Mitt i Nobelveckan

Det är spännande dagar i Stockholm. Nobelveckan har hunnit halvvägs och vi har avverkat de intellektuella höjdpunkterna – Nobelföreläsningarna. I år har jag haft förmånen att lyssna på alla de vetenskapliga föreläsningarna, och det har varit en sann glädje.

Medicinpristagaren Jeff Hall höll en annorlunda och mycket personlig föreläsning den 7 december i Karolinska Institutets Aula Medica, med reflektioner kring forskningens villkor och forskarnas personligheter. Den kompletterades av Michael Rosbashs spännande berättelse om upptäckten av den biologiska klockan, och sedan gav Michael Young oss inblickar i hur kunskapen om den cirkadiska rytmen kan hjälpa oss förstå mänskligt beteende och mänsklig sjukdom.

Aula Magna på Stockholms universitet var fylld till bristningsgränsen på morgonen den 8 december när det var dags för fysikpristagarnas Nobelföreläsningar. Säkerhetsreglerna tillät inte att vi fyllde gångar och trappor med alla som ville komma in, så det var åtskilliga som fick följa föreläsningarna via webb-TV.

Det var en historisk upptäckt som redovisades. Upptäckten av gravitationsvågorna öppnar ett nytt fönster mot universum och har jämförts med hur Galileo för 400 år sedan riktade sin kikare mot rymden. Rainer Weiss beskrev på sitt livfulla sätt sin vision att bygga världens känsligaste instrument för att detektera vågrörelser vars utslag kan jämföras atomkärnan i storlek. Barry Barish berättade om hur Weiss’ vision förverkligades i ett jätteprojekt som involverat flera tusen forskare och tekniker, och Kip Thorne gav oss insikter om hur teoretisk fysik samverkade med ingenjörskonst för att skapa LIGO, det märkliga observatorium som till slut kunde fånga upp gravitationsvågor från en kollision mellan två svarta hål för 1,3 miljarder år sedan. Alla tre Nobelpristagarna prisade LIGO-kollaborationen och de många medarbetare som gjort viktiga insatser för att under Barish’ ledning förverkliga Weiss och Thornes vision.

Om fysikpriset tog oss till universums utkanter så förde kemipristagarna in oss i cellens mikrovärld. Richard Henderson beskrev hur han under många år av tålmodigt arbete etablerat kryoelektronmikroskopin som teknik och nått från suddiga “blobbar” till upplösning på atomnivå. Jacques Dubochet gav en mycket personlig beskrivning av sin upptäckt – hur man kan frysa proteiner så att de inte sprängs av iskristaller. Det var ett helt avgörande steg i utvecklingen av kryoelektronmikroskopi. Ett annat nyckelsteg tog Joachim Frank när han skapade bildanalysprogram som gjorde det möjligt att ta fram detaljerade, tredimensionella bilder av proteiner. Alla tre Nobelpristagarna delade generöst med sig av ära till kolleger och medarbetare, och Jacques Dubochet betonade i sin föreläsning forskares – och alla medborgares – ansvar för vår planet. Denne samhällsengagerade vetenskapare avslutade sin föreläsning med att spela Imagine, John Lennons vision om en bättre värld.

Riksbankens ekonomipris belönar i år forskning som fört in den mänskliga dimensionen i ekonomin och visat hur psykologiska faktorer påverkar ekonomiska beslut och förlopp. Pristagaren Richard Thaler gav oss många illustrationer till mänskligt beteende och avslutade sin föreläsning med några reflektioner om det svenska pensionssystemet.

Jag hade tyvärr inte tillfälle att lyssna till Kazuo Ishiguros Nobelföreläsning, men fick tillfälle att växla några ord med litteraturpristagaren idag. I ett kort anförande på det brittiska ambassadresidenset framhöll han kulturens och vetenskapens gemensamma uppgifter i dagens värld. Insiktsfullt och med humor belyste han det viktiga mötet mellan de två världarna – vetenskapens och kulturens.

Vilken fantastisk svit av berättelser, och vilka spännande individer som så generöst delat med sig av sin visdom! Nobelpriset ger oss unika möjligheter att följa forskningsfronten, etablera kontakter med världens främsta vetenskapare och författare, och inspirera unga människor att gå in i vetenskapens underbara värld.

Göran K Hansson

Mitt i Nobelveckan