Det är lätt att tankar om forskningspolitik och förutsättningarna för att bedriva forskning av hög kvalitet i Sverige drar iväg åt håll som fokuserar på problem och behov av förändring. Men det finns förstås också många goda initiativ som är värda att uppmärksamma, åtgärder som utgör gott akademiskt ledarskap och som går i bräschen för nya sätt att arbeta. Ett sådant initiativ som lovar gott och som åtminstone från ett utifrånperspektiv förefaller vara rätt väg att gå är det förändringsarbete som pågår på Chalmers, initierat och lett av dess rektor Stefan Bengtsson.
På 20 års sikt säger sig Chalmers ha ambitionen att utvecklas till ett universitet i världsklass. Den planerade vägen dit har flera komponenter. Centralt inom forskningen är att man satsar på kvalitet framför kvantitet. Under de senaste 6–7 åren har antalet lärartjänster skurits ned med mellan 5 och 10 procent. I dag är antalet professorer, biträdande professorer, docenter (tjänst vid Chalmers) och universitetslektorer max 578. Detta steg, tillsammans med åtgärder för att öka basfinansieringen, ger universitetet möjlighet att kunna erbjuda mer resurser per ”fakultetsperson”. Tanken är att det ska leda till att forskarna kan ha större svängrum och långsiktigt våga satsa på mer riskfyllda projekt. Det bör också kunna göra lärosätet till en mer attraktiv arbetsplats, både för de forskare man har och för de som skulle kunna tänka sig att söka sig till universitetet.
Parallellt arbetar Chalmers med att utveckla rekryteringsprocessen, till exempel genom rekryteringar där många anställningar för yngre forskare med mycket bred ämnesinriktning utlyses samtidigt. Det var ett instrument vi också använde under min tid som forskningsdekan vid teknisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala; intrycket då var att mer konkurrenskraftiga forskare kunde rekryteras än vad fallet normalt är vid smalt skrivna ämnesspecifika utlysningar.
Återigen, det är svårt för en utomstående att få hela bilden av det förändringsarbete som pågår i Göteborg. Förutsättningarna vid Chalmers skiljer sig också från de statliga lärosätena, både genom att man är ett stiftelseuniversitet och genom att man som teknisk högskola är ett lärosäte med en närmast monotypisk profil. Men, och det är viktigt, man gör ett försök att lösa det strukturproblem som efter hand byggts upp i Sverige: vi har för många forskare i systemet för att kunna erbjuda dem drägliga förutsättningar, såväl vad avser resurser för att kunna utföra sin forskning som anställningstrygghet givet de sammanlagda resurser som finns tillgängliga.
Svensk forskning behöver i större utsträckning än i dag prioritera kvalitet framför kvantitet. Om resurserna var, om inte oändliga, så ändå mycket större skulle man potentiellt kunna argumentera för att vi blir mer konkurrenskraftiga bara genom att anställa fler fakultetsfinansierade lärare och forskare. Men nu ser tillgången på skattemedel till forskning ut som det gör och då gäller det att kunna prioritera, och satsa på sätt som bör kunna vara samhället till störst nytta. Du som är rektor, dekan eller prefekt, låt dig inspireras av Chalmers arbete med att sätta tak för antalet fakultetsanställningar och öka de resurser som tilldelas varje lärare!
Hans Ellegren