Hot mot det fria ordet i pandemins spår

Debatten om coronapandemin har blivit så infekterad att den hotar forskningens frihet. Den senaste tiden har vi både sett trakasserier mot enskilda forskare som presenterar resultat somliga inte gillar, och fördömanden av debattörer som hotar den så kallade Sverigebilden.

Sedan coronapandemin började för ett år sedan har vi haft en intensiv debatt om dess hantering. Inledningsvis talade många med stolthet om den svenska linjen och såg den som en framgångsväg. Men snart nog kom dödstalen att sticka hål på den förhoppningen. Och givetvis har de höga dödstalen i Sverige väckt starka känslor och omfattande kritik. 

Både Folkhälsomyndigheten och dess kritiker har gjort sig skyldiga till övertramp. Statsepidemiologen avfärdade i ett tidigt skede sina kritiker som hobbyepidemiologer och insinuerade att de bara var ute efter att få forskningsanslag. Kritikerna betecknade Folkhälsomyndighetens tjänstemän som talanglösa. 

Sedan dess har debattläget trissats upp. När Lars Calmfors och jag skrev en debattartikel om coronastrategin i DN i augusti blev vi hudflängda i kommentarsfält och e-post. I artikeln varnade vi för att smittspridningen skulle kunna tillta under hösten och förordade ökad testning och smittspårning, karantänsregler, begränsad beläggning i kollektivtrafik och evenemang, och munskydd i offentliga miljöer. Vi fick snabbt veta att vi var inkompetenta, odugliga, oinsatta, uppmärksamhetstörstande stackare som borde hålla tyst. Sedan dess har tonen blivit ännu hårdare. En forskare som ifrågasatte den svenska coronastrategin fick ta emot så hård kritik av sina chefer på Karolinska Institutet att hon såg sig tvingad att lämna sin tjänst. 

I dagarna har det framkommit att en forskare i Örebro fått motta en mängd hotelser efter att han publicerat en registerstudie som visade att bara ett begränsat antal barn och lärare fått så svår covid-19 att de krävt intensivvård. Det är avskyvärt att den som redovisar forskningsresultat ska utsättas för trakasserier från personer som ogillar just dessa data. Sådana angrepp är attacker mot forskningens frihet. De som står bakom hoten bör inse vad som händer om forskare tystas. Då får vi sämre kunskap, sämre faktaunderlag, och sämre möjligheter att fatta rätt beslut. Kunskap är till nytta, även om den ibland inte stämmer med våra förväntningar.

Ett annat slags hot mot forskningens frihet och det fria ordet kom fram i Vetenskapsradions reportage om en Facebookgrupp där man kritiserar den svenska coronastrategin. I vad som betecknades som en ”dold Facebookgrupp” ska det ha uttalats hård kritik av den svenska coronastrategin och dess företrädare. Vidare ska medlemmar i den dolda Facebookgruppen ha uttalat sig negativt om den svenska strategin i utländska media, och detta ska ha skadat Sverigebilden.

I ett uppföljande radioinslag diskuterades om inte detta slags aktivitet bör ses som en förtroendeskadlig bisyssla, något som kan leda till avsked. En lagparagraf som ska hindra att någon är partisk på grund av sidoinkomster skulle alltså användas för att tysta universitetsanställda kritiker av svenska statens linje. Är det bara jag som associerar till sättet att hantera kritiker i länder som Ryssland, Polen och Ungern?

Här ser vi alltså två hot mot yttrandefrihet och forskningsfrihet. Dels trakasserier och hotelser mot enskilda forskare som för fram resultat som misshagar somliga. Dels också fördömanden av forskare som ”skadar Sverigebilden”, och som nu brännmärks som landsförrädare i sociala medier. Det fria ordet och den fria forskningen börjar få det trångt.

Avslutningsvis två klarlägganden. För det första vill jag bekänna att jag också är medlem i en privat Facebookgrupp. Vår bostadsrättsförening har en sådan. Vi diskuterar viktiga frågor som ordning i tvättstugan och gårdsstädning, och vi har ett hövligt tonfall. Men det finns säkert massor av privata Facebookgrupper där deltagarna tar till hårda ord. Då är det väl att föredra att de är privata, så att inte ogenomtänkta kommentarer görs i offentligheten där de kan såra och skada?

För det andra vill jag kommentera att man ska framträda som expert bara om man verkligen är expert, något som togs upp av Vetenskapsradion i veckan. Det är viktigt att man skiljer på expertrollen och rollen som debatterande privatperson, men gränsen är inte knivskarp. En vetenskaplig utbildning och lång vetenskaplig erfarenhet innebär ju inte bara att man skaffat sig smala expertkunskaper, man har också fått goda intellektuella verktyg att analysera fakta och vetenskap inom ett brett fält.

Ett rejält övertramp gjordes dock av Sveriges Radio när man intervjuade ”Ekots vaccinexpert”. Det visade sig vara en journalist med utbildning i teknisk fysik och fysikalisk kemi. En god utbildning, men väldigt långt från vacciner.  

Göran K. Hansson

Hot mot det fria ordet i pandemins spår

Fortsatt arbete för att rädda Djalali

Jag fick ett brev från Stefan Bengtsson, rektor för Chalmers Tekniska Högskola. Han berättade om sitt engagemang för den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali, som dömts till döden i Iran efter en rättegång som betecknats som en skenprocess. Stefan och Chalmers’ ledning agerar för rättvisa åt Djalali, både genom Sveriges Universitets- och Högskoleförbund, SUHF, och European University Association, EUA. Båda dessa organisationer har i brev till Irans s.k. högste ledare krävt att Djalali friges.

Stefan Bengtsson informerade också om att Chalmers inte har några formella samarbeten med akademiska institutioner eller myndigheter i Iran, varken på forsknings- eller utbildningssidan. Han understryker att man kommer att vidmakthålla den linjen. Däremot förekommer forskarkontakter på individnivå, och man tar emot iranska studenter i utbildningsprogram. 

Chalmers linje är förnuftig. Svenska lärosäten bör inte ha organiserade samarbeten med en regim som dömer gästande forskare till döden. Individuella kontakter är däremot i enlighet med principerna om forskningens frihet. Jag är övertygad om att svenska forskare som har sådana kontakter också berättar om Ahmadreza Djalali för sina iranska kolleger. 

Flera andra svenska universitet och högskolor arbetar enligt samma princip som Chalmers. Jag hoppas att de lärosäten som fortfarande har formella samarbeten med den iranska regimen följer deras exempel.

Göran K. Hansson

Fortsatt arbete för att rädda Djalali

Bergianska engagerar

Vetenskapsakademien förvaltar den Bergianska stiftelsen, som tillkom 1784. På 1960-talet överlät vi Bergianska botaniska trädgården till staten och Stockholms universitet, men vi äger fortfarande en del av marken i den övriga delen av Bergianska trädgårdens stora område i Frescati i nordöstra Stockholm. Bland annat ligger den stora parkeringsplatsen och trädgårdsbutiken i norra delen av Bergianska-området på vår mark. 

En översyn har gjorts av den här delen av Bergianska-området, eftersom Trafikverket och Stockholms lokaltrafik, SL, ska bygga om den närliggande järnvägsövergången. I samband med denna översyn har Vetenskapsakademien haft anledning att se över användningen av vår mark. Kanske är inte parkeringsplatser den bästa användningen? 

Vi tittar idag på flera olika alternativ för norra Bergianska. Ett av dem handlar om att bygga bostäder för gästforskare och/eller studenter. Det skulle röra sig om trevåningshus där butikslokaler och parkering nu finns. 

Bergianska-området är känsligt och ligger i Nationalstadsparken. Därför har vi på ett ganska tidigt stadium tagit fram en idéskiss för bostadsalternativet tillsammans med AB Svenska Bostäder och sänt in en ansökan om ändring av detaljplanen för området, för att undersöka vad som är möjligt. Det blir nu upp till Stockholms stadsbyggnadskontor att ta ställning till denna förfrågan.

Ärendet har redan väckt stort intresse och starka känslor. Det har refererats i lokalpressen och kommenterats i debattartiklar och blogginlägg. Det är glädjande att engagemanget för Bergianska trädgården är så stort, men man bör veta att det rör sig om en idéskiss till ett förslag bland flera som vi idag diskuterar. Och man bör veta vilken del av området det handlar om.

Vetenskapsakademien hade en viktig roll när nationalparkerna bildades, men tillsyn och skötsel av nationalparkerna ligger idag hos staten. Likaså har vi genom åren lämnat ifrån oss andra uppgifter som kan skötas på annat sätt, till exempel meteorologi (SMHI), museiverksamhet (Naturhistoriska riksmuseet), polarforskning (Abisko forskningsstation) och alltså Bergianska botaniska trädgården. De botaniska trädgårdarna i Uppsala och Göteborg drivs av eller med kommunalt stöd, och jag tycker nog att Stockholms stad och region borde ta ett ansvar för Bergianska. 

Göran K. Hansson

Bergianska engagerar

Paul Crutzen, pionjär inom klimatforskningen, har lämnat oss

Paul J. Crutzen gick ur tiden igår, 87 år gammal. Hans betydelse för miljö- och klimatforskningen kan inte överskattas, och hans insatser har haft avgörande betydelse i arbetet för att bevara livsbetingelserna på vår planet.

Det var som ung forskare vid Stockholms universitet som Paul Crutzen gjorde den stora upptäckt som belönades med Nobelpriset i kemi. Som 25-åring kom han från hemlandet Nederländerna till Sverige med en ingenjörsexamen i fickan. Efter en kort tid som byggingenjör i Gävle fick han arbete som programmerare hos Bert Bolin vid meteorologiska institutionen på Stockholms universitet. Parallellt med programmeringsarbetet följde han kurser i matematik och meteorologi, blev så småningom doktorand, och disputerade 1973 på en avhandling om ozonet i atmosfären.

1970 visade Paul Crutzen att nitrösa gaser som produceras på jordytan reagerar med ozon i atmosfären. Den upptäckten blev startskottet för utforskningen av de kemiska cykler som påverkar vår miljö. Några år senare publicerade Mario Molina och Sherwood Rowland en artikel som uppmärksammade världen på att klorfluorokarboner (freoner) också reagerar med ozon, och att den ökande användningen av industriproducerat freon riskerade att skapa hål i ozonlagret. 

När forskarna upptäckte att ozonlagret över Antarktis krympte och ett ozonhål bildats, började många inse allvaret. Paul Crutzen klargjorde hur nedbrytningen av ozon gick till på droppar av kondenserat vatten och salpetersyra i stratosfären, och en kampanj startade för att rädda ozonlagret. Man lyckades övertyga ledande beslutsfattare världen över om allvaret i situationen, och 1987 undertecknades Montrealprotokollet, som förbjöd användning av ozonskadande gaser. Det räddade ozonet, som ju skyddar oss från solens skadliga UV-strålning.

1995 belönades Paul Crutzen, Mario Molina och Sherwood Rowland med Nobelpriset i kemi för sina upptäckter om atmosfärens kemi och ozonlagrets omsättning. 

Efter sin tid i Stockholm var Paul Crutzen i några år verksam vid National Center for Atmospheric Research i Boulder, Colorado. Där inspirerade han en ung student, Susan Solomon, att satsa på atmosfärkemi och klimatforskning. Hon kom att spela en stor roll i arbetet för att rädda ozonlagret och i klimatpanelen IPCC, och tilldelades 2018 års Crafoordpris för sina insatser. Från 1980 var Paul Crutzen forskningschef vid Max Planckinstitutet för kemi i Mainz, och han fortsatte att vara affilierad till Stockholms universitet. Sedan 1992 var han ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.

Paul Crutzens insatser slutade inte med Nobelpriset. Han varnade tidigt för växthuseffekten och dess konsekvenser, och år 2000 etablerade han begreppet antropocen, för att beskriva den geologiska epok vi lever under idag, där människans aktiviteter har en avgörande betydelse för förhållandena på jorden.

Det går inte att överskatta Paul Crutzens betydelse – inom atmosfärkemin, i klimatforskningen och i arbetet för att bevara jorden som en beboelig planet. Hela mänskligheten står i tacksamhetsskuld för hans livsgärning.

Göran K. Hansson

Paul Crutzen, pionjär inom klimatforskningen, har lämnat oss

ERC ÄR RÄDDAT!

European Research Council (ERC) är ett av EU:s mest framgångsrika program. Det finansierar många av Europas framstående forskare, och har bland annat bidragit till 9500 forskningsprojekt, 4 Nobelpris, 1200 patentansökningar och över 100 nya företag. Med sin bottom-up-princip, sina kvalitetskriterier och sitt oberoende kompletterar ERC alla de top-down-program som startats av beslutsfattare i EU och medlemsländerna. Och ERC är inte bara ett komplement, det är det mest framgångsrika forskningsfinansieringsprogrammet i Europa.

Men ERC har varit hotat under de pågående förhandlingarna om EU:s långtidsbudget. Det har på sina håll talats om att ta bort betydande summor från ERC:s budget. En sådan nedskärning skulle försvaga Europas konkurrenskraft inom forskning och utveckling och bli alldeles särskilt bekymmersam när Brexit leder till att en ledande forskningsnation, Storbritannien, nu lämnar EU.

Hotet mot ERC ledde till att en namninsamling startades, med rektorerna vid flera nordiska universitet som initiativtagare, tillsammans med ordföranden för Academia Europaea. Jag var en av många som skrev under. Man har till dags dato samlat in över 24.000 namn till stöd för ERC!

Och idag kom ett positivt besked. Europeiska Rådet och Europaparlamentet har nått en uppgörelse som säkrar ERC:s budget med 16,1 miljarder Euro under den närmaste sjuårsperioden. Det täcker inte riktigt de behov som finns men är tillräckligt för att ERC ska kunna fortsätta sitt framgångsrika arbete. Än finns det hopp för vår kontinent!

Göran K Hansson

ERC ÄR RÄDDAT!

Coronakommissionen, kapitel 1

Idag lade den statliga Coronakommissionen fram sin första delrapport. I den gör man en kritisk granskning av äldrevården under pandemin, och identifierar både strukturella problem, felbedömningar och otillräckliga åtgärder. Det är en viktig rapport, som öppnar för ett nödvändigt förbättringsarbete.

Jag har tidigare undrat om kommissionen har all den expertis och det oberoende som behövs för dess viktiga uppdrag. Att döma av dagens delrapport har man ändå klarat att genomföra en ordentlig granskning av äldrevården, och det är förstås glädjande. När man i sitt fortsatta arbete kommer in på hur virusutbrottet och smittspridningen hanterats kommer man att behöva ta hjälp av sakkunniga inom till exempel virologi, infektionsepidemiologi och smittskydd. Vetenskapsakademien är redo att bistå kommissionen, med vår expertgrupp om covid-19 och genom att förmedla kontakter till oberoende experter. 

Göran K. Hansson

Coronakommissionen, kapitel 1

Samtal om pandemin

Igår hade Vetenskapsakademien presskonferens med årets Nobelpristagare. På grund av coronapandemin fick presskonferensen hållas digitalt, med pristagarna med på länk från sina hemländer och journalisterna från sina redaktioner.

En radiojournalist överhörde via sin uppkoppling ett samtal jag hade med två av pristagarna inför den digitala presskonferensen. Vi pratade om frågor som kunde tänkas komma upp, och kom förstås in på pandemin, som ju förhindrar Nobelpristagarna att ta emot sina priser i Stockholm. Vi konstaterade att situationen i Sverige är mycket allvarlig, om än inte riktigt lika illa som i USA. Jag menade att det finns skäl att ompröva den svenska linjen i ljuset av de höga dödstalen, och nämnde bland annat att Sverige är ett av de få länder som inte följer WHO:s rekommendationer när det gäller användning av munskydd. 

Mina kommentarer gjordes under ett privat samtal som på grund av ett tekniskt misstag kunde överhöras av journalisten. De avspeglar min personliga uppfattning. De utgör inte något ställningstagande från Vetenskapsakademien.

Göran K. Hansson

Samtal om pandemin

EN DIGITAL NOBELVECKA

Det är verkligen en annorlunda Nobelvecka i år. Inga pristagare på plats, inga stora evenemang och ett tomt Akademihus. Pandemin har tvingat oss att stryka många av de traditionella programpunkterna och vi får inte tillfälle att träffas i decembermörkret. Men de mest centrala aktiviteterna äger ändå rum, fast på datorskärmen.

Under veckan har vi fått njuta av fantastiska Nobelföreläsningar i medicin, fysik och kemi, följda av prisföreläsningar i ekonomisk vetenskap. Vetenskapsakademiens preses Dan Larhammar såg lite ensam ut där han stod i vår stora Beijersal och hälsade välkommen till kameran, men tekniken fungerade och föreläsningarna var som sagt utomordentliga. Passa på att se dem, om du inte redan gjort det. De finns på www.kva.se/nobellectures2020.

Igår ledde jag Vetenskapsakademiens traditionella Nobelpresskonferens med tre av pristagarna, Andrea Ghez, Emmanuelle Charpentier och Paul Milgrom. Det var onekligen annorlunda att stå i en tom sal och prata med Nobelpristagare och journalister via videolänk. Men tekniken fungerade och vi kände oss nöjda efteråt. Presskonferensen finns även den att se på www.kva.se.

Idag blir det digital prisutdelning i Stadshuset. Det blir en TV-sändning med korta tal från Nobelstiftelsens och de prisutdelande institutionernas företrädare, och inklippta prisutdelningar som gjorts på Nobelpristagarnas hemorter, allt interfolierat med musik. Vi som inte ska tala i Stadshuset får nöja oss med att titta på de svarta hål som projiceras på Stadshusfasaden, som ett av inslagen i ljusspelet Nobel Week Lights.

Pristagarna är förstås glada att få Nobelpriset, men känner säkert en viss besvikelse över att de inte kan resa till Stockholm i dessa pandemitider. Kemipristagaren Emmanuelle Charpentier fick frågan vad hon saknade mest. Hon svarade att det var att inte få hålla sin Nobelföreläsning på plats inför forskare och studenter i en fullsatt Aula Magna i Stockholm, utan istället inför en kamera i ett tomt Max Planck-Institut i Berlin. Hennes föreläsning blev ändå lysande, men jag hoppas verkligen att hon, och de andra pristagarna, snart ska kunna besöka oss, hålla bejublade föreläsningar, och entusiasmera unga och gamla, forskare och allmänhet. Det är något att hoppas på i dessa besvärliga tider.

Göran K. Hansson

EN DIGITAL NOBELVECKA

Vetenskap och munskydd

De senaste dagarna har flera studier publicerats om skydd mot covid-19-smitta. 18 november kom en artikel av Henning Bundgaard och medarbetare i Köpenhamn (Annals of Internal Medicine on line 18 november), och två dagar senare publicerade USA:s smittskyddsinstitut Center for Disease Control (CDC) en rapport i sitt veckoblad (www.cdc.gov 20 november). Samma dag publicerade Cochrane-institutet en metaanalys av munskydd vid luftvägsinfektioner (www.cochrane.org 20 november). Resultaten är inte helt entydiga.

Bundgaard-gruppen rapporterade resultatet av en välplanerad fall-kontrollstudie som genomfördes i april och maj. Flera tusen danskar delades slumpmässigt in i två grupper. Den ena gruppen utrustades med munskydd, den andra inte. Efter en månad testade man samtliga deltagare för Sars-CoV-2-virus (med PCR) och antikroppar mot viruset. I kontrollgruppen som inte fick munskydd blev 53 personer smittade, och av dem blev 10 sjuka i klinisk covid-19. I munskyddsgruppen smittades 42 personer, och 5 av dem insjuknade. De här skillnaderna är dock inte statistiskt säkerställda (signifikanta) eftersom talen är små (2,1 respektive 1,8% positiva). Därför kan inga säkra slutsatser dras. Studien hade planerats för att hitta en 50%-ig effekt med 95% säkerhet, och mindre effekter än 50% kunde inte påvisas eftersom smittspridningen var så pass låg i Danmark i våras.

CDC-rapporten handlar om Covid-19 i delstaten Kansas, där spridningen accelererade i somras. 3 juli blev munskydd obligatoriska i 24 av delstatens 105 counties, medan man i resterande 81 counties fortsatte som förut och inte införde något obligatorium. I counties med munskydd minskade antalet nya Covid-19-fall med 6%, medan den ökade med 100% i de counties som inte infört munskydd. CDC drar slutsatsen att införandet av obligatoriska munskydd bidragit till att begränsa spridningen av Sars-CoV-2. Man betonar att andra åtgärder, som att hålla avstånd, vara noga med handhygien, och stanna hemma när man är sjuk, också är viktiga.

Slutligen några ord om Cochrane-studien. Den är en metaanalys, alltså en genomgång av forskningsstudier som gjorts av andra forskare. Cochrane-gruppen gick igenom 67 artiklar som publicerats om virusorsakade luftvägsinfektioner, från 2007 till 1 april 2020. De flesta av studierna handlade om influensaepidemier och ingen av dem om Covid-19. Slutsatsen blev att handhygien minskade spridningen av luftvägsinfektioner, medan man inte fann någon statistiskt säkerställd effekt av munskydd. Cochrane-forskarna konkluderar att resultaten om munskydd är osäkra, eftersom studierna inte var helt jämförbara och många av dem hade stora bortfall. Dessutom handlade de alltså inte om Covid-19.

Vi har alltså två nya studier om Covid 19: en som inte kan påvisa effekt av munskydd i ett land med ganska låg Covid-19-spridning (Danmark har idag 133 dödsfall/miljon invånare), och en som visar effekt i en delstat med förhållandevis hög spridning (Kansas har 484 dödsfall per miljon invånare). Ingen av studierna visar några negativa effekter av munskydd. 

Min bedömning är att den slutsats som Vetenskapsakademiens Expertgrupp presenterade för några dagar sedan står sig bra: Sars-CoV-2-viruset sprids i luften, och munskydd och ventilation bör användas i inomhusmiljöer där människor delar samma luft under längre tid. WHO:s råd gäller fortfarande: ”Stay safe by … physical distancing, wearing a mask, keeping rooms well ventilated, avoiding crowds, cleaning your hands, and coughing into a bent elbow or tissue”. 

Göran K. Hansson

Vetenskap och munskydd