Rötmånaden börjar tidigt i år. De senaste dagarna har några engagerade debattörer krävt att statyer av Carl von Linné ska rivas ner. Orsaken är hans idéer om människoraser, och de svenska debattörerna är förstås inspirerade av att man i USA rivit statyer över slaveriets ledande förespråkare, i ”black lives matter”-rörelsens svallvågor.
Men det är en väldig skillnad mellan Jefferson Davis och Carl von Linné. Den förstnämnde var den politiske ledaren för en utbrytarnation, de amerikanska sydstaterna, som förde ett blodigt krig för att behålla människor i slaveri. Den sistnämnde var en biolog som systematiserade växt- och djurrikena och i samband med det reflekterade över människosläktet i sina skrifter. Statyerna över Jefferson Davis och sydstaternas militärbefälhavare Robert E. Lee restes av politiska skäl, när vita politiska ledare i de besegrade Sydstaterna vid 1900-talets början återigen ville stärka segregationen och rasförtrycket. De Linnéstatyer som finns i en rad svenska städer restes för att hylla en naturforskare med global betydelse.
Vari bestod då Linnés rasism? Han levde under ett århundrade som innebar stora framsteg i kunskapen om världen och synen på människan, men också en dyster milstolpe i mänskligt förtryck, när slavhandeln från Afrika till Amerika kulminerade. Linné själv reste aldrig utanför Nordeuropa och hade aldrig någon kontakt med slaveriet. Däremot var hans elev Anders Sparrman en av de första som krävde förbud mot slavhandeln.
Det som anförs mot Linné är hans försök att gruppera in människosläktet i sin stora kartläggning av livets former, Systema Naturae. Han insåg att alla människor tillhör samma art, vilket inte ansågs självklart på 1700-talet. Sedan tyckte han sig kunna identifiera fyra människoraser, nämligen ”vita européer”, ”röda amerikaner”, ”bruna asiater” och ”svarta afrikaner”. Dessutom konstruerade han en reservkategori, ”monstrosus”, dit man kunde hänföra mytiska varelser som troglodyter, patagoniska jättar och hesseniska vargpojkar. Inget av detta var grundat på egna observationer. Det var skrivbordskonstruktioner baserade på reserapporter och hörsägner. Han var ett barn av sin tid, och det var en tid när man grubblade över människans raser och arternas släktskap.
Linnés stora insatser vad gäller antropologi var att han hänförde människosläktet till djurriket. Det blev våldsamma protester från teologerna när han antydde att människan är släkt med apan. Slutsatsen blev ju att människosläktet inte var skapt till Guds avbild utan utvecklats gradvis och hade gemensamt ursprung med aporna. Det blev Charles Darwin som fullföljde den tankegången när han skapade sin evolutionsteori.
Idag har vi utomordentliga belägg för att människan utvecklats genom en evolutionär process. Genom DNA-analys vet vi också att skillnaderna mellan de så kallade människoraserna är så små att begreppet ras inte är särskilt relevant för människor.
Mycket av det Linné skapade är förlegat idag. Hans sexualsystem för klassificering av växter säger inget om deras släktskap eller utveckling, och det har i allt väsentligt ersatts av DNA-analys. Men hans pionjärinsats, som var att systematiskt beskriva livets former, har bestående värde. Den gav biologin oskattbara verktyg, och öppnade dörren till en utforskning av livets uppkomst och utveckling. Det kan vara värt en staty.
Göran K. Hansson
Ständige sekreterarens blogg 