Struten har landat

I förra veckan landade en STRUT på forskningsministerns bord. STRUT står för styrning och resurstilldelning till universitet och högskolor, och är en statlig utredning med beteckningen SOU 2019:6.

Högskolesektorn lider sedan flera år av växtvärk, och utredningen tar tag i flera av problemen. Det är bra att utredaren, förra rektorn för Göteborgs universitet Pam Fredman, betonar lärosätenas ansvar och vikten av att låta dem styra och profilera sin utveckling. Hon föreslår att utbildningsdepartementet ska träffa fleråriga avtal med lärosätena om uppgifter, mål och resurser. Det är ett intressant förslag som skulle kunna ge en bättre långsiktighet än dagens system. Givetvis gäller det att balansera kvantitativa variabler (antal examinerade studenter, antal doktorsexamina etc) med variabler som avspeglar kvaliteten i den verksamhet som bedrivs, och utredningen diskuterar denna problematik.

Ett annat förslag från STRUT-utredaren är att minst 50% av varje lärosätes forskningsbudget ska utgöras av direkta anslag. Det skulle ge rektorerna kontroll över än större resurser för forskning, och kanske också förbättra stabiliteten i finansieringen. Men varifrån ska pengarna tas? Utredningen öppnar för en överföring av medel från forskningsfinansierande myndigheter, bland dem Vetenskapsrådet, till universitet och högskolor. Konsekvensen kan i så fall bli att Vetenskapsrådet tilldelas mindre resurser. Det vore mycket olyckligt.

Vetenskapsrådet är den i särklass största statliga finansiären av fri forskning i Sverige, och är helt avgörande för den grundläggande forskningen i vårt land. Rådets forskningsbidrag går framför allt till specifika, forskarledda projekt. De ger forskarna både resurser och budgetansvar. Kvalitetsgranskningen med peer review garanterar att pengarna används väl, och bidragens tidsbegränsning ger flexibilitet i resursfördelningen över tid. Om STRUT-förslaget genomförs riskerar vi att få en resursöverföring från forskarna till universitets- och högskoleledningarna. Det är tyvärr osannolikt att de här resurserna skulle föras rakt ut till de forskande enheterna. Istället får vi en väldig resurskoncentration till lärosätenas ledningsorgan. Den interna prioriteringen inom lärosätena fungerar tyvärr inte särskilt bra, och man har alltså anledning att frukta att verkningsgraden i den akademiska forskningen skulle sjunka rejält om förslaget genomfördes.

Slutligen är det värt att notera att STRUT-betänkandet förordar att utbildning och forskning läggs ihop till ett gemensamt statsanslag för varje lärosäte. Det är förstås väldigt tilltalande för en universitetsrektor att förfoga över hela potten, men det innebär att statsmakterna förlorar möjligheten att styra medelstilldelningen vad gäller forskning respektive utbildning. Rektorerna vill säkert genomföra förslaget, men vill regeringen avhända sig så mycket makt?

Sammanfattningsvis innehåller STRUT en del intressanta förslag om långsiktig styrning av högskolesektorn, men också förslag som skulle kunna skada svensk forskning. Det är ett betänkande som inger blandade känslor.

Göran K Hansson

 

 

 

Struten har landat