I skuggan av Covid-19

Vi lever just nu i skuggan av Covid-19. Pandemin som började i Kina har nu sitt epicentrum i Sydeuropa, och sjuktalen stiger snabbt även i Nordeuropa och Nordamerika. Mina släktingar i Italien berättar om oron och instängdheten, om bekanta som insjuknar och dör och om ett samhälle som är helt lamslaget. Jag får liknande rapporter från USA, som är långt sämre ställt än vad deras statsledning hävdat.

Pandemin blev plötsligt väldigt konkret och skrämmande för mig och min familj när vår gode vän professor Steve Schwartz vid University of Washington i Seattle, avled i Covid-19 för en vecka sedan. Han hade insjuknat en vecka tidigare med hosta och feber, kom in till universitetssjukhuset i Seattle, försämrades snabbt och hamnade i respirator, men hans liv gick inte att rädda. Han blev ett av tusentals offer för sjukdomen.

Här i Sverige är vi ännu inte så hårt drabbade, men vi ser stigande sjuktal och dödstal. Fabriker och skolor, universitet och myndigheter, teatrar och restauranger, alla har de stängt. Hela samhället går på sparlåga i väntan på att flockimmunitet ska byggas upp och sjukdomen klinga av.

Samtidigt är det uppenbart att sjukvården inte har de resurser som krävs för att hantera situationen. Bristen på intensivvårdsplatser är skriande, kapaciteten att analysera virusprover är otillräcklig, och man saknar basal skyddsutrustning för sjukvårdspersonalen. Katastrofberedskapen i våra landsting och regioner verkar ha varit försumbar. Man har planerat sjukvården för goda tider och det finns inga marginaler när katastrofen slår till.

Lyckligtvis rycker civilsamhället in och hjälper till när vårdapparaten sviktar. Sjukvårdsanställda jobbar på sin fritid, och grannar handlar åt personer som måste hålla sig hemma. Älvsjömässan i Stockholm görs om till intensivvårdsavdelning, universiteten ställer upp med analyser och många andra insatser, och Wallenbergstiftelserna skänker 50 miljoner kronor för att fler virusprover ska kunna testas.

Debatten om hanteringen av pandemin är intensiv. Folkhälsomyndigheten gör för lite och för sent, hävdar en del. Regeringen borde införa hårdare restriktioner, kräver somliga. Andra vill att regeringen ska sätta ett slutdatum för krissituationen, trots att ingen ännu kan säga när sjukdomen kulminerar i Sverige.

Det begås säkert misstag i den svåra situation som råder. Kanske har man reagerat för långsamt, kanske skulle man ha vidtagit andra åtgärder. Förmodligen var förberedelserna otillräckliga inom hälso- och sjukvården. När pandemin är över blir det dags att dra lärdomar för framtiden. Då blir det också viktigt att diskutera vad priset för att hantera en epidemi ska vara. Vi får väga sjukvårdskostnader mot nationalekonomi, och helt krasst fråga oss hur mycket ett människoliv får kosta.

Vetenskapsakademien planerar att bjuda in till seminarier om lärdomarna av Covid-19. Men vi väntar med det tills pandemin är över. Just nu gör vi alla bäst i att följa rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten. Tvätta händerna, hosta inte rakt ut, håll dig hemma om du är sjuk, och hjälp andra om du kan. Allt har sin tid.

Göran K Hansson

I skuggan av Covid-19

Covid-19 ändrar våra planer

Den pågående coronaviruspandemin tvingar oss att ändra hela Vetenskapsakademiens vårprogram. Vi har idag beslutat ställa in vår högtidssammankomst den 31 mars. Det var inget roligt beslut att ta, men i nuvarande situation det enda rimliga.

Regeringen förbjöd i förrgår alla sammankomster med fler än 500 deltagare, och Folkhälsomyndigheten varnar för att vi kan börja få smittspridning inom landet. Vår högtidssammankomst brukar locka flera hundra deltagare från hela landet, en rad utländska gäster och åtskilliga som tillhör medicinska riskgrupper. Det var därför en självklarhet för oss att ställa in. Jag beklagar djupt att vi inte får tillfälle att hälsa våra nya ledamöter välkomna, hylla värdiga pristagare, lyssna till intressanta föredrag, äta gott och umgås tillsammans.

Högtidssammankomsten är höjdpunkten i ett flerdagsprogram, Akademidagarna. Det innehåller seminarier, möten och föreläsningar med våra Aminoff-, Sjöberg-, Gustafsson- och Lindqvistpristagare, populärvetenskap och kunskapsutbyte. Tyvärr nödgas vi ställa in allt detta i år.

Förutom Akademidagarna påverkas även andra verksamheter hos oss. Inga externa arrangemang anordnas tills vidare vid Akademien. I görligaste mån genomför vi nödvändiga möten digitalt. Vi minimerar externa besök och kommer, med enstaka undantag, bara att ta emot ledamöter och personal. Och vi följer förstås Folkhälsomyndighetens rekommendationer, tvättar händerna ofta, undviker att hosta eller nysa rakt ut, och stannar hemma om vi får hosta och feber.

Forskningen kring Covid-19 och dess virus SARS-CoV-2 är intensiv. Man kommer säkert att få fram vacciner och/eller läkemedel mot coronavirus; det gäller att arbeta snabbt och samtidigt inte föra ut några produkter på marknaden innan de hunnit testas. Förmodligen får vi utkämpa de närmaste månadernas kamp mot SARS-CoV-2 med god hygien och sunt förnuft som bästa hjälpmedel.

Nu hoppas vi att Covid-19-pandemin ska blåsa över så att vi kan återgå till ett normalt liv. Vi har massor av viktiga arbetsuppgifter att ta itu med.

Göran K. Hansson

Covid-19 ändrar våra planer

Behöver vi excellens i forskning?

Häromdagen var jag på en konferens där man redovisade utvärderingen av svenska excellenta forskningsmiljöer. En internationell expertpanel presenterade sin noggranna utvärdering av Vetenskapsrådets och Formas Linnéprogram, som genomfördes 2006–2018. Dessutom berättades i mer kåserande form om några andra centrumsatsningar – Berzeliuscentra, VinnExcellence centra och Fortes centra.

Utvärderarpanelen konstaterade att Linnéstödet medfört en klar förbättring av svensk konkurrenskraft och synlighet inom vetenskapens område.

”The Linnaeus programme has had an important role in the funding landscape and the higher education system and positioned Sweden among the most successful research nations in Europe”, summerade utvärderarpanelens ordförande professor Jürgen Mlynek, som till vardags är verksam vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Hans svar på frågan om Sverige behöver excellens i forskning var alltså ett klart ja.

Utvärderarpanelen rekommenderade följaktligen att en ny satsning på excellenscentra bör göras i Sverige. Man slog fast att det är viktigt att nya excellenscentra utlyses öppet för konkurrens inom breda områden, att man satsar på banbrytande och djärva projekt, att man ger centrumledarna stor flexibilitet i användningen av medlen, och att satsningarna görs på lång tid, helst 10 år.

Bland de relativt få kritiska synpunkterna var att lärosätena inte utnyttjat Linnécentras möjligheter, inte alltid givit dem det stöd som hade behövts, och att samarbete mellan lärosäten inte uppmuntrats. Här finns helt klart en läxa att lära för våra universitet och högskolor.

Jag hade själv förmånen att tillsammans med professor Marie Wahren-Herlenius leda ett av dessa Linnécentra, CERIC, som varit baserat vid Karolinska Institutet och forskat kring inflammation som sjukdomsmekanism i blodkärl, hjärna, leder och hud. CERIC gav oss en fantastisk tid. Ett 10-tal forskargrupper samlades kring gemensamma frågeställningar och tekniker, utbytte idéer och delade utbildningsuppdrag. Vi hade seminarier varje vecka och internatkonferenser varje år, bjöd in världsledande forskare och genomförde gemensamma projekt. Allra viktigast var nog att vi kunde rekrytera tiotals postdoktorforskare och ett par mycket lovande forskare på junior faculty-nivå.

När vi rapporterade CERIC:s resultat till Vetenskapsrådet blev vi faktiskt förvånade. Forskarna vid vårt lilla centrum hade publicerat 2 000 vetenskapliga artiklar som hunnit citeras mer än 20 000 gånger. Bortåt 20 % av artiklarna publicerades i de 5 % främsta tidskrifterna i världen. En del av våra resultat har haft direkt inverkan på sjukvården, medan andra har gett nya insikter om människokroppen i hälsa och sjukdom.

En viktig förutsättning för att CERIC och de andra Linnécentra lyckades så bra var att de deltagande forskargrupperna hade egna projektpengar som kunde läggas till potten. Det gavs möjligheter till både profilering och samordning. På så vis kan excellenscentra utgöra viktiga komplement till de projektmedel som är basen i den offentliga forskningens finansiering.

Nu är Linnéstödet avslutat, avrapporterat och utvärderat. Men det lever ändå kvar. Tack vare att vi använde så mycket av resurserna till yngre forskare har vi fått en väldigt lyckad generationsväxling, och forskningsprogrammen leds nu av en delvis ny grupp forskningsledare – som säkert kommer att bli ännu mer framgångsrika än vi varit. Förutsättningen är förstås att de och deras kollegor runtom i det svenska forskningslandskapet också får bra stöd till projekt och centra i framtiden. Jag hoppas verkligen att Linnécentra får efterföljare.

Göran K. Hansson

Behöver vi excellens i forskning?

En vecka för vetenskap och civilisation

2019 års Nobelvecka är över. Den blev en fin hyllning till den mänskliga civilisationens framsteg. Bland de vetenskapliga Nobelprisen hittar vi kosmologiska upptäckter som får tanken att svindla men också tillämpad forskning om litiumjonbatterier som gjort vår vardag bättre och gett oss verktyg att minska klimatpåverkan. Vi mötte upptäckarna av människokroppens syresensor, och vi fick hylla insatser för att förbättra situationen för världens fattiga.

Nobelveckans intellektuella höjdpunkt var förstås Nobelföreläsningarna den 7 och 8 december. Bland mycket som stannat i minnet finns fysikern James Peebles reflektioner över hur kunskap kommer till och forskningsfält utvecklas, liksom kemisten John Goodenoughs smittande skratt när han berättade om forskningens glädje i sin videoinspelade föreläsning. Abhijit Banerjees ekonomiprisföreläsning där han gjorde en kritisk granskning av sin egen vetenskapsgren, dess styrkor och svagheter, var också minnesvärd liksom mycket annat som sades inför en fullsatt Aula Magna på Stockholms universitet.

Ett unikt möte ägde rum den 6 december på Nobelmuseet. Då samtalade exoplaneternas upptäckare Michel Mayor och Didier Queloz via videolänk med astronauterna Jessica Meir och Luca Parmitano, som befann sig ombord på rymdstationen ISS i omloppsbana runt jorden. Det blev glada skämt men också allvarsord om vår sköra planet. Batterikemisten Stanley Whittingham deltog också i samtalet, och astronauterna berättade för honom hur avgörande litiumjonbatterierna som Whittingham utvecklat tillsammans med Goodenough och Akira Yoshino varit för den utrustning som rymdstationen är beroende av. Samtalet avslutades med att astronauterna seglade ut ur bild i viktlöst tillstånd!

A00A5074-3D5D-43C5-943A-E8AF5C45B9CF_1_105_cSamtal med rymden. T.v. Nobelpristagarna Didier Queloz, Michel Mayor och Stanley Whittingham, t.h. astronauten och akademiledamoten Christer Fuglesang, och på skärmen astronauten Jessica Meir med svensk flagga på rymdstationen ISS.

En annan intressant programpunkt var seminariet i Riksdagen som talman Andreas Norlén bjudit in till och som organiserades av Föreningen Riksdagsledamöter och Forskare, RIFO. Esther Duflo berättade engagerat om sin och medpristagarna Abhijit Banerjee och Michael Kremers forskning där man med hjälp av kontrollerade studier tar fram strategier för att mildra den globala fattigdomen. Hennes stora erfarenhet av att arbeta med policyfrågor och beslutsfattare kom väl till pass i riksdagen. Duflo delade podiet med Stanley Whittingham och Didier Queloz, och seminariet avslutades med en frågestund med riksdagsledamöterna Betty Malmberg (M) och Helene Hellmark Knutsson (S).

Det var en särskild glädje för mig att återse medicinpristagaren Gregg Semenza. Vi har arbetat inom närliggande forskningsområden, och när jag anordnade en vetenskaplig konferens i USA 1999 bjöd jag in honom att berätta om sina då helt nya, spännande upptäckter om hur syrehalten styr geners funktion. Nu återsågs vi den 10 december i Konserthuset när han mottagit sitt Nobelpris, tillsammans med medpristagarna Peter Ratcliffe och Bill Kaehlin. ”Who would have thought it would end like this?” blev den samfällda kommentaren.

Margareta och jag brukar alltid försöka titta på fredsprisutdelningen på TV innan vi åker till Konserthuset. Oslos rådhus var som vanligt blomsterprytt, och årets fredspristagare, Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed gjorde sitt tal till en stark plädering för fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Det lovar gott för framtiden i det krigssargade landet.

Till de civilisationens frukter som freden gynnar hör kultur likväl som vetenskap. Litteraturpristagaren Olga Tokarczuk var en charmerande bekantskap med sin smittande glädje och humor. Visst blev man sugen på att läsa hennes Jakobsböcker när man hörde henne tala i Stadshuset?

Om några veckor är det dags för Nobelkommittéerna att gå igenom nomineringshögarna inför 2020 års Nobelpris. Rutinerna för att granska och utvärdera kandidaterna till de vetenskapliga Nobelprisen är väl utarbetade. I dialog med andra experter inom de prisutdelande institutionerna får kommittéernas ordinarie och adjungerade ledamöter vässa sina argument och fördjupa sina analyser. Allt detta borgar för att vi år 2020 ska få ännu en serie fina priser till välförtjänta pristagare – till mänsklighetens största nytta.

Göran K. Hansson

En vecka för vetenskap och civilisation

Finns det en framtid för klinisk forskning i Sverige?

Sveriges medicinska forskning befinner sig på ett sluttande plan, konstaterar Cancerfonden i en rapport som publicerades i veckan. Hur kunde det bli så trots alla vackra ord? Och vad kan man göra åt saken?

Den medicinska forskningen i Sverige tillhörde under många år det absoluta toppskiktet i världen. Här fanns framstående biomedicinska grundforskare, skickliga kliniska forskare och en framgångsrik läkemedelsindustri. Tillsammans utgjorde de en stafett som förde till vetenskapliga framsteg, exportinkomster och bättre folkhälsa.

Den svenska grundforskningen är fortfarande stark, även om den globala konkurrensen hårdnat betydligt. Läkemedelsindustrin har förändrats genom fusioner och andra omstruktureringar, men står fortfarande för ett exportvärde på över 80 miljarder kronor per år. Men den kliniska forskningen har försvagats på ett oroväckande sätt.

Cancerfondens rapport visar att läkemedelsprövningarna i Sverige minskat med mer än hälften på femton år. Konsekvenserna är flera. Sverige blir mindre attraktivt för medicinsk forskning. Kunskapsnivån i svensk sjukvård sjunker. Sveriges patienter får vänta längre på nya effektiva behandlingar.

Hur kunde det gå så illa? En av orsakerna är förstås att den svenska läkemedelsindustrin delvis flyttat ut. Men det är inte hela förklaringen. Ordföranden i Cancerfondens forskningsnämnd, professor Klas Kärre, gör följande analys:

”En av bromsklossarna är sjukvårdens extrema produktionsfokus som gör att det inte sätts av tillräckligt med tid för forskning. Det leder i sin tur till att det blir karriärmässigt oattraktivt för läkare och andra yrkesgrupper att ägna sig åt forskning. Här finns en stor förbättringspotential. Sjukvårdens huvudmän (regionerna) borde lägga stor kraft på att flytta sitt fokus från vårdfabriker till kunskapsorganisationer. Om de misslyckas med detta är risken överhängande att vårdkvaliteten på sikt kommer att sjunka.”

Cancerfondens rapport finns i sin helhet på:https://www.cancerfonden.se/cancerfondsrapporten/forskning/svensk-forskning-pa-efterkalken

Universitetssjukhusen har utsatts för hårdhänta omstruktureringar. Regions- och landstingsledningarna har tvingat fram en fokusering på vårdproduktion och skurit bort tid och resurser för både forskning och utbildning. Värst är nog situationen i Stockholmsregionen. Vid Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) har fungerande forskningsstrukturer slagits sönder, vårdplatserna minskats och klinikerna ersatts av flödesprocesser som för tankarna till bilfabrikernas löpande band. Självklart blir det svårt att bedriva klinisk forskning under sådana omständigheter.

Systemet med dubbla huvudmän bidrar till problemen. Idag är regioner och landsting huvudmän för sjukvården medan staten är huvudman för forskning och utbildning. Miljarder i statliga medel går till regionerna för att det ska bedrivas forskning och utbildning på universitetssjukhusen, men regionerna prioriterar inte forskning och utbildning och staten styr inte över sjukhusens organisation. Det är inte konstigt att den kliniska forskningen försvagas.

Nu är det hög tid att regering och riksdag griper in och stoppar nedmonteringen av den kliniska forskningen. Regeringen bör tillsätta en kriskommission med uppgift att återupprätta universitetssjukhusen och vända trenden för klinisk forskning i Sverige. Universitetssjukvårdens uppdrag måste förtydligas så att forskning och utbildning får den plats och de resurser de behöver. Dagens dubbla huvudmannaskap måste bort, och staten måste ta sitt ansvar för den nationella resurs som universitetssjukhusen utgör.

Stefan Löfvén, Matilda Ernkrans, Lena Hallengren och Ibrahim Baylan, det är dags att ta krafttag för att rädda Sveriges kliniska forskning!

Göran K. Hansson

 

 

 

 

Finns det en framtid för klinisk forskning i Sverige?

Nobelprisen går ut över världen

Så har vi äntligen fått berätta för världen vilka som förärats med årets Nobel- och Ekonomipris. På några sekunder har nyheten spridit sig som en löpeld över världen och ett dygn senare har det publicerats över 7 700 artiklar om fysikpriset, 7 500 artiklar om kemipriset och 8 900 artiklar om ekonomipriset. I de sociala medierna hann priserna bli omnämnda 29 000, 22 000 respektive 76 700 gånger innan dygnet var över. Med en potentiell räckvidd på webben på 14,1, 14,5 respektive 23,3 miljarder bara under det första dygnet kan vi känna oss ganska säkra på att vi nått ut genom de flesta nyhetssajter världen över.

Kommittéernas kompetenta och noggranna utredningsarbete är givetvis grunden för prisernas anseende. Hundratals nomineringar granskas kritiskt, och flera tiotal upptäckter utvärderas ingående, både vid Nobelkommitténs möten och i skriftliga rapporter från experter runtom i världen. Dialogen mellan kommittéerna och Akademiens klasser är en viktig kvalitetssäkring, och inga andra priser eller belöningar grundas på så gedigna underlag som Nobelprisen. Akademiens beslut accepteras därför som slutgiltiga ställningstaganden av det globala forskarsamhället.

Presentationen av Nobelprisen kräver förutom vetenskaplig expertis också en mängd andra kompetenser. Akademiens kommunikatörer har tillsammans med kommittéledamöter, skribenter, illustratörer, översättare och andra fackexperter producerat allt material som ska få omvärlden att förstå prisernas stora nytta för mänskligheten. Akademiens nobelmaterial går ut direkt både på vår egen webbsida kva.se och via nobelprize.org, och våra texter och illustrationer dyker sedan upp i lätt omarbetad form i media över hela världen.

Själva presskonferenserna kräver också noggranna förberedelser med både presentationsträning och kritisk granskning för att budskapet ska förmedlas på bästa sätt, och när de väl är igång är många av Akademiens ledamöter och hela kanslipersonalen engagerade för att under ett par timmar möta världspressens behov av intervjuer och information.

Det är alltid lika roligt att se det stora intresse för vetenskap som Nobel- och Ekonomiprisen skapar, och jag är stolt och glad att få presentera årets pristagare för världen tillsammans med ett så professionellt team. Tack alla som bidragit till årets succé!

Göran K. Hansson

Nobelprisen går ut över världen

Framstegens och upplysningens Nobelvecka

Nobelveckan är över. Det har varit en intensiv vecka med ett fyrverkeri av vetenskap, kultur och fredsarbete. Varje dag har nya insatser till mänsklighetens nytta tillkännagetts.

Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet var som vanligt först ut förra måndagen med Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Årets pris belönar upptäckter om hur våra celler känner av syrgashalten och anpassar sig till den. Det handlar om hur vi kan överleva i miljöer där de livsviktiga syremolekylerna är bristvaror, som på hög höjd, och om hur kroppen ställer in bildningen av blodkroppar och blodkärl efter syrenivån. Ett välförtjänt pris till tre forskare som jag beundrat och uppskattat i många år, Greg Semenza, Peter Ratcliffe och Bill Kaelin.

På tisdagen blev det Vetenskapsakademiens tur, och jag hade förmånen att få tillkännage årets Nobelpris i fysik. Det handlade om de verkligt stora frågorna: hur uppstod universum? Och vad består det av? är några av de frågor som James Peebles brottats med och gett oss ökad kunskap om. Den mörka materien och den mörka energin är svårutgrundliga resultat av hans arbete. Finns det andra planetsystem än vårt eget, var frågan som de två andra pristagarna Michel Mayor och Didier Queloz fann svaret på när de hittade en exoplanet, alltså en planet kring en annan sol. Nu är den uppenbara frågan om det finns liv på någon av alla de miljontals planeterna därute. Stora frågor som får tanken att svindla. Och som Ulf Danielsson sade på vår presskonferens: Nobelpristagarnas upptäckter har för alltid förändrat vår syn på världen.

Med onsdagens kemipris belönade Vetenskapsakademien praktiskt upptäckts- och utvecklingsarbete. Nobelpriset gick till dem som skapade det laddningsbara litiumjonbatteriet. Man fick perspektiv på den insatsen när Olof Ramström berättade att bara ett fåtal batterityper uppfunnits sedan Alessandro Volta byggde det första zinkbatteriet år 1800. Litiumjonbatteriets uppfinnare Stanley Whittingham, John Goodenough och Akira Yoshino skapade inte bara ett nytt, starkt och uppladdningsbart batteri, de gjorde med sin konstruktion ett viktigt bidrag till att rädda klimatet. Litiumjonbatterier sitter i våra elbilar och våra solceller och minskar därigenom användningen av fossila bränslen. Ett Nobelpris med tveklös nytta för mänskligheten.

På torsdagen tillkännagav Svenska Akademien två litteraturpris. Den intressanta polska författaren Olga Tokarczuk fick 2018 års pris, som lades på is ifjol på grund av skandalerna kring Svenska Akademien. 2019 års pristagare blev österrikaren Peter Handke, en uppmärksammad författare vars politiska engagemang i Balkankrigen väcker många frågor.

Det var lättare att glädja sig åt Nobels fredspris, som förstås tillkännagavs på fredagen. Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed Ali har rivstartat en freds- och demokratiseringsprocess på Afrikas horn, och han är en mycket värdig pristagare.

Sviten av priser avslutades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som vi tillkännagav idag måndag. De tre pristagarna Abhijit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer har etablerat kontrollerade fältstudier som metod för att identifiera de mest verksamma insatserna för att avhjälpa den globala fattigdomen. När jag ringde upp Esther Duflo var hon mycket rörd och tagen. Vid vår presskonferens en stund senare berättade hon per telefon om betydelsen av att använda vetenskaplig metodik och inte förlita sig på missuppfattningar och fördomar när man planerar insatser bland jordens fattiga. Ett angeläget pris till forskning inom ett oerhört viktigt område, konstaterade ekonomipriskommitténs Jacob Svensson.

Sammantaget hyllar Nobelprisen den mänskliga civilisationens framsteg, inom vetenskap, kultur och politik. Göran Greider formulerade det väl i Dala-Demokraten:

”Nobelveckan … är en Upplysningstankens eller den mänskliga nyfikenhetens vecka.” (https://www.dalademokraten.se/artikel/goran-greider-den-svindlande-nobelveckan)

Och han fortsätter: ”I medierna uppmärksammas forskning och vetenskap annars knappast särskilt konsekvent eller systematiskt, såvida det inte gäller larm av det ena eller andra slaget.”

Han konstaterar att naturvetenskapen erbjuder en blick ut ur det vardagliga, också för lekmannen. Och han utnämner fysikpriset till sin favorit i år:

”Vackrast är denna svindelvecka likväl när fysikpriset går till upptäckter … som ligger så långt bortom vardagen att det gränsar till det magiska.” ”Bara den tanken: att det någonstans därute antagligen finns liv, likt eller olikt vårt eget, är på en och samma gång både högst sannolik och just svindlande.”

Javisst svindlar tanken när man får ta del av vetenskapens landvinningar. Och vilken förmån vi har som får berätta om detta!

Göran K. Hansson

 

 

Framstegens och upplysningens Nobelvecka