Går det att förbjuda ordet ”världsklass”?

Jag är ingen förespråkare av förbud, men nu är det snart dags att göra ett undantag. När jag tillbaka efter semestern går igenom högarna av mail, papper och reklam dyker ordet ”världsklass” upp gång efter annan. I Lund och Umeå är skolbiblioteken i världsklass, i Linköping damfotbollen, och i Göteborg håller Håkan Hellström världsklass. Uppsala har ett helt världsklassnätverk som nu kompletteras med en velodrom, också den i världsklass. Och lilla Norrtälje gläder sig åt ett städbolag i världsklass.

Den organisation som just nu trumpetar ”världsklass” allra mest högljutt är Stockholms läns landsting. ”Här ska bedrivas sjukvård i världsklass” utlovade sjukhusdirektör Melvin Samson när det skandalomsusade Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) invigdes för några månader sedan. ”Vi bygger ett universitetssjukhus i världsklass” utropade byggföretaget Skanska medan det ena byggfelet efter det andra dök upp. Och nu senast skrev landstingsrådet Irene Svenonius med flera på DN Debatt den 9 augusti att ”vår satsning på medicinsk forskning är världsunik”. Det världsunika uppges vara att man byggt ett modernt life science-kluster med plats för över 2 500 forskare och studenter, inom 500 meters radie.

Det är förstås bra att det finns moderna forskningslokaler för life science i anslutning till universitetssjukhuset. Men även i Stockholms landsting bör man ha lite sinne för proportioner. Longwood Medical Area i Boston innehåller på ungefär samma yta 10 000 forskare och 21 000 studenter, man bygger nytt hela tiden, och inte ens landstinget i Stockholm kan nog hävda att kvaliteten på forskningen och sjukvården vid Harvard Medical School i Longwood-området är sämre än den vid NKS och Karolinska Institutet.

Men i ett avseende är NKS klart överlägset Bostonsjukhusen. Det är världens dyraste sjukhus. På Wikipedias lista över världens dyraste byggnader hamnar NKS på en föga hedrande trettondeplats. I pris slår NKS bland andra världens högsta byggnad, Burj Khalifa i Dubai. Trots detta är NKS ett litet sjukhus. Det kommer fullt utbyggt att ha 550 vårdplatser. Sjukhusen i Longwoodområdet har drygt 1800 vårdplatser.

Storleken betyder faktiskt något när det gäller klinisk forskning och utbildning, det vet jag efter fyra decenniers yrkesverksamhet inom området. Man måste till exempel ha tillräckligt stort patientunderlag för att få ingå i de stora multicenterstudier där nya behandlingar testas. Det skapar stora problem för forskningen vid Karolinska sjukhuset i Solna, bland annat inom området kardiologi (hjärtsjukdomar), som har blivit av med många av sina vårdplatser. Idag är man nere i 18 vårdplatser för kardiologi, att jämföra med 39 vårdplatser vid Linköpings universitetssjukhus, 54 på Sahlgrenska och hela 88 på Södersjukhuset i Stockholm. Dessutom är akutmottagningen på NKS stängd. Bara ambulanser och helikoptrar har tillträde, och de akut hjärtsjuka skickas till andra sjukhus.

Med så få patienter är NKS inte en attraktiv partner i stora internationella kliniska forskningsprojekt. Att då tala om ”världsklass” ter sig snarast löjeväckande. Att Stockholms landstingsråd säger sig vilja verka för privata investeringar i klinisk forskning väger lätt när NKS inte har tillräckligt med sjukvård för de projekt som företagen vill stödja.

Den nya organisationen drabbar även utbildningen. Hur ska man kunna utbilda läkare, sjuksköterskor och fysioterapeuter när man sållat bort de vanligaste sjukdomarna och stängt akutmottagningen?

”Det blir svårt att genomföra den kliniska delen av läkarprogrammet på Karolinska i Solna”, varnade Annika Östman Wernerson, dekanus för utbildning på Karolinska institutet, ifjol. ”Det är anmärkningsvärt att man fattar beslut i frågan utan att landstinget har gjort någon konsekvensanalys av vad det innebär för forskning och utbildning”, konstaterade dekanus i en intervju med Läkartidningen. I själva verket har landstingets ledning systematiskt kört över de professioner som verkar på Karolinska och som varnat för konsekvenserna av NKS-projektet. Läs gärna den artikel jag publicerade för sex år sedan tillsammans med några kolleger (DN Debatt 22 februari 2012). Tyvärr lyssnade inte landstingsledningen den gången – heller.

När Stockholmslandstingets ledande företrädare nu talar om att NKS skulle innebära en ”världsunik” satsning på medicinsk forskning och utbildning är det alltså rent struntprat. Med en olycklig blandning av inkompetens och arrogans har man slagit sönder en välfungerande forsknings- och utbildningsorganisation.

Läget är nog inte riktigt lika illa på andra håll i landet, men det är ingen tvekan om att den besynnerliga organisationen med två huvudmän, landstinget och staten, gör det svårare att bedriva klinisk forskning och utbildning i Sverige. Ansvarsfördelningen är ju att det statliga universitetet, i det här fallet Karolinska Institutet, ansvarar för forskning och utbildning medan landstinget har hand om sjukvården. Landstinget har alltså ansvar för att den kliniska forskningen och utbildningen ges bra arbetsförhållanden vid universitetssjukhusen. Man måste fråga sig om inte klinisk forskning, utbildning – och kanske också sjukvård – är alldeles för viktiga uppgifter för att överlåta åt landstingen?

Göran K Hansson

Går det att förbjuda ordet ”världsklass”?