I sin sjukdomsdagbok Devotions Upon Emergent Occasions från 1624 hör poeten John Donne hur klockorna illavarslande klämtar. Men det är väl för någon annan? Eller kan det vara så att han är så sjuk att han, till skillnad från omgivningen, inte förstår att det är för honom timmen är slagen? Hur som, spelar det egentligen någon roll? Nej, menar Donne, ”No man is an island [hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela … varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten.]”. Vi är beroende och påverkade av varandra.
Citatet ”No man is an island” har överlevt genom århundradena även när filosofiska, kulturella och politiska strömningar har pendlat mellan fokus på kollektivism respektive individualism. Men inom vetenskapen är forskares delaktighet i ett större sammanhang ett tidsoberoende förhållande. Idéer och slutsatser föds i tankeutbytet människor emellan, interaktioner som kan ske på en mängd olika sätt. Inte ens den mest excentriska enstöringen till geni kan svårligen nå framåt utan att ha inspirerats eller tagit lärdom av andra. No man is an island.
En central komponent i det akademiska ledarskapet är att skapa förutsättningar för, och vid behov initiera och inte minst inspirera till, det vetenskapliga samtalet. Den gode ledaren ser till att forskargruppen regelbundet träffas för att diskutera sina eller andras resultat. Den gode ledaren försäkrar sig om att det finns regelbundna seminarier, kollokvier, och inbjudna gästforskare i den lokala miljön. Den gode ledaren strävar också mot att undanröja strukturella hinder för interaktioner inom sin organisation. Dekaner och prefekter har att se till att den interna konkurrensen om fakultetsmedel eller inflytande inte motverkar samarbeten eller idéutbyten över organisatoriska eller lokalmässiga gränser – en nog så stor men ack så viktig utmaning.
Dagens digitala plattformar har skapat nya instrument för det vetenskapliga samtalet. Vi kan på enklare sätt än tidigare samarbeta med kollegor på annan ort. Men att mötas ”på riktigt” är svårslagbart, något som bland annat Maria Gunther nyligen tagit upp i en krönika. Hon refererar där till den uppmärksammade anekdoten om hur Nobelpristagarna Katalin Karikó och Drew Weissman stötte på varandra vid en gemensam kopieringsmaskin. Där inledde de ett samtal som blev början på ett samarbete som ledde vägen mot ett covidvaccin (en anekdot konfirmerad av Karikó själv i hennes tal vid Nobelprisbanketten i fjol).
Dagens möjligheter till distansarbete ställer särskilda krav på att forskningsmiljön skapar förutsättningar för de spontana mötena. Många saker kan vi lösa på egen hand, och till och med kanske mer effektivt på distans. Men att träffas vid kaffeautomaten för att byta några ord eller oplanerat kunna titta in till en kollega för en snabb fråga eller säga ”kom och titta på det här!”, det måste vi värna om. För ingen människa är ju en ö.
Hans Ellegren
Ständige sekreterarens blogg 