Ett välkommet tillskott till teknik och naturvetenskap

Inför den kommande höstbudgeten aviserar regeringen höjda anslag för landets ingenjörsutbildningar, och naturvetenskapliga utbildningar, i form av en ökad ersättning per studieplats (inom sektorn ofta kallad ”prislappen”). Det är ett mycket välkommet tillskott, av flera anledningar.

För det första, svensk högskoleutbildning är underfinansierad. Under många år har fokus varit på kvantitet snarare kvalitet. Tillskjutna medel har huvudsakligen gått till fler studieplatser, inte till att stärka kvaliteten. Det har varit mycket otillfredsställande.

För det andra, ingenjörsutbildningar är dyra utbildningar. Genom laborationer behöver studenter ta till sig modern och avancerad teknik, till exempel vad gäller batterier, artificiell intelligens, hållbara lösningar och superdatorer. Det är kostsamma utbildningsmoment men en förutsättning för kompetensförsörjning av det svenska samhället.

Den ersättning som lärosätena får från staten per student inom tekniska och naturvetenskapliga utbildningar har – märkligt nog – sjunkit avsevärt. Nyligen visades hur ersättningen under en period av 30 år minskade med 40 procent, normaliserat för löneutvecklingen inom den statliga sektorn. Under samma period följde däremot ersättningen för utbildningen inom juridik, teologi, humaniora och samhällsvetenskap den statliga lönekurvan.

För det tredje, ska det svenska samhället klara den gröna och digitala omställningen, och kunna utveckla och tillämpa tekniska lösningar på de stora samhällsutmaningarna, krävs ingenjörer och naturvetare med spetskompetens. Det ställer höga krav på utbildningskvaliteten vid våra tekniska högskolor och universitet. Förstärkningen av utbildningskvaliteten genom höjda ersättningsnivåer är därför mycket angelägen.

Utvecklingen mot fossilfri energiförsörjning skapar just nu en markant ökad efterfrågan på ingenjör och naturvetare. Regeringen aviserar också en satsning på fler studieplatser inom civilingenjörsutbildningarna vid några lärosäten. Även det är mycket positivt. Tillsammans med åtgärder för att höja kvaliteten på utbildningarna skapar det goda förutsättningar för såväl forskning och innovation som företagsetableringar.

Hans Ellegren

Svamptider

Med början år 1860 gav Vetenskapsakademien ut flera upplagor av ett praktfullt planschverk, Sveriges ätliga och giftiga svampar tecknade efter naturen. Ansvarig för utgivningen var Elias Fries, Sveriges ledande botaniker under en stor del av 1800-talet, ofta betraktad som den som introducerade svampar och läran om dem (mykologi) i landet. Han spred tanken om att plocka och kunna äta svamp, en dittills närmast okänd företeelse i det svenska agrarsamhället.

Elias Fries kom från Lund till en professur i Uppsala och var samtidigt föreståndare för den Botaniska trädgården där. Det lär inte ha varit aktuellt för honom att söka sig till den förmånliga Bergianska professuren vid Vetenskapsakademien i Stockholm. Hans sonson Robert Fries, även han mykolog, kom dock att inneha tjänsten som Professor Bergianus i 30 år under första halvan av 1900-talet.

Professor Bergianus i dag heter Hanna Johannesson och är också mykolog. Hon undersöker svampars reproduktion och använder olika svamparter för att studera generella frågeställningar inom evolutionsbiologin. För någon vecka sedan sommarpratade Hanna Johannesson i radion och för er som inte hörde henne kan jag bara rekommendera att gå in på Sveriges Radios webbplats och lyssna på programmet. I Elias Fries folkbildande anda berättar hon om fascinerande aspekter av svamparnas liv och evolution, och ger mängder av exempel hur de kan vara till människans nytta. Hon förmedlar också hur livet som forskare ter sig, något som sällan kommer allmänheten till känna. Där jämställdhet och work-life balance har varit nycklar till framgång.

De flesta av oss tänker sig nog att svampar, det är de där delikata eller giftiga små sakerna som sticker upp ur marken i skogen. Men det är bara en del av svampen vi ser – fruktkroppen – närmast att likna vid dess könsorgan. Under markytan breder svampens ”kropp” ut sig i form av ett nätverk av trådar, mycelet. Och då utgör matsvamparna bara en typ av svamp, de flesta andra är mikroskopiska och finns överallt: i ved, luft, vatten och på växter eller djur; vi människor har dem både på in- och utsidan av vår kropp. Världens största organism är faktiskt en svamp. En honungsskivling kan breda ut sig över en yta nära 1 000 x 1 000 meter stor.

Hanna Johannesson berättar om hur forskningen drivs av hennes fascination för svampar och hon lyckas verkligen förmedla styrkan i den nyfikenhetsdrivna forskningen. Hur givande det var att åka till ett av världens ledande svamplaboratorier i Berkeley, USA för en postdokperiod. Hur betydelsefullt det är att kunna satsa ordentligt och långsiktigt genom goda resurser knuta till anställningen. Hur värdefullt det är att kunna verka inom en kritisk massa av andra forskare för erfarenhetsutbyte, gemensamma seminarier och infrastruktur. Men också värdet av själva hjärtat i forskningsmiljön, den egna forskargruppen där ingen fråga är för dum för att ställas och där man unnar sig att glädjas över varje steg av framgång.

Hans Ellegren

Mer forskningsanknytning inom den högre utbildningen

Från Vetenskapsakademiens sida står hög kvalitet i forskning och utbildning i främsta rummet. Enligt portalparagrafen i våra stadgar är Akademiens ”uppgift att främja vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället”. Målsättningen kommer till uttryck i den vidare formuleringen, att ”verka för att utbildning och forskning ges goda villkor”.

I tider av kunskapsmotstånd och spridning av ogrundade påståenden är kopplingen mellan forskning och den högre utbildning utomordentligt viktig. Nya studentgenerationer behöver förvärva kunskap som vilar på solid vetenskaplig grund. De behöver också ta till sig ett kritiskt förhållningssätt till att bedöma ny information – vara väl införstådda i den vetenskapliga metoden. För att möta dessa behov behöver det finnas någon form av forskningsanknytning i utbildningen.

I veckan presenterades en utredning genomförd av Kerstin Sahlin, tidigare bland annat ordförande för Vetenskapsakademiens kommitté för utbildning, som belyser den högre utbildningens forskningsanknytning (och forskningens utbildningsanknytning) och presenterar konstruktiva förslag för att stärka dessa samband. Det är en mycket väl genomförd rapport, inte minst genom att den lyfter fram en rad goda exempel. Den mottogs också mycket väl av representanter från näringsliv, akademi och politik vid det panelsamtal som anordnades på Akademien, inte minst tack vare ett engagerat modererande av Akademiens tredje vice preses, Ulf Ellervik.

Utredningen föreslår åtgärder som att forskningsanknytningen tydliggörs i utvärderingar och policydokument, och att forskningsnära moment läggs in i undervisningen. En intressant aspekt som lyfts fram är att i högre utsträckning än idag bygga utbildningar kring starka/strategiska forskningsprogram, med särskilda resurser tilldelade för sådant ändamål.

En grundproblematik inom den svenska högskolesektorn är att forskning ofta anses ha högre status än utbildning. Här krävs en kulturell förändring, men också en förändring av de ekonomiska villkoren för att bedriva forskning respektive utbildning. Utredningen menar också att en förändring krävs för att komma i från den marknad som utvecklats där lärosäten (och även enheter inom lärosäten) konkurrerar om studenter och utbildningspengar, utan att den konkurrensen är synbart kvalitetsdrivande. Tvärtom behövs mer samarbete och en tydligare arbetsfördelning inom det svenska högskolelandskapet. Som statssekreteraren vid Utbildningsdepartementet Maria Nilsson påpekade vid panelsamtalet kommer detta kräva en infrastruktur som premierar och stimulerar till en ökad rollfördelning bland lärosätena.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av former för att höja kvaliteten i högskoleutbildningen att läsa rapporten, och också ta del av den debattartikel som Ulf Ellervik och Kerstin Sahlin publicerade i Svenska Dagblad i anslutning till rapportsläppet.

Hans Ellegren

Forskningsfinansieringsutredningen snart i mål

I september ska den särskilda utredaren Ingrid Pettersson – synnerligen erfaren och skicklig forskningsadministratör – presentera sin rapport från utredningen ”En effektiv organisation för statlig forskningsfinansiering” (2022:85). Direktivet begränsar uppdraget till de medel som fördelas via forskningsråden och olika expertmyndigheter, de senare innefattar till exempel stora finansiärer som Energimyndigheten, Trafikverket och Naturvårdsverket (sammanlagt delar ett 20-tal myndigheter ut statliga forskningsmedel). Det inkluderar således inte de basanslag som går direkt till lärosätena.

Utredaren har arbetat på ett transparent och inkluderande sätt: stora delar av sektorn har haft möjlighet att komma med synpunkter och utredaren har under våren öppet redovisat vartåt betänkandet lutar. Vid ett seminarium i Almedalen förra veckan presenterades också vad som förefaller vara nära ett slutförslag.

Utredaren föreslår en konsolidering där all extern statlig finansiering kanaliseras via tre nya myndigheter: Vetenskapsmyndigheten, Myndigheten för strategisk forskning och Innovationsmyndigheten. Vetenskapsmyndigheten skulle komma att likna dagens Vetenskapsrådet och Innovationsmyndigheten dagens VINNOVA. Den stora förändringen utgörs av Strategimyndigheten, som föreslås samla det stöd som nu hanteras av FORMAS och alla expertmyndigheter. Om man tentativt räknar på dagens medelstilldelning skulle ca 8 miljarder kr komma att fördelas av Vetenskapsmyndigheten respektive Strategimyndigheten, och knappt 2 miljarder kr av Innovationsmyndigheten.

Det finns anledning att återkomma till en närmare granskning när rapporten är klar men redan nu kan några reflektioner göras:

Det tycks saknas ett tydligt fokus på hur den nya organisationen ska bidra till ökad kvalitet och excellens i svensk forskning. Ledord är i stället effektivisering och ökad strategisk förmåga. Rollfördelningen mellan olika aktörer ska klargöras och organisationen ska vara bättre anpassad till ett samhälle i snabb förändring. Men kommer den göra svensk forskning bättre?

Tillkomsten av en jättelik Strategimyndighet betonar tidens anda där utmanings- och missionsdriven forskning tillskrivs ökad betydelse. Här finns spår av de rekommendationer kring statlig styrning som gavs i en rapport om svensk forskning utredningen beställt från OECD: där framställs lärosätena som utförare av den forskning som samhället beställer. Den nya myndigheten föreslås ha en intern funktion för behovsinventering och själva programverksamheten ska organiseras i ”portföljer” som var och en fokuserar på olika samhällsutmaningar. Samhällsrepresentanter och representanter för näringslivet förefaller få huvudroller i planeringsarbetet och i styrelsen – forskarinflytandet tycks därmed bli begränsat.

Något av tidens tecken är också förslaget att Vetenskapsrådet byter namn till Vetenskapsmyndigheten. De nationella forskningsprogrammen förs över från VR till Strategimyndigheten medan Vetenskapsmyndigheten helt fokuserar på forskarinitierad forskning. Den nationella infrastrukturen ligger kvar och får en tydligare och mer långsiktig hantering än idag, dels med fokus på stora anläggningar, dels på digital infrastruktur. En särskild del av Vetenskapsmyndigheten ska stödja ”banbrytande forskning”; om jag förstår förslaget rätt innefattar det tvärvetenskapliga initiativ vid sidan av den disciplinära forskningen. Här skulle man dock gärna se att ambitionen om banbrytande forskning genomsyrade hela Vetenskapsmyndighetens ansvarsområde.

Utredaren pekar på ett reformunderskott inom den svenska forskningspolitiken. Om denna utredning – till skillnad från flertalet andra statliga utredningar inom den akademiska sektorn under de senaste 10–15 åren – kommer att leda till några reella förändringar återstår att se. Att föra över forskningsmedel från expertmyndigheterna till en samordnad hantering inom Strategimyndigheten kan mycket väl vara ett bra sätt för att kvalitetssäkra utdelningen av en relativt stor andel av den statliga forskningsfinansieringen. Om berörda myndigheter, eller för all del de departement som de sorterar under, kommer köpa förslaget är väl mer tveksamt.

Hans Ellegren

Nytt plötsligt regeringsbeslut: återtagande av redan utlysta VR-medel

Regeringens beslut för två månader sedan att med kort varsel korta mandatperioderna för ledamöter i lärosätenas styrelser, och förutskicka ett behov av ny kompetens i styrelserna givet det säkerhetspolitiska läget, kom som en stor överraskning för många. Nu dimper ett nytt regeringsbeslut ner som på ett annat sätt plötsligt ändrar förutsättningarna för svensk forskning, låt vara i en fråga av annan karaktär än universitetsstyrelserna.

Det var vid ett sammanträde dagen före midsommarafton som regeringen beslöt att anslaget för utvecklingsforskning till Vetenskapsrådet (VR) skulle stoppas. Redan beviljade stöd som löper över en flerårsperiod kommer att delas ut under resterande kontraktstid, men VR ”får inte ingå nya åtaganden fr.o.m. den 30 juni 2023”. Regeringen hade i sitt regleringsbrev till VR för 2023 aviserat ett anslag om 180 miljoner kr för utvecklingsforskning, och det är således det egna beslutet och de medlen man nu drar tillbaka.

Utvecklingsforskning i det här fallet avser ”forskning av särskild relevans för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling i minst utvecklade länder, samt stöd till samarbete och kunskapsutbyte mellan forskare i Sverige och forskare i minst utvecklade länder och lägre medelinkomstländer. Utvecklingsforskningen inkluderar såväl forskning om utveckling som forskning för utveckling, spänner över en stor disciplinär bredd och omfattar både grundläggande och mer tillämpad forskning.” Det är projekt eller nätverk ledda av svenska forskare med fokus på det ”globala syd”,

Anslaget till utvecklingsforskning har finansierats av utgiftsområde 7, internationellt bistånd (”biståndsbudgeten”). Det kommer således från Utrikesdepartementet så den här gången är det inte Utbildningsdepartementet som ändrar på spelreglerna.  Ursprungligen var det en stödform som administrerades av SIDA men sedan 2013 hanteras det av VR. Så sent som i februari i år publicerade VR en forskningsöversikt över ämnet, i vilken ingick rekommendationer för hur framtida svensk forskning inom området kan främjas.

Regeringen är naturligtvis fri att fatta de beslut de finner lämpliga, inklusive – som i det här fallet – ändra i sina egna beslut. Det som är uppseendeväckande här är att man kör över både sin egen expertmyndighet och delar av forskarsamhället. VR hade nämligen handlagt och i mars i år utlyst årets aviserade medel till utvecklingsforskning: det gjordes i flera utlysningar med bidragsformer som projektbidrag, nätverksbidrag, etableringsbidrag och internationell post-doc. Deadline för ansökningar var satt till 18 april.

Hur många ansökningar som kom in vet jag inte, men i motsvarande utlysningar under 2022 erhöll VR 175 ansökningar, varav 34 beviljades. Det lär sammantaget ligga flera årsarbeten bakom utarbetandet av den mängden ansökningar. Flera beredningsgrupper var i år tillsatta och de hade redan börjat arbeta med att utvärdera den nya omgången ansökningar. Utan förvarning har grupperna nu blivit ombedda att avbryta arbetet.

För att svensk forskning ska kunna leverera på excellens så måste sektorn kunna lita på att regeringen har örat mot marken och står för stabila och transparenta beslutsprocesser. Förtroendet fick sig en törn i samband med utseendet av universitetsstyrelserna. Efter de nu indragna VR-medlen – mitt under pågående ansökningsutvärdering – lär sektorn ha svårt att svälja ytterligare till synes nyckfulla beslut.

Hans Ellegren

Hur ska de statliga forskningsmedlen fördelas

SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – driver ett treårigt forskningsprogram ”Högre utbildning och forskning” där resultat i form av rapporter och seminarier nu börjar komma. Det är lång rad projekt som ingår i programmet: digital undervisning, dimensionering av den högre utbildningen, effekten av familjebildning på akademisk karriär, med mera, med mera. Jag har haft förmånen att få medverka i panelsamtal i samband med två av lanseringarna, nu senast i dag då Roger Svensson presenterade sin rapport ”Konkurrens och styrning i den statliga forskningsfinansieringen”.

Svensson har bland annat undersökt statens fördelning på direkta basanslag till lärosätena respektive konkurrensutsatta medel via forskningsråd och myndigheter. Han menar att forskningslitteraturen inte innehåller några belägg för att det skulle finnas en optimal balans däremellan. En långsiktig trend i Sverige har varit att forskningsråden har ökat sin andel av medlen men i ett internationellt perspektiv ligger fördelningen mellan direkta och indirekta anslag i dag nära genomsnittet i OECD-länder. Den mest markanta förändringen under senare tid är emellertid minskningen av anslag till försvarsmyndigheterna: från 22 procent av den statliga forskningsbudgeten 2001 till nu under tre procent.

Sverige är i dag ett av få länder inom OECD som inte har någon reell konkurrensutsättning av basanslagen (efter det att sådana modeller använts en tid under 2010-talet). Rapporten pekar på att kvalitetsbaserad tilldelning på lärosätesnivå kan ha kvalitetsdrivande effekter även inom lärosätena, genom att de stimulerar till införande av interna kvalitetsprocesser. Men på vilka grunder basanslag ska konkurrensutsättas är ingen lätt fråga. Kvalitetsindikatorer kan vara objektiva mått på produktivitet men det gäller också att finna former för att identifiera riktigt banbrytande forskning och förutsättningar för att sådan ska kunna ske.

Från Vetenskapsakademiens sida har vi ofta påtalat att det sällan finns genvägar till ny kunskap via riktade satsningar, och att sådana satsningar dessutom riskerar att sänka kvaliteten på utförd forskning. Statistik visar att andelen medel som går till riktade satsningar har ökat i Sverige under de senaste 20 åren och det är en ökning som är särskilt tydlig i nutid. Bakom riktade satsningar ligger oftast politiska beslut men en bidragande orsak kan spåras till sektorn själv, i varje fall till de forskningsfinansierande myndigheterna. Forskningsråden bjuds in till att ge förslag på insatser i forskningspropositionerna och Svensson menar, rätt eller fel, att de (i enlighet med public choice-modellen inom offentlig förvaltning) föreslår riktade satsningar inom just sina områden för att maximera sina egna budgetar.

Riktade satsningar tenderar att bli kortsiktiga i och med att den politiska majoriteten – och därmed de forskningspolitiska prioriteringarna – ofta ändras. Det gynnar ett opportunistiskt beteende från forskare och står i kontrast mot studier som visar att forskarinitierade modeller ger starkast incitament till kreativa idéer.

I dagens samtal medverkade bland annat statssekreteraren vid Utbildningsdepartementet, Maria Nilsson. Hon gick inte händelserna i förväg vad gäller den kommande forskningspolitiska propositionen, men betonade att excellens och kvalitet behöver hamna i centrum. Hon indikerade också att någon form av konkurrensutsättning av basanslagen kan vara rimlig.

Hans Ellegren

Årets Crafoordpris till forskning om hur nya arter bildas

Den här veckan står Crafoordpriset i fokus på Vetenskapsakademien. I år är prisområdet biologiska vetenskaper och den mycket värdige mottagaren är professor Dolph Schluter, från University of British Columbia, Vancouver. Han får priset för fundamentala bidrag till förståelsen av adaptiv radiering och ekologisk artbildning.

Artbildning är den process genom vilken nya arter formas. Vid en första anblick ligger det något paradoxalt över det här med arter. Vi vet att evolution genom naturligt urval sker gradvis och kontinuerligt. Individer med de mest optimala genuppsättningarna kommer vara något bättre på att överleva och föröka sig än andra. Som ett resultat av sådana skillnader i överlevnad och reproduktion kommer frekvensen av framgångsrika genvarianter sakta, sakta att öka. Det här sker hela tiden, i alla utvecklingslinjer.

Men, trots denna gradvisa process är inte den biologiska mångfalden en konturlös blandning av oändligt många och överlappande livsformer. I stället kan vi oftast se distinkta och tydligt identifierbara former, alltså arter. Hur sådana diskreta enheter inom organismvärlden bildas var en stor gåta redan för Charles Darwin. I inledningsraderna av sin bok The Origin of Species kallar han den för ”that mystery of mysteries”. Uttrycket kom ursprungligen från astronomen och mångsysslaren John Herschel*, utländsk ledamot av Vetenskapsakademien långt före Darwin, som i ett brev skrev ”I allude to that mystery of mysteries, the replacement of extinct species by others.”

Dolph Schluter har i sin forskning kunnat visa hur organismers anpassning till miljön är en drivande faktor bakom hur nya arter bildas. Det naturliga urvalet kan göra att individer från samma ursprungsgrupp som exponeras för olika ekologiska betingelser efterhand anpassar sig till respektive betingelse på ett sätt som gör att de till slut inte längre kan reproducera sig med varandra. Nya arter har då uppkommit!

Crafoordveckan inleddes under måndagen med en prisförläsning i Lund – Vetenskapsakademien samverkar med Crafoordska stiftelsen i Lund kring priset. Den fortsätter i dag onsdag i Stockholm med ett välbesökt prissymposium här på Akademien där världsledande forskare inom artbildningsområdet träffas för att diskutera de senaste rönen inom området. I morgon sker själva prisceremonin, också den i våra lokaler, då Dolph Schluter tar emot Crafoordpriset ur Hans Majestät Konungens hand. Prissumman är 6 miljoner kronor.

Hans Ellegren

*Darwin är begravd i Westminister Abbey, bredvid John Herschel och Isaac Newton.

Mer forskning, mindre administration

Forskning har visat att den administrativa bördan hos professionen inom offentlig sektor bara ökar. Redan för 10 år sedan introducerade Patrik Hall begreppet managementbyråkratin. Senare har han visat hur andelen högre administratörer har ökat över tid medan andelen av yrkesgrupper knutna till det lokala verksamhetsstödet, liksom utförare av själva kärnuppgifterna, har minskat. Det är något av en paradox: trots en expansion av den centrala byråkratin får lärare, poliser och sjukvårdspersonal själva ägna allt mer tid åt administrativa uppgifter. Det borde vara tvärtom.

Nyligen pekade förvaltningsforskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger i en debattartikel på ”en förskjutning i vem som administrerar och vad de gör”. De noterade en upphöjning av det administrativa arbetet inom offentlig sektor, mot arbetsuppgifter av övergripande och strategisk karaktär. Enklare arbetsuppgifter skjuts i stället ned mot kärnverksamheternas utövare. Beskrivningen stämmer blott alltför väl överens med situationen vid lärosätena. Det här hotar kvaliteten av svensk forskning.  

Enligt lärosätenas egna uppgifter redovisade av SUHF är andelen indirekta kostnader för forskning i genomsnitt cirka 20 % av den totala verksamhetskostnaden. De mer precisa siffrorna är svåra att komma åt eftersom olika lärosäten definierar indirekta kostnader på olika sätt. Det finns också en variation i storleken på lönekostnadspålägget. Men generellt tycks andelen indirekta kostnader vara högre för högskolorna än för universiteten.

Staten tillför varje år 43 miljarder kronor till svensk forskning. Säg, enligt ovan, att knappt 10 miljarder kronor av de medlen går till indirekta kostnader. Ytterligare miljarder går till hyror. Säg nu vidare att svenska lärosäten fick ett sparbeting ­– självmant eller pålagt – som gick ut på att reducera sina indirekta kostnader med 5 %. Och att detsamma skulle gälla för de myndigheter som fördelar eller är mottagare av statsanslaget för forskning. Det borde frigöra cirka 500 miljoner kronor per år som i stället skulle kunna gå till utförande av forskning. Det skulle till exempel räcka för att kunna anställa upp emot 1 000 fler doktorander i Sverige. Eller för att med fakultetsmedel kunna fullfinansiera hundratals professorer som i dag är beroende av att söka externa bidrag till delar av sina egna löner.

Du som är rektor, vore det inte en frestande utmaning att gå i bräschen för ett paradigmskifte vid svenska universitet och högskolor? Att kunna deklarera att vid vårt lärosäte har vi valt att prioritera kärnverksamheterna genom att omfördela resurser från en överbyråkratiserad förvaltning till ett ökat stöd till institutionernas forskningsverksamhet. Det vore att göra skillnad!

Visst, det är naturligtvis lätt att från åskådarläktaren föreslå närmast strukturella ändringar i lärosätenas inre verksamhet. Som myndighetschefer sitter rektorer i en svår sits – de har att följa de anvisningar som regeringen ger. En mycket stor del av det administrativa arbetet som utförs inom centrala förvaltningar, eller i det verksamhetsnära stödet, är helt nödvändig för att kärnverksamheterna ska fungera. Punkt. De indirekta kostnaderna innefattar ju också saker som bibliotek och infrastruktur. Det är inte heller lärosätesledningarna som bestämt att sektorn ska betala marknadshyror som genererar miljardvinster till staten. I tankeexperimentet ovan skulle antalet nya doktorander eller fullfinansierade professor flerfaldigt kunna ökas om vinstkravet på Akademiska hus slopades.

Det diskussionen handlar om är den mera precisa fördelningen mellan direkta och indirekta kostnader. Eller som Alvehus och Kastberg Weichselberger i en slutreplik retoriskt frågar sig: ”Visst behövs det administration, men måste den vara så stor?”. I SUHF:s statistik syns att av de indirekta kostnaderna ökar andelen som går till utbildnings- och forskningsadministration, samt till ledningsfunktioner, över tid medan andelen som går till infrastruktur och service minskar.

Men diskussionen handlar också om vad de indirekta kostnaderna egentligen ger. Nivån kanske är acceptabel om det vore så att stödet inkluderade alla de administrativa arbetsuppgifter som i dag utgör tids- och energitjuvar för kärnverksamhetens utförare: fylla i reseräkningar, göra kursutvärderingar, salsbokningar och strategiplaner, uppfylla interna rapporteringskrav, medverka i kommittéer och grupper etc., etc.

Hans Ellegren

Svensk forskning i mänsklighetens tjänst

Från Vetenskapsakademiens sida betonar vi ofta den oväntade nyttan. Hur fri forskning skapar förutsättningar för att innovationer och annan samhällsnytta ska kunna växa fram. Ofta sker det inom ramen för starka forskningsmiljöer. Exemplen på att så har varit fallet inom svensk universitetsforskning är många. Här kommer ett axplock.

Flera av de mest storsäljande läkemedlen som tagits fram i Sverige har en historia från ledande forskningsmiljöer. Nanna Svartz, verksam vid Serafimerlasarettet och professor på KI förstod att en förening av salicylsyra och sulfa skulle kunna vara effektivt vid behandling av reumatism och tarminflammation, och hennes vidare arbeten ledde sedan till att Salazopyrin kunde tillverkas och säljas av Pharmacia. Samma företag avböjde dock att köpa rättigheterna till Xylocain som kemisterna Nils Löfgren och Bengt Lundqvist utvecklade vid Stockholms högskola, och som i stället kom att säljas av Astra. Utvecklingen av Omeprazol (först marknadsfört som Losec) hade en stark akademisk komponent genom insatser av flera framgångsrika forskare vid Göteborgs universitet, däribland Nobelpristagaren Arvid Carlsson – i samverkan med företaget Hässle.

Svensk forskning ligger också bakom tillkomsten av många kliniskt viktiga redskap och metoder. Carl Gunnar Engström disputerade 1963 i Uppsala på en volymsstyrd respirator som kom att ersätta den hemska ”järnlungan” (utvecklad i Lund av Torsten Thunberg) vilket öppnade vägen för modern anestesiologi. Engströms apparat ersattes i sin tur av en ny generation av respiratorer med flödesregulatorer som den unge Björn Jonsson hade utvecklat i Lund med stöd från bland annat Håkan Westling (senare rektor vid universitetet). På samma ställe utvecklades ultraljud för användning inom sjukvård av kardiologen Inge Edler och fysikern Hellmuth Hertz.

Den så kallade gammakniven för behandling av hjärntumörer har sin bakgrund i det stereotaktiska system som neurokirurgen Lars Leksell utvecklade först tillsammans med Herbert Olivecrona på Serafimerlasarettet och sedan på sin egen klinik i Lund. När Leksell återvände till KI som professor samarbetade han med Börje Larsson vid Gustaf Werners institut för kärnkemi i Uppsala och de kom på att utnyttja gammastrålning för att slå ut hjärntumörer utan kirurgi. Många av oss har också Per-Ingvar Brånemark från Göteborgs universitet att tacka för hans grundläggande forskning kring interaktionen mellan vävnad och blod. Närmast av en tillfällighet – som så ofta är fallet bakom de stora upptäckterna – fann han att titan binder in, snarare än stöts bort, till benvävnad. 1965 behandlade han sin första patient med ett tandimplantat av titan och i dag hjälper titanskruvar till att hålla många delar av vår kropp på plats.

Åtskilliga är förstås de innovatörer som fått grunden till sina kunskaper lagda vid ledande utbildningar i landet – det gäller inte minst personer bakom flera av dagens IT-relaterade innovationer, till exempel Skypegrundaren Niklas Zennström. Tidigare exempel är bland annat Jonas Wenström, liksom Zennström student från Uppsala, som utvecklade trefas växelström vilket ledde till bildandet av ASEA. ”Fyrmästaren” Gustaf Dalén tog civilingenjörsexamen vid Chalmers och gjorde vad vi i dag skulle kalla en postdok vid ETH i Zürich. Axel Eriksson utvecklade lättbetong under ledning av professor Henrik Kreuger vid KTH, och kylskåpet presenterades som ett examensarbete av Baltzar von Platen vid samma lärosäte. Separatorns uppfinnare Gustaf de Laval skrev på 1870-talet sin doktorsavhandling i kemi vid Uppsala universitet i kretsen kring Per Cleve, dåtidens ledande svenske kemist.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, och åter fokuserar på universitetsforskning, var Anders Celsius utveckling av sin temperaturskala ett resultat av det förutsättningslösa kunskapssökandet. Att kunna mäta och observera blev i början av 1700-talet den nya naturvetenskapens ledstjärna och Celsius befann sig i den absoluta forskningsfronten. Tillsammans med Erik Burman inledde han i Uppsala 1722 vad som kom att bli världens längsta temperaturmätserie, nu så värdefull för vår kunskap om klimatets utveckling. Då var det en av pusselbitarna bakom att förstå vår omvärld.

Just i denna blogg är det förstås på sin plats att till sist lyfta fram en av mina företrädare, Jacob Berzelius, och miljön kring honom. Svaveltändstickor erbjöd tidigt ett sätt att tända eld under ordnade former, men det var först genom utvecklingen av fosforstickor på 1600-talet som antändningen kunde göras med friktion i stället för tillgång till värme. Men den gula fosfor som användes självantände lätt och var dessutom giftig. Berzelius fann att röd fosfor var ett bättre alternativ och en av hans studenter, Gustaf Erik Pasch, inspirerades av sin handledare och utvecklade ”säkerhetständstickan”. Den blev snabbt världsberömd.

Exemplen ovan utgör inget slumpmässigt urval av svenska innovationer sprungna ur universitetsforskningen. De är alla hämtade från en helt nyutkommen bok Svenska innovationer som förändrat världen, skriven av Henrik Berggren och Eva Krutmeijer, den senare en tidigare medarbetare på Vetenskapsakademien. Deras bok ger fascinerande inblickar i hur Sverige som kunskapsnation har spelat en så viktig roll för samhällsutvecklingen i stora delar av världen. Svensk konkurrenskraft är beroende av att vi har starka forskningsmiljöer där nyvunnen kunskap ligger till grund för innovationer och lösningar på de stora samhällsutmaningarna!

Hans Ellegren

Ett gott exempel som förtjänar att lyftas fram

Det är lätt att tankar om forskningspolitik och förutsättningarna för att bedriva forskning av hög kvalitet i Sverige drar iväg åt håll som fokuserar på problem och behov av förändring. Men det finns förstås också många goda initiativ som är värda att uppmärksamma, åtgärder som utgör gott akademiskt ledarskap och som går i bräschen för nya sätt att arbeta. Ett sådant initiativ som lovar gott och som åtminstone från ett utifrånperspektiv förefaller vara rätt väg att gå är det förändringsarbete som pågår på Chalmers, initierat och lett av dess rektor Stefan Bengtsson.

På 20 års sikt säger sig Chalmers ha ambitionen att utvecklas till ett universitet i världsklass. Den planerade vägen dit har flera komponenter. Centralt inom forskningen är att man satsar på kvalitet framför kvantitet. Under de senaste 6–7 åren har antalet lärartjänster skurits ned med mellan 5 och 10 procent. I dag är antalet professorer, biträdande professorer, docenter (tjänst vid Chalmers) och universitetslektorer max 578. Detta steg, tillsammans med åtgärder för att öka basfinansieringen, ger universitetet möjlighet att kunna erbjuda mer resurser per ”fakultetsperson”. Tanken är att det ska leda till att forskarna kan ha större svängrum och långsiktigt våga satsa på mer riskfyllda projekt. Det bör också kunna göra lärosätet till en mer attraktiv arbetsplats, både för de forskare man har och för de som skulle kunna tänka sig att söka sig till universitetet.

Parallellt arbetar Chalmers med att utveckla rekryteringsprocessen, till exempel genom rekryteringar där många anställningar för yngre forskare med mycket bred ämnesinriktning utlyses samtidigt. Det var ett instrument vi också använde under min tid som forskningsdekan vid teknisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala; intrycket då var att mer konkurrenskraftiga forskare kunde rekryteras än vad fallet normalt är vid smalt skrivna ämnesspecifika utlysningar.

Återigen, det är svårt för en utomstående att få hela bilden av det förändringsarbete som pågår i Göteborg. Förutsättningarna vid Chalmers skiljer sig också från de statliga lärosätena, både genom att man är ett stiftelseuniversitet och genom att man som teknisk högskola är ett lärosäte med en närmast monotypisk profil. Men, och det är viktigt, man gör ett försök att lösa det strukturproblem som efter hand byggts upp i Sverige: vi har för många forskare i systemet för att kunna erbjuda dem drägliga förutsättningar, såväl vad avser resurser för att kunna utföra sin forskning som anställningstrygghet­ givet de sammanlagda resurser som finns tillgängliga.

Svensk forskning behöver i större utsträckning än i dag prioritera kvalitet framför kvantitet. Om resurserna var, om inte oändliga, så ändå mycket större skulle man potentiellt kunna argumentera för att vi blir mer konkurrenskraftiga bara genom att anställa fler fakultetsfinansierade lärare och forskare. Men nu ser tillgången på skattemedel till forskning ut som det gör och då gäller det att kunna prioritera, och satsa på sätt som bör kunna vara samhället till störst nytta. Du som är rektor, dekan eller prefekt, låt dig inspireras av Chalmers arbete med att sätta tak för antalet fakultetsanställningar och öka de resurser som tilldelas varje lärare!

Hans Ellegren