Finns det en framtid för klinisk forskning i Sverige?

Sveriges medicinska forskning befinner sig på ett sluttande plan, konstaterar Cancerfonden i en rapport som publicerades i veckan. Hur kunde det bli så trots alla vackra ord? Och vad kan man göra åt saken?

Den medicinska forskningen i Sverige tillhörde under många år det absoluta toppskiktet i världen. Här fanns framstående biomedicinska grundforskare, skickliga kliniska forskare och en framgångsrik läkemedelsindustri. Tillsammans utgjorde de en stafett som förde till vetenskapliga framsteg, exportinkomster och bättre folkhälsa.

Den svenska grundforskningen är fortfarande stark, även om den globala konkurrensen hårdnat betydligt. Läkemedelsindustrin har förändrats genom fusioner och andra omstruktureringar, men står fortfarande för ett exportvärde på över 80 miljarder kronor per år. Men den kliniska forskningen har försvagats på ett oroväckande sätt.

Cancerfondens rapport visar att läkemedelsprövningarna i Sverige minskat med mer än hälften på femton år. Konsekvenserna är flera. Sverige blir mindre attraktivt för medicinsk forskning. Kunskapsnivån i svensk sjukvård sjunker. Sveriges patienter får vänta längre på nya effektiva behandlingar.

Hur kunde det gå så illa? En av orsakerna är förstås att den svenska läkemedelsindustrin delvis flyttat ut. Men det är inte hela förklaringen. Ordföranden i Cancerfondens forskningsnämnd, professor Klas Kärre, gör följande analys:

”En av bromsklossarna är sjukvårdens extrema produktionsfokus som gör att det inte sätts av tillräckligt med tid för forskning. Det leder i sin tur till att det blir karriärmässigt oattraktivt för läkare och andra yrkesgrupper att ägna sig åt forskning. Här finns en stor förbättringspotential. Sjukvårdens huvudmän (regionerna) borde lägga stor kraft på att flytta sitt fokus från vårdfabriker till kunskapsorganisationer. Om de misslyckas med detta är risken överhängande att vårdkvaliteten på sikt kommer att sjunka.”

Cancerfondens rapport finns i sin helhet på:https://www.cancerfonden.se/cancerfondsrapporten/forskning/svensk-forskning-pa-efterkalken

Universitetssjukhusen har utsatts för hårdhänta omstruktureringar. Regions- och landstingsledningarna har tvingat fram en fokusering på vårdproduktion och skurit bort tid och resurser för både forskning och utbildning. Värst är nog situationen i Stockholmsregionen. Vid Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) har fungerande forskningsstrukturer slagits sönder, vårdplatserna minskats och klinikerna ersatts av flödesprocesser som för tankarna till bilfabrikernas löpande band. Självklart blir det svårt att bedriva klinisk forskning under sådana omständigheter.

Systemet med dubbla huvudmän bidrar till problemen. Idag är regioner och landsting huvudmän för sjukvården medan staten är huvudman för forskning och utbildning. Miljarder i statliga medel går till regionerna för att det ska bedrivas forskning och utbildning på universitetssjukhusen, men regionerna prioriterar inte forskning och utbildning och staten styr inte över sjukhusens organisation. Det är inte konstigt att den kliniska forskningen försvagas.

Nu är det hög tid att regering och riksdag griper in och stoppar nedmonteringen av den kliniska forskningen. Regeringen bör tillsätta en kriskommission med uppgift att återupprätta universitetssjukhusen och vända trenden för klinisk forskning i Sverige. Universitetssjukvårdens uppdrag måste förtydligas så att forskning och utbildning får den plats och de resurser de behöver. Dagens dubbla huvudmannaskap måste bort, och staten måste ta sitt ansvar för den nationella resurs som universitetssjukhusen utgör.

Stefan Löfvén, Matilda Ernkrans, Lena Hallengren och Ibrahim Baylan, det är dags att ta krafttag för att rädda Sveriges kliniska forskning!

Göran K. Hansson

 

 

 

 

Finns det en framtid för klinisk forskning i Sverige?