Hur går det för barn och ungdomar med en invandringsbakgrund i den svenska skolan? Hur långt har integrationen kommit på olika fronter? Två ledamöter av Vetenskapsakademien, sociologiprofessorerna Jan O. Jonsson och Carina Mood, har ägnat åtskillig tid till att utifrån ett helhetsperspektiv undersöka dessa komplexa frågor. Förra veckan presenterade de sina resultat vid en föreläsning på Akademien – presentationen går bra att se i efterhand – och de har också sammanställt dem i böckerna Integration bland unga och Karriärer och barriärer.
Forskningen visar att elever med en utländsk bakgrund som grupp har ett större skolengagemang (anstränger sig och läser läxor mer) och har högre ambitioner i sina fortsatta studier än elever med svensk bakgrund. Resultatmässigt – mätt som meritvärde (betyg) i årskurs 9 – finns inga stora skillnader mellan barn födda i Sverige av svenskfödda föräldrar och barn födda i Sverige av två utländska föräldrar. Utrikesfödda barn som kommit till Sverige tidigt i livet skiljer sig inte heller på något markant sätt jämfört med de två nämnda kategorierna.
Svårare är det för utrikesfödda barn som kommer till Sverige vid 9–15 års ålder. De får i genomsnitt betydligt lägre betyg i årskurs 9, en hög andel av dem får riktigt låga meritvärden medan få får riktigt höga värden. Som en följd når många av dem inte gymnasiebehörighet, särskilt inte de som anlänt hit i tidiga tonåren.
Det är knappast förvånande. Komna från ett annat skolsystem, med ett annat inlärningsstoff i bagaget, och med ett nytt språk som ska behärskas på kort tid innan grundskolan är över; det är rimligen en utmaning för ungdomar helt oberoende av ursprung och ny miljö. Förmågan till språkinlärning avtar också med barns och ungdomars ålder. En konsekvens av de här förhållandena är att högstadieskolor med en hög andel av relativt nyanlända utlandsfödda elever, till exempel på grund av bostadssegregation, uppvisar sämre studieresultat än andra skolor. Det behöver alltså inte betyda att undervisningen håller sämre kvalitet, utan kan förklaras utifrån elevsammansättningen.
När det gäller gymnasieskolan väljer utlandsfödda ungdomar i högre utsträckning än svenskfödda ungdomar naturvetenskapligt program, givet ett visst meritvärde från grundskolan. Men genomströmningen (uppnådd gymnasieexamen) är lägre för utlandsfödda elever än för svenskfödda ungdomar, något som delvis kan förklaras av ”överoptimistiskt” val av program.
En slutsats av Jonssons och Moods forskning är att integrationen i skolan går bättre än vad många kanske tror, åtminstone för utlandsfödda barn som anländer i unga år och för unga födda i Sverige till utrikesfödda föräldrar.
Långsammare går det emellertid med den sociala integrationen. Utlandsfödda ungdomar umgås i mycket högre utsträckning med andra utlandsfödda än med svenskfödda. Det är en kombination av att vissa skolor har en hög andel utlandsfödda elever och att, oberoende av denna andel, utlandsfödda barn och ungdomar i högre grad söker vänskap med andra utlandsfödda. Det här är ett generellt och allmängiltigt mönster i samhället: vänskapsband och sedermera partnerskap är starkt kopplat till gemensam bakgrund, vare sig det gäller ursprungsland, socioekonomiska förhållanden eller religion.
Idag bor mer än 2 miljoner utrikesfödda människor i Sverige. Det är en nästan 10-faldig ökning sedan mitten av 1900-talet. Det kan jämföras med att den totala folkmängden bara har ökat med en faktor 1,5 under samma tid, från ca 7 miljoner till 10,5 miljoner.
Under efterkrigstidens tillväxtår hade Sverige huvudsakligen arbetskraftsinvandring från de nordiska länderna. Men från och med mitten 1970-talet har krig och konflikter varit den vanligaste orsaken till invandring, och ursprunget uppvisar ett betydligt mer heterogent mönster: Balkan under 1980-talet, Irak under 00-talet, Syrien samt olika afrikanska länder under 10-talet och nu Ukraina.
En av Vetenskapsakademiens viktigaste uppgifter är att medverka till att vetenskapliga resultat kommer samhället till nytta och att viktiga beslut i samhället därmed kan vila på vetenskaplig grund – vara evidensbaserade. Det är särskilt angeläget inom områden där antaganden, mediabilder och ideologier annars lätt tar överhanden. Till exempel behöver sjukvårdens behandlingsmetoder bygga på att de under kontrollerade former har kunnat visats ge positiva resultat, och åtgärder för att minska vår påverkan på klimatet behöver utgå från detaljerade kunskaper om växthusgaser och adekvata modeller för kommande utsläppseffekter.
Och detsamma gäller förstås för integrationspolitiken. Här kan samhällsvetenskaplig forskning när den är som allra bäst bidra med nödvändiga underlag för evidensbaserade beslut.
Hans Ellegren
Ständige sekreterarens blogg 