.

Kunskap i rörelse är en tungviktare som inte är helt enkel att manövrera vid liggande läsning. Men för alla oss som fascineras av kunskapssamhällets utveckling är den en guldgruva.

Trevlig läsning och God jul!

Göran K Hansson

 

 

 

Julklappstips

Behövs fakta i klimatfrågan?

I helgen avslutades klimatmötet i Katowice. Det är glädjande att man kunnat enas om ett antal åtgärder för att minska utsläppen och bromsa den globala uppvärmningen. Men om Parismötet 2015 kännetecknades av en vilja till handling så dominerades Katowice snarare av dem som vill förhindra att åtgärder vidtas. Ändå blev det till slut ett avtal, och det får vi glädjas åt. Det blev ett litet steg framåt, men det är bättre än inget alls.

Hanteringen av IPCC-rapporten om 1,5-gradersmålet under mötet i Katowice var ett bottennapp. Vid Parismötet hade man bett International Panel on Climate Change, IPCC, att göra en analys av vilka åtgärder som krävs för att förhindra att den globala uppvärmningen blir större än 1,5 grader Celsius. IPCC gjorde en noggrann utredning baserad på all tillgänglig kunskap. Rapporten lades fram i god tid inför Katowice. Men här utlöste den en strid om ord. Delegaterna kunde inte enas om att ”välkomna” IPCC-rapporten, utan bara om att man ”noterar” den.

Hanteringen av IPCC-rapporten andas en ovilja från flera regeringar att acceptera fakta och vetenskap. Man tycks se på fakta som irritationsmoment som stör politiken. ”Kom inte dragandes med fakta. Det komplicerar bara saken”, lär Groucho Marx ha sagt. Vi lever farligt när världens tunga beslutsfattare tillämpar hans devis i sin politik.

Göran K. Hansson

Behövs fakta i klimatfrågan?