Tankar efter Nobelprisen

Nu har alla årets Nobelpris tillkännagivits, med Riksbankens Ekonomipris som avslutning i måndags den 9/10. Alla prisbeslut har mottagits väldigt väl, och det gläder oss förstås. Vi har alla fascinerats av fysikprisets gravitationsvågor och svarta hål, forskarvärlden har jublat över de kalla elektronmikroskopens högupplösande bilder som gav kemipriset, och många har funderat över den biologiska klockan vi bär i våra celler och som resulterade i årets medicinpris. Alla som läst Ishiguros fina böcker, eller sett filmen Remains of the day, gladdes åt litteraturpriset. Vi känner alla oro över att kärnvapenhotet ökat under senare tid och uppskattar att den internationella kampanjen mot kärnvapen belönas med fredspriset. Och vi inser alla hur viktiga psykologiska mekanismer är för vårt handlande, alltså temat för ekonomipriset.

Men även om priserna mottogs väl, har vi prisutdelare fått kritik. Sorgligt nog finns inte en enda kvinna med bland de individer som belönas med årets Nobelpris och ekonomipris. Både omvärlden och vi själva är förstås besvikna, och jag har tillfrågats om problemet upprepade gånger under den gångna veckan.

Det finns förstås flera skäl. Ett är att vi ofta belönar upptäckter som har flera decennier på nacken. På 70- och 80-talen var världen en annan än idag, och mansdominansen var större. Ett annat är att flera av de ämnen vi belönar fortfarande har en kraftig mansdominans. I fysik, för att ta ett exempel, är bara 17 % av professorerna vid de svenska universiteten kvinnor. Globalt blir siffran ännu lägre, och i en utredning som Reuters gjorde för Vetenskapsradion ifjol visade det sig att bara 6 % av toppforskarna inom fysik och kemi är kvinnor. Under sådana förhållanden är det förstås inte realistiskt att räkna med varannan damernas inom de närmaste åren. Det krävs att talangfulla unga kvinnor stimuleras att satsa på naturvetenskaplig forskning och får bra och rättvisa arbetsmöjligheter. Samhället får inte tappa denna stora intellektuella resurs!

Inom de Nobelprisutdelande institutionerna försöker vi minska risken att kvinnliga forskare inte får en rättvis bedömning. Ett exempel är att tre av fem Nobelkommittéer nu har kvinnliga ordföranden. Ett annat är att framstående kvinnliga forskare världen över nu erhåller särskilda inbjudningar att nominera kandidater till Nobelprisen.

Nomineringarna är ett problem för oss. Nobelkommittéerna väljer inte själva ut kandidaterna till Nobelpris utan arbetar med nomineringar som sänds in från forskare över hela världen. Varje år inbjuds till exempel alla tidigare Nobelpristagare och alla nordiska professorer i respektive ämne att nominera kandidater till Nobelpriset. Kommittéernas roll är att granska nomineringarna, utreda de starkaste kandidaterna, och lägga förslag till prisutdelning.

Jag har tittat igenom de senaste årens nomineringar och det är slående att så få kvinnor nomineras till Nobelpriset. Min bedömning är att fler kvinnliga forskare har gjort så viktiga upptäckter att de borde nomineras. Därför vill jag uppmana alla professorer i Sverige och övriga Norden att utnyttja möjligheten att nominera till Nobelpriset, och att särskilt ha kvinnliga forskare som gjort stora upptäckter i åtanke!

Göran K. Hansson

Tankar efter Nobelprisen