Tillbaka i Almedalen

Vetenskapsakademien var på plats i Almedalen även i år. Vi var lite oroliga för att andra programpunkter skulle komma i skuggan av valrörelsen, men så var inte alls fallet. Almedalsveckan blev än en gång en fantastisk mötesplats för intresseorganisationer, myndigheter, politiker, företagare, opinionsbildare och allmänhet. Om det rosévinspimplande innegänget finns på plats är det såpass utspätt med alla oss andra att åtminstone jag inte såg av det. Däremot märktes förstås fotbolls-VM. Det blev stort jubel i hela Visby när Emil Forsberg slog in 1-0 för Sverige på tisdag kväll.

Vetenskapsakademien anordnade två seminarier under Almedalsveckan, båda i samarbete med föreningen Vetenskap & Allmänhet, och båda med anknytning till miljö- och hållbarhetsfrågor. Det ena seminariet frågade om vi kan lita på miljömärkningen, det andra om vattnen runt våra kuster.

Vi vill värna om miljön och handlar därför varor som märkts med olika miljömärkningsetiketter, som Svanen, Krav och MSC. Men vilar miljömärkningen på saklig, vetenskaplig grund? Ambitionerna är verkligen höga, man vill basera sina märkningar på vetenskaplig fakta, och man ger på det hela taget viktig och bra vägledning till konsumenterna. Men man har begränsad vetenskaplig kompetens inom märkningsföretagen, och det finns en del låsningar på grund av regelverk, bland annat EU:s specifikationer för ekologiskt jordbruk. Det har till exempel lett till att all genteknisk växtförädling straffas ut från miljömärkningen, trots att vi idag vet att genteknik i sig inte är farlig. Forskningen har visat att risken istället beror på vilka gener man modifierar med sin teknik, och det är alltså detta som bör granskas. Här finns utrymme för förbättringar.

Vårt andra seminarium handlade om våra kustvatten. Hur förändras de, och hur tar vi hand om de problem som dyker upp i samband med klimatförändringen? Forskningen är gedigen och kunskaperna goda, men de praktiska konsekvenserna är svåra att hantera. Läget är därför bekymmersamt. Samarbete mellan forskare och beslutsfattare är absolut nödvändigt för att rädda haven.

Almedalen erbjöd också flera tillfällen att diskutera forskningspolitik, innovationer och samhällsnytta. Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson redovisade en mycket positiv syn på forskningens betydelse vid Vetenskapsrådets seminarium i ämnet, och hon välkomnade forskarnas deltagande i samhällsdebatten. Centerpartiets forskningspolitiske talesperson Fredrik Christenson betonade också forskningens – och utbildningens – viktiga roll i samhällsutvecklingen.

Jag fick själv tillfälle att berätta om grundforskningens betydelse för innovationer, produktutveckling och samhällsnytta, och kunde visa på hur stora samhälleliga framsteg startat inom den akademiska grundforskningen. Två bra exempel är hur World Wide Web utvecklades vid fysikcentrat CERN i Genève, och hur forskningen om hjärnans signalsystem i Lund, Göteborg och Stockholm lett till framgångsrik behandling av en rad allvarliga sjukdomar.

I den efterföljande paneldiskussionen kunde vi alla enas om att grundforskningen måste värnas, att kvaliteten på den högre utbildningen måste höjas, och att samhällsnyttan måste ses i ett storskaligt och långsiktigt perspektiv, inte mätas år för år hos den enskilde forskaren. Vetenskaplig forskning är inte i första hand en fråga om akut problemlösning, den är en investering för framtiden.

Göran K Hansson

Tillbaka i Almedalen

Arvid Carlsson

I fredags gick Arvid Carlsson ur tiden. Han ägnade sitt liv åt att utforska hjärnans signalsystem, och han gjorde en rad epokgörande upptäckter inom neurofarmakologin under 60 år i vetenskapens tjänst. Han valdes in i Kungl. Vetenskapsakademien 1975 och belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2000.

Den stora pionjärinsatsen gjorde Arvid Carlsson som ung forskare i Lund på 1950-talet, då han tillsammans med histologen Nils-Åke Hillarp upptäckte viktiga principer för signaleringen i nervsystemet. När de kunde visa att hjärnans signalsystem är beroende av kemiska substanser som bildas på plats, åstadkom de ett paradigmskifte i neuroforskningen. Dessutom öppnades dörren för att behandla hjärnans sjukdomar med kemiska substanser, alltså läkemedel.

Först bland sjukdomarna var Parkinsons sjukdom. Arvid Carlsson, som 1958 flyttat till Göteborgs universitet, kunde visa att sjukdomens symtom orsakas av brist på signalsubstansen dopamin i hjärnan. Substansen L-Dopa togs fram; den omvandlas i kroppen till dopamin. Kliniska prövningar med L-Dopa genomfördes, bland annat på Sahlgrenska sjukhuset, och resultaten var goda. L-Dopa introducerades som läkemedel, och det har lindrat symtomen och förbättrat livet för miljoner Parkinson-patienter världen över. Grundforskningen om hjärnans arbetssätt hade lett till en revolution inom den kliniska medicinen.

Nu vändes Arvid Carlssons intresse mot schizofreni. I i djurförsök belyste han och hans medarbetare hur signalsubstanser är involverade i  beteenden och symtom som förekommer vid denna sjukdom. Men man stötte på motstånd. Den psykoanalytiskt inriktade skolan inom psykiatri och psykologi hävdade att schizofreni kunde botas med psykoterapi, och att läkemedelsbehandling rentav var skadlig. Det blev en hätsk debatt men Arvid Carlsson var inte den som drog sig för att hävda sin ståndpunkt i offentlighetens ljus. Han såg det som en del av forskarens ansvar. Till slut fick han rätt, när stora kliniska studier visade hur psykofarmaka lindrar symtomen och förbättrar livet för alla dem som lider av schizofreni.

Arvid Carlssons tredje stora upptäckt var att brist på signalmolekylen serotonin leder till depression. Tillsammans med forskare vid läkemedelsföretaget Astra tog han fram de så kallade SSRI-substanserna, som ökar serotonin-nivåerna i nervkopplingarna. Men när Astras SSRI-läkemedel visade sig ge biverkningar lade företaget ner projektet. Det blev istället den amerikanska konkurrenten Eli Lilly som kom att dominera marknaden. Deras SSRI-läkemedel Prozac kom att kallas lyckopillret och blev ett av världens mest sålda läkemedel. Det har mycket god effekt på depressioner och tvångsneuroser.

Allt detta skulle vara mer än nog för att fylla ett livsverk. Men Arvid Carlsson hann med ännu mer. Han var en inspirerande lärare för många kullar av medicinstudenter vid Göteborgs universitet, bland dem jag själv som hade honom som lärare i farmakologi i början av 1970-talet. Han var en engagerad samhällsdebattör, inte bara när det gällde psykiatri utan också i en rad andra frågor. Han lyckades stoppa förslaget att man skulle tillsätta fluor i dricksvattnet, han tvingade fram en omorganisation av Medicinska forskningsrådet, och han slogs för klassisk fysiologi och farmakologi gentemot den nya molekylärbiologin. Han väckte alltid starka känslor. Bakom den blida framtoningen fanns en hängiven förkämpe för vetenskapen och för det han upplevde som rätt och riktigt. Ingen som mötte honom kunde undgå att imponeras av denne briljante forskare.

Göran K Hansson

 

 

Arvid Carlsson