Vännen Arne Jarrick imponerar

Under de senaste tre åren har han inte bara arbetat som professor i historia utan även fungerat som Vetenskapsakademiens vice preses, lett arbetet med att ta fram vår forskningspolitiska plattform (som blev mycket framgångsrikt) och även lett Akademiens försök att påverka den forskningspolitiska propositionen (som tyvärr inte blev lika framgångsrikt – men det var inte Arnes fel!). Parallellt med allt detta har han skrivit en bok om kunskap, kunskapssökande och kunskapsresistens, med den fantasieggande titeln ”Det finns inga häxor” (Weylers förlag, 2017). Jag har ägnat några sommardagar åt att läsa den.

Boken är en skarpsinnig analys av kunskapens framväxt och roll i samhället. Arne Jarrick följer i Karl Poppers fotspår och pläderar för att forskaren måste inta en oberoende attityd till sina hypoteser och pröva dem genom att försöka falsifiera dem. Det är en glädje att läsa hur han bryter staven över den ”postmodernistiska” kunskapsrelativism som brett ut sig, särskilt inom delar av humaniora. Vi naturvetare får vår släng av sleven när han ironiserar över vårt oskick att sätta upp oss som medförfattare på arbeten som vi inte är beredda att ta ansvar för.

Arne Jarrick snuddar vid de olika formerna av vetenskaplig kunskapsinhämtning. I vetenskapsteoretiska sammanhang är den hypotetiskt-deduktiva metoden allenarådande, men i verklighetens forskningslaboratorier finns även en annan form av kunskapsinhämtande, nämligen den deskriptiva. Man måste helt enkelt beskriva världen (eller en liten mikrokomponent i den) innan man kan formulera hypoteser om hur den fungerar. Till exempel var Rosalind Franklins och Maurice Wilkins’ röntgenkristallografiska beskrivning av DNA-molekylens uppbyggnad en nödvändig förutsättning för att Watson och Crick skulle kunna föreslå en struktur för den. En rad olika forskargrupper testade sedan de hypoteser Watson och Crick lade fram på grundval av sin DNA-modell. Att försöka kodifiera förhållandet mellan deskriptiv och hypotetiskt-deduktiv forskning borde vara en spännande utmaning för dagens vetenskapsteoretiker!

Göran K. Hansson

Vännen Arne Jarrick imponerar

Välkomna tillbaka!

Hoppas att ni alla liksom jag haft möjlighet att njuta av sommarsolen och hämta krafter till en spännande och händelserik höst. Under sommaren är Akademiens aktivitetsnivå oftast förhållandevis låg, men i år har vi genomfört både Almedalsevenemang (som jag skrev om i tidigare inlägg) och ferieskolor under sommarmånaderna.

På Pauliskolan i Malmö och gymnasieskolan Rudbeck i Sollentuna har svenska och nyanlända ungdomar träffats för att entusiastiskt utforska naturvetenskapens spännande värld. På Akademien är vi glada över att kunna bidra, förhoppningsvis både till en bra start i Sverige för nyanlända och till ett ökat intresse för naturvetenskap. Ferieskolorna kan genomföras tack vare generös finansiering från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Samma stiftelse fyller i år 100 år, och vi ser fram emot att under september få följa de återstående jubileumssymposierna i Linköping, Stockholm, Uppsala och Göteborg med allt från elektronisk hud och sociala robotar till demokratisering och metabolism.

Utöver höstens återkommande höjdpunkter med offentliggörande och föreläsningar av Nobelpristagare kommer Akademien som vanligt att vara aktiv på bred front och erbjuda många öppna evenemang.

Välkomna till Vetenskapsakademien!

Göran K. Hansson

Välkomna tillbaka!