Behöver vi excellens i forskning?

Häromdagen var jag på en konferens där man redovisade utvärderingen av svenska excellenta forskningsmiljöer. En internationell expertpanel presenterade sin noggranna utvärdering av Vetenskapsrådets och Formas Linnéprogram, som genomfördes 2006–2018. Dessutom berättades i mer kåserande form om några andra centrumsatsningar – Berzeliuscentra, VinnExcellence centra och Fortes centra.

Utvärderarpanelen konstaterade att Linnéstödet medfört en klar förbättring av svensk konkurrenskraft och synlighet inom vetenskapens område.

”The Linnaeus programme has had an important role in the funding landscape and the higher education system and positioned Sweden among the most successful research nations in Europe”, summerade utvärderarpanelens ordförande professor Jürgen Mlynek, som till vardags är verksam vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Hans svar på frågan om Sverige behöver excellens i forskning var alltså ett klart ja.

Utvärderarpanelen rekommenderade följaktligen att en ny satsning på excellenscentra bör göras i Sverige. Man slog fast att det är viktigt att nya excellenscentra utlyses öppet för konkurrens inom breda områden, att man satsar på banbrytande och djärva projekt, att man ger centrumledarna stor flexibilitet i användningen av medlen, och att satsningarna görs på lång tid, helst 10 år.

Bland de relativt få kritiska synpunkterna var att lärosätena inte utnyttjat Linnécentras möjligheter, inte alltid givit dem det stöd som hade behövts, och att samarbete mellan lärosäten inte uppmuntrats. Här finns helt klart en läxa att lära för våra universitet och högskolor.

Jag hade själv förmånen att tillsammans med professor Marie Wahren-Herlenius leda ett av dessa Linnécentra, CERIC, som varit baserat vid Karolinska Institutet och forskat kring inflammation som sjukdomsmekanism i blodkärl, hjärna, leder och hud. CERIC gav oss en fantastisk tid. Ett 10-tal forskargrupper samlades kring gemensamma frågeställningar och tekniker, utbytte idéer och delade utbildningsuppdrag. Vi hade seminarier varje vecka och internatkonferenser varje år, bjöd in världsledande forskare och genomförde gemensamma projekt. Allra viktigast var nog att vi kunde rekrytera tiotals postdoktorforskare och ett par mycket lovande forskare på junior faculty-nivå.

När vi rapporterade CERIC:s resultat till Vetenskapsrådet blev vi faktiskt förvånade. Forskarna vid vårt lilla centrum hade publicerat 2 000 vetenskapliga artiklar som hunnit citeras mer än 20 000 gånger. Bortåt 20 % av artiklarna publicerades i de 5 % främsta tidskrifterna i världen. En del av våra resultat har haft direkt inverkan på sjukvården, medan andra har gett nya insikter om människokroppen i hälsa och sjukdom.

En viktig förutsättning för att CERIC och de andra Linnécentra lyckades så bra var att de deltagande forskargrupperna hade egna projektpengar som kunde läggas till potten. Det gavs möjligheter till både profilering och samordning. På så vis kan excellenscentra utgöra viktiga komplement till de projektmedel som är basen i den offentliga forskningens finansiering.

Nu är Linnéstödet avslutat, avrapporterat och utvärderat. Men det lever ändå kvar. Tack vare att vi använde så mycket av resurserna till yngre forskare har vi fått en väldigt lyckad generationsväxling, och forskningsprogrammen leds nu av en delvis ny grupp forskningsledare – som säkert kommer att bli ännu mer framgångsrika än vi varit. Förutsättningen är förstås att de och deras kollegor runtom i det svenska forskningslandskapet också får bra stöd till projekt och centra i framtiden. Jag hoppas verkligen att Linnécentra får efterföljare.

Göran K. Hansson

Behöver vi excellens i forskning?